Wednesday, October 5, 2016

Vicepresidentkandidatdebatten

Mike Pence (rep.) och Tim Kaine (dem.)
Det amerikanska presidentvalet rasar vidare, och i natt (eller kanske till och med i morse), så drabbade de båda vicepresidentkandidaterna Tim Kaine (dem) och Mike Pence (rep) samman. Platsen för nattens (eller morgonens) slag var Longwood University i Farmville, Virginia, och upplägget var lite annorlunda än den tidigare presidentkandidatdebatten. För detta var tänkt att vara en modererad diskussion mellan de båda vicepresidentkandidaterna, där man på förhand hade ett antal ämnen som skulle avhandlas. Tyvärr får man väl bara konstatera att kvällens moderator, Elaine Quijano från CBS News, hade väldigt svårt att hålla ordningen i diskussionen, som ofta spårade ur och där ingen av kandidaterna behagade svara på hennes frågor och dessutom ständigt avbröt varandra. I detta avseende, var Kaine den store skurken, som hela tiden jabbade loss på Pence, i något försök att skaka om sin republikanske konkurrent. Taktiken var kanske inte helt framgångsrik, och Kaine lyckades aldrig riktigt få sin motståndare ur balans, och gjorde nog sig själv i slutändan nog en stor otjänst. Men, låt oss nu inte föregå mina slutsatser, utan istället ta en närmare titt på själva debatten.
Medan intresset för presidentkandidatdebatten var skyhöga, så var kanske intresset på förhand för denna debatt, inte lika högt. Medan det gick att se debatten på antingen Aftonbladet eller Expressen, så direktsändes den inte av SVT. Debatten i CNN var lite lagom avslagen, och handlade mer själva kampanjen än vad de båda kandidaterna kunde tänkas säga. Men samtidigt så kan man tycka att intresset, åtminstone från media, borde vara lite större. Det här är vicepresidentkandidaternas enda egentliga chans att visa upp sig, och debatterna mellan dessa brukar - åtminstone historiskt sett - vara lite mer aggressivt, än när presidentkandidaterna drabbar samman. I stora drag är vicepresidentkandidatens enda egentliga roll under presidentvalet, att agera presidentkandidatens attackhund. Medan presidentkandidaterna, åtminstone historiskt sett, tvingats avhålla sig från allt för yviga angrepp på motståndaren, har istället den uppgiften fallit på vicepresidentkandidaten. Men i år har allt detta ställts på huvudet, Donald Trumps kampanj har ända sedan primärvalen, varit extremt konfrontativ, med det ena huvudlösa uttalandet efter det andra. Sett ur denna synvinkel, så kan man kanske anta att  Pence huvuduppgift, nu var att försöka tona ner Trumps retorik och undvika att gå fram som en elefant i en porslinsfarbrik. Såldes var det upplagt för Kaine, att på något sätt försöka få Pence ur balans.

Nåväl, själva debatten pågick i drygt en och en halvtimme, och avhandlade en rad ämnen. Lite oväntat, med tanke på de amerikanska väljarnas ointresse för utrikespolitik, så kretsade väldigt många av frågorna runt just detta ämne. Tyvärr kändes det som att diskussionen tämligen omgående spårade ur, ingen av kandidaterna svarade egentligen på moderatorn Quijanos inledande fråga om varför de var mest lämpade att, om något hände presidenten, gå in och ta över dennes roll i det Vita Huset. Medan Pence åtminstone gjorde några antydningar om sin lämplighet, så vandrade Kaine snabbt iväg i en helt annan riktning. Redan då började jag inse att Quijano förlorat kontrollen över diskussionen, och det blev tyvärr inte bättre, snarare tvärt om. Quijano kunde i stora drag enbart se på, när de båda herrarna bokstavligen struntade i hennes frågor och försök att avhålla kandidaterna från att avbryta varandra.
Kanske inte helt oväntat, så låg fokus i debatten på frågor som rörde USA:s säkerhetspolitik. Tyvärr slösades kanske alldeles för mycket fokus på denna fråga, och vilken gjorde att ämnen som ekonomi, handel, sociala frågor och annat, som rent historiskt sett, varit viktiga frågor i amerikanska presidentval, hamnade i skymundan. Andra ämnen, som miljö och hotet från klimatpåverkan, eller arbetlöshet avhandlades över huvud taget inte i denna debatt. Vilket kan tyckas lite underligt, då utrikespolitiska frågor sällan, spelar en avgörande roll i ett amerikanskt presidentval, och att man främst riktat in sig på ämnen som väljarna kan relatera till.
De enda inrikespolitiska frågor som avhandlades kretsade runt skatterna, där tyvärr debatten allt som ofta kretsade runt det faktum att Trump inte redovisat sina inkomster. Det blev ett oändligt pajkastanden fram och tillbaka, och speciellt mycket klokare tror jag varken jag eller de amerikanska väljarna blev. Den enda fråga som egentligen inte spårade ur, och där jag kände att det faktiskt fanns en avgrundsdjup politisk skillnad mellan de båda kandidaterna, var frågan som rörde ämnet polisen och minoriteter. Medan båda kandidaterna var överens om att relationerna mellan minoriteter och polisen, måste förbättras, så fanns det också skillnader i synsätt på hur detta skulle uppnås.
Nåväl, speciellt mycket klokare på vad de båda presidentkandidaterna står för, blev man kanske inte. Kanske inte helt oväntat, så var det knappast något nytt som framkom i diskussionerna, som snabbt spårade ur till ett evigt munhuggande om vem som sagt vad, och vem som gjort vad. Allt medan den stackars moderatorn, som till slut verkar gett upp och bara önskade att tiden skulle gå ut så att hon fick gå hem. Så istället för att kanske diskutera sakfrågan i de ämnen som togs upp, så blev det istället ett oändligt munhuggande om vem som sagt vad, och vem som gjort vad. Här får man som sagt påpeka, att det var Kaine som var den store skurken i frågan och vilken hela tiden försökte få Pence att svara på frågor om vad han själv anser om Trumps uttalanden om muslimer, latinamerikaner, kvinnor och så vidare. Några egentliga svar fick han dock aldrig, och även om jag antar att Pence ovilja att besvara dessa frågor, kanske gick hem för stunden, är jag inte helt säker på att de gör det när man börjar granska debatten närmare.

Så vad blir då omdömet av denna lätt kaotiska, och inte speciellt upplyftande händelse. Tja, det första man kan konstatera är att både Kaine och Pence, är två politiskt sett mycket rutinerade herrar. Kaine försök att få Pence ur balans, misslyckades som sagt fullständigt, och var ett stort bidrag till den lätt kaotiska stämning som omgärdade debatten. Inte heller lyckades Kaine kroka Pence genom att använda sig av Trumps, emellanåt lätt obehagliga påståenden och uttalanden, och något svar vad republikanernas vicepresidentkandidat anser om presidentkandidatens åsikter, fick vi inte. Inte heller fick man kanske något direkt svar på vilka Kaine och Pence egentligen är, med undantag för en kortare sammanfattning om deras politiska bakgrund, så försvann även den frågan i ett oändligt svammel om Iran, Trumps uttalanden och Putin. Så mycket mer än att Pence hade en farbror som var polis, och att de båda är djupt kristna, fick vi inte veta.
Fokuseringen runt utrikespolitiska frågor, känns så här för en utomstående, som intressant. Frågan är dock hur pass stort intresset är bland de amerikanska väljarna, och här tror jag ändå att frågor om Iran, Syrien och Ryssland, är sekundära med frågor som rör hushållens ekonomi. Speciellt med tanke på att det är just den ständigt hackande ekonomin, som delvis burit fram både Bernie Sanders och Trump i primärvalen. Inte heller avhandlades frågor som rörde handel eller arbetslöshet, vilket också kan tyckas lite underligt.
Nåväl, vem vann då? Ja, medan jag tror båda kandidaterna är nöjda med sin insats, så får man ändå säga att Pence drog det längre strået. Kains taktik att försöka få Pence ur balans, fungerade inte alls och fick honom snarare att framstå som bufflig och lite taktlös. Jag kan också tycka att hans konstanta försök att smutskasta Trump, föll tämligen platt och även de kändes lite taktlöst och blev med tiden lite tröttsamt att höra. Som väljare, så vill jag förstås höra vad mina kandidater har för lösningar, inte vad den andra kandidaten sagt, gjort eller inte sagt och gjort. Samtidigt så kan man bara konstatera att Pence inte sa speciellt mycket om vad Trump egentligen vill ha gjort, annat än det vid det här laget rätt uttjatade mantrat om Obamaadministrationens tillkortakommanden och att Clintons tid som utrikesminister lett till ett mellersta östern i totalt kaos. Hur Trump och Pence tänkt tackla frågor som rör terrorism, arbetslöshet, miljöförstöring o.s.v., saknades helt och hållet. Å andra sidan, så var det inte heller speciellt mycket konkret som Kaine hade att tillföra.
Så slutsatsen blir att Pence kan utropa sig till segrare, och att han möjligtvis kan ha asfalterat vägen till att själv bli republikanernas näste presidentkandidat till valet 2020/24. Men samtidigt så är det risk att Pence seger, egentligen blir en Pyrrhusseger, och att hans insats snabbt kommer glömmas bort. För någon speciellt minnesvärd kväll (natt, morgon), var detta inte. Snarare tvärt om, det var kaotiskt och inte speciellt väl genomfört av någon deltagare.

No comments: