Belägringen av Kut och kampanjen i Mesopotamien

Osmanska soldater från den 6. Armén utanför Kut al-Mara

I linje med det tidigare inlägget om det italiensk-turkiska kriget (1911-12), så är dagens inlägg också tänkt att uppmärksamma en idag annan bortglömd händelse från 1900-talets början. Dagens inlägg är tänkt att avhandla det första slaget om Kut (7 december 1915-29 april 1916), det första världkrigets längsta belägring och som slutade med det största nederlag Storbritannien lidit i något krig. Men innan vi kommer så långt, låt oss backa tillbaka bandet till sensommaren 1914…

Bakgrund

Som en följd av mordet på den österrikisk-ungerske tronföljaren ärkehertigen Franz Ferdinand och hans gemål Sophie den 28 juni 1914, drabbade de europeiska stormakterna samman i ett våldsamt krig på två fronter i väst och öst. För det osmanska riket, som både ekonomiskt, militärt och politiskt led av sviterna från de båda Balkkrigen under 1910-talets första hälft, kom krigsutbrottet osedvanligt olämpligt. Trots uppvaktning från såväl Centralmakterna som Ententen, beslutade sig den osmanska regimen för att hålla landet utanför kriget och förklarade sig vara neutrala. Trots starka ryska protester, spärrades Dardanellerna av för all trafik och minerades.
Men de osmanska försöken att hålla sig utanför kriget, var i praktiken ohållbara. Beslutet att stänga Dardanellerna, hade inte bara väckt irritation i St Petersburg, utan även i London och Paris, som dessutom misstänkte riket för att vara nära lierat med Tyskland. Ententens misstankar om att det osmanska riket skulle sälla sig till Centralmakterna i kriget, stärktes i mitten av augusti 1914, när den tyska slagkryssaren SMS Goeben och den lättare kryssaren SMS Breslau, tog sin tillflykt i Dardenellerna undan brittiska och franska flotteskadrar. De båda tyska fartygen, införlivades nu tillsammans med sin tyska besättning, i den omanska flottan som Yavuz Sultan Selim och Midill. Nya diplomatiska förvecklingar följde, men för medlemmarna i Ententen, signalerade händelsen att man måste förbereda sig på ett osmanskt inträde i kriget på Centralmakternas sida. Den 28 oktober 1914 tar sig Goeben (eller Yavuz Sultan Selim som den nu hette), in i Svarta havet och angriper mål i Sevastopol och Odessa, samt förstörde den ryska minsveparen Prut. Angreppet som skett utan någon som helst krigsförklaring, leder till att Ryssland, den 2 november förklarar krig mot det osmanska riket. Den 5 november, följer Frankrike och Storbritannien efter Ryssland, och förklarar krig mot det osmanska riket. Något som förvandlar kriget i Europa, till ett världskrig.

SMS Goeben

Om krigsutbrottet den 28 juli 1914 kom olägligt, så kan man knappast påstå att det Osmanska riket inträde i kriget, kommer i en speciellt mycket bättre tidpunkt. Den osmanska armén, som visserligen påbörjat en massiv modernisering, delvis med hjälp av tyska instruktörer, led fortfarande av sviterna från krigen på Balkan på 1910-talet. Situationen för den osmanska armén, blev förstås inte heller bättre av att man hade en lång, och i stora drag oförsvarbar gräns. Precis som i Europa, hade självständighetssträvanden bland den uppsjö av etniska och religiösa minoriteter som utgjorde befolkningen i det osmanska riket, lett till stora frågetecken om riktigt vart lokaliteterna bland alla dessa grupper låg. Rekryteringen av värnpliktiga gick långsamt, och mötte på sina håll både aktivt och passivt motstånd. De ökade spänningarna mellan de olika religiösa och etniska minoriteterna, var något som Ententen snabbt ville försöka utnyttja för att försvaga riket, och vilket skulle få förödande konsekvenser för befolkningen i det osmanska riket.

Nu var det dock inte enbart det osmanska riket hemvist för en såväl etnisk som religiöst diverserad befolkning, utan det samma kunde onekligen sägas om dess motståndare. Inom ramarna för såväl det brittiska som franska kolonialväldet, återfanns miljontals muslimer, vilket det även gjorde i södra Ryssland. Uppmuntrade av tyskarna, som såg en möjlighet att uppvigla den muslimska befolkningen i Nordafrika, Indien och Kaukasus, så utropade den osmanske sultanten Mehmet V ett helig krig mot Ententen den 16 november. En händelse som ironiskt nog, förmodligen fick större gehör i Paris och London än bland de muslimska underståtarna i de brittiska och franska kolonierna, och vilket skulle få stor inverkan på krigsansträngningarna i Mellersta Östern.

Som ett svar på de osmanska och tyska angreppen mot Krimhalvön, så korsade ryska trupper den osmansk-ryska gränsen den 3 november 1914, och erövrade bland annat Bayazid i Kaukasus. Den 7 november landstiger brittiska och indiska trupper utanför Basra i Persiska viken, och öppnar med detta upp en ny front...

Karta över Mesopotamien

Kriget i Mesopotamien, bakgrund

Mesopotamien, grekiska för landet mellan de två floderna, är området runt de två floderna Eufrat och Tigris, och anses som civilisationens vagga. Det är inte allt otänkbart att många av de brittiska, och kanske även tyska, officerare som tjänstgjorde under kampanjen, kände historiens vingslag när de anlände till området. Verkligheten var dock långt ifrån den bild som målats upp i de europeiska skolorna av det bibliska Mesopotamien, och det är troligt att många av de tusentals brittiska och tyska soldater som tjänstgjorde i regionen, fick ett snabbt och mycket brutalt uppvaknande. För istället för ett område som förde tankarna till om de klassiska städerna Babylon eller Bagdad i "Tusen och en natt", så var 1910-talets Mesopotamien ett veritabelt bakvatten, där tiden verkade stått stilla. Något egentligt vägnät existerade överhuvudtaget inte, alla tyngre transporter skedde längs med floderna med hjälp av flatbottnade pråmar. På grund av de ständigt skiftande lerbankarna, var det en tidskrävande historia att navigera sig fram, och där torkan och vårfloden gjorde floderna nästintill ofarbara. De ofta små och trånga städerna, med sina labyrintliknade gator, som trängdes längs stränderna, varav många hade antika anor, bestod av lerhus som vare sig gav skydd från hettan eller flugorna. Runt omkring städerna sträckte sig ett oöverskådligt nät av bevattningskanaler, vars lervallar bakats till cementliknande konsistens av solen, och skulle ge de angripande trupperna stora problem. Medan temperaturen på somrarna kunde nå upp till femtio grader Celuisus, sjönk temperaturen snabbt nattetid och kunde ligga runt nollstrecket. Som om detta inte var nog, var de vassbeklädda stränderna och det stillastående vattnet i bevattningskanalerna perfekt grogrund för malariamyggor, och andra sjukdomar som kolera. Utanför detta smala gröna bälte, så låg den ogästvänliga öknen. Hit nådde aldrig den turkiska centralmakten annat än på pappret, och de nomadiserande beduinstammarna som levde i området, var i praktiken självstyrande.

Persiska arbetare lägg en pipeline åt Anglo-Persian Oil Company någonstans i Persien (dagens Iran) 1908.

Så vad gjorde då britterna här kan man fråga sig? Ja, svaret på den frågan är i stora drag samma som idag, nämligen tillgången på olja. Under början av 1900-talet, så fick de europeiska arkeologer och historiker som grävde bland ruinerna, sällskap av prospektörer i jakt på det svarta guldet. Kombinationen av de stora oljefyndigheterna, främst i dåvarande Persien (nuvarande Iran), hade väckte britternas intresse. Under 1890-talet hade britterna slutit en rad avtal med de styrande familjerna längs den Persiska Viken, och upprättat en rad protektorat i nuvarande Bahrain, Förenade Arabemiraten och Kuwait. Härifrån kunde britterna kontrollera exporten av den allt mer lukrativ handeln med olja, och 1912 så upprättade Anglo-Persian Oil Company ett raffinaderi på ön Abadan (i nuvarande Iran), vid Eufrat och Tigris gemensamma mynningsarm.

Medan britterna stärkte sin närvaro i området, så försökte även turkarna att flytta fram sina positioner i regionen. Stärkta av lån från Tyskland, men även Frankrike, så hade man inlett det ambitiösa arbetet med att försöka anlägga en järnväg mellan Bagdad och Konstantinopel. Arbetet med järnvägen hade dock inte slutförts när kriget bröt ut, men det var bara en fråga om tid, innan såväl turkiskt som tyskt krigsmaterial kunde föras från rikets huvudstad till Persiska viken. Oroad över utsikten att tyskarna, som redan sonderat terrängen bland områdets muslimska befolkning och gärna framställde sig som islams beskyddare, hade britterna redan innan krigsutbrottet förberett planer för att skydda sina intressen i den Persiska Viken.

Bagdadjärnvägen, någon gång under början av 1900-talet.

Ansvaret för dessa trupper låg hos den brittiska administrationen och armén i Indien, vilket skulle visa sig vara en mindre lyckad lösning. För medan krigskabinettet i London såg konflikten i Västeuropa som den centrala konflikten, dit lejonparten av soldaterna och materialet skulle skickas, så hade den brittiska administrationen i Indien en helt annan dagordning. Här såg man utvecklingen i Persiska Viken som central för det brittiska styret i Indien, och där man var djupt oroad att muslimska ledare i Afghanistan och Persien skulle falla för de tyska locktonerna. Det brittiska administrationen i Indien, hade också stora intressen i den inkomstbringade oljeexporten, och vilket var ytterligare en orsak till oro över utvecklingen.

Karta över de brittiska-indiska truppernas framryckning under 1914

Krig i Mesopotamien

Den 5 november 1914, så förklarade Frankrike och Storbritannien krig mot det osmanska riket. Redan dagen efter krigsförklaringen, besköt brittiska krigsfartyg det gamla fortet vid Fao. Dagen efter landsattes brittiska och indiska trupper från den indiska expeditionskåren D (Indian Expeditionary Force D, eller IEF D), bestående av den 6. (Poona) Divisionen under ledning av Generallöjtnant Artur Bennet. Den lilla turkiska garnisonen på 350 man, vilka var utrustade med fyra kanoner, kunde inte göra annat än symboliskt motstånd, och överväldigaste snabbt. Med Eufrat och Tigris flodmynning säkrad, så ryckte IEF D mot Basra i nuvarande södra Irak. Utan någon möjlighet att undsätta eller förstärka de turkiska trupperna, så var den lilla garnisonen i Basra, i praktiken utlämnad åt sig själv. Trots vissa betänkligheter rörande deras egentliga stridsvärde, så sattes en frivilligmilis bestående av lokala araber upp av turkarna, och sattes in i försvaret av staden. Men ställd inför en överlägsen fiende, som tack vare ett flertal slupar och kanonbåtar, kunde beskjuta de turkiska försvarsställningarna från floden, smälte de obefintligt tränade och utrustade arabiska frivillig snart bort, och Basra föll efter en kort strid.
Trots att motståndet varit ringa, och förlusterna få, så hade ändå samväldestrupperna fått en försmak av vad som väntade. De ovan nämnda bevattningskanalerna, visade sig snabbt vara en mardröm att korsa, och gav också försvararna utmärkta stödjepunkter som var svåra att komma åt för artilleriet. Den väglösa terrängen, ställde till för båda sidor, och den inhemska befolkning var kanske inte fientligt inställd, men milt sagt avvaktande mot de invaderande brittiska trupperna. Båda sidor hade en rätt komplicerad syn på beduinstammarna, som man såg som nödvändiga allierade, men som inte tvekade att byta sida om krigslyckan gick dem emot. Med Basra och dess närmaste omgivning säkrad, lade sig ett bedrägligt lugn över regionen. Något som turkarna var tacksamma för, då deras styrkor i södra Mesoptomanien var i upplösningstillstånd.

Indiska artillerister under slaget om Basra 1914.

Medan britterna konsoliderade sina positioner, så beslöt den osmanska armén för att göra något åt situationen. I slutet av 1914 anlände Suleyman Askari Bey, för på en direkt order från Enver Pasha, att över ansvaret för de demoraliserade osmanska trupperna i Mesopotamien. Suleyman Askari hade tjänstgjort som frivillig i det italiensk-turkiska kriget, och var dessutom en veteran från Balkankrigen. Innan krigsutbrottet hade han varit chef för den nyupprättade osmanska Specialistbyrån, vilken senare skulle få en betydelsefull roll i det armeniska folkmordet. Tack vare sin erfarenhet från kriget i nuvarande Libyen, sågs han som en expert på att organisera de lokala beduinstammarna. Något som var av stor vikt för den osmanska armén i Mesopotamien, då då fronten var långt ifrån högprioriterad när det gällde manskap och utrustning.

Trots den akuta bristen på såväl manskap som utrustning, beslöt sig den osmanska armén för att gå till offensiven i ett försök att återta Basra. Den 2 januari 1915, angreps de brittisk-indiska ställningarna runt Qurna av den osmanska armén, förstärkt med frivilliga arabiska enheter. Utan något egentlig artilleriunderstöd gick de arabiska och osmanska trupperna till angrepp, medan de brittisk-indiska styrkorna understöddes av ett flertal kanonbåtar i Eufrat. Efter att anfallet hejdats, tvingades de osmanska styrkorna att med svåra förluster retirera från slaget. De kraftig demoraliserade osmanska trupperna, utrymde Al-Qurnah och drog tillbaka till Kut El Almara (eller bara Kut), som ansågs lättare att försvara.
Nu var det inte enbart i Mesopotamien, som den osmanska armén lidit svåra nederlag. I Kaukasus hade Enver Pashas vinteroffensiv slutat i ett totalt fiasko, och i Sinaiöknen så misslyckades de osmanska försöken att korsa Suezkanalen. Som dessa motgångar nu inte räckte, så angrep brittiska och franska flottstyrkor de osmanska ställningarna längs Dardanellerna i mitten av februari. Även om det osmanska kustförsvaret lyckades slå tillbaka de brittiska och franska försöken, så kvarstod hotet och risken för att rikets huvudstad Konstantinopel skulle angripas. I omvärldens ögon var det osmanska riket nere för räkning, och allt som nu krävdes var att utdela nådastöten. Förblindade av sin egen framgång, och möjligheterna till en snabb seger över det osmanska riket, glömde britterna bort att osmanerna varit uträknade förut, och ändå lyckats rest sig. Det skulle bli en kostsam läxa, som britterna av allt att döma inte lärde sig…

Brittiska trupper släpar en kanon genom sanden under kampanjen i Mesopotamien

En chans man inte får missa...

Medan de brittisk-indiska trupperna nu säkrat de båda flodarmarnas mynning ut i Persiska Viken, började nu de ansvariga militärerna i Indien planera för nästa fas i operationen. För medan utvecklingen i Mesopotamien var av stort intresse för den brittiska administrationen i Indien, så kan knappast det samma sägas om London. Då målet med operationen, nämligen säkra de persiska oljefälten och de brittiska installationerna längs den Persiska Viken, hade uppfyllts, vändes krigskabinettet i London, blickarna mot de mer angelägna fronterna i Västeuropa, Dardanellerna och Egypten. För den brittiska administrationen i Indien, så var dock händelseutvecklingen i Mesopotamien, av största vikt.
Det var dock inte enbart Londons ointresse, och fokusering på andra fronter, som oroade den brittiska administrationen i Indien. I Kaukasus hade den ryska armén radat upp segrar, och gjort att den osmanska armén var på väg att kollapsa. Skulle det osmanska försvaret i Kaukasus bryta samman, så skulle det finnas väldigt lite att förhindra de ryska styrkorna från att avancera in i Persien. Något den brittiska administrationen, såg med en viss oro på. För även om de båda länderna var allierade i kriget mot Centralmakterna, så glöms gamla försyndelser långsamt, och minnet av hur de båda länderna, under det så kallade “stora spelet” försöker ta kontroll över Indien och Persien, hade förmodligen inte glömts bort av britterna.

Men medan den brittiska administrationen funderade på vad deras nästa steg skulle vara, så hade Suleyman Askari lyckats dra samman runt 18.000 man, av vilka drygt 4000 utgjordes av reguljära osmanska trupper och resten av frivilliga beduiner och lokala araber. På morgonen den 11 april 1915, angrep Suleyman Askaris trupper de brittiska ställningarna utanför Shaiba. Först efter hårda strider, under vilka båda sidor led svåra förluster, kunde britterna slå tillbaka angreppet. Suleyman Askari fördes sårad till Bagdad, där han besviken över sin oförmåga att besegra engelsmännen, sköt sig själv.
Resterna av Suleyman Askaris här, drog sig nu hårt pressade av sina tidigare allierade som angrep eftersläntrare i jakt på vapen och annan militär utrustning, tillbaka i säkerhet till Haimsiye. Ny befälhavare för de desillusionerade osmanska trupperna, blev överste Nureddin, son till den osmanske fältmarskalken Müsir Ibrahim Pasha, och en av de kanske främsta turkiska militärerna under kriget. Eftersom han vid tidpunkten förde befälet över de osmanska trupperna i Jemen, så dröjde det till juni innan han kunde tillträda sin nya post.
Uppgifter om den osmanska arméns belägenhet, som i det vakuum som skapats av Suleyman Askaris självmord, börjat visa tendenser på att lösas upp, öppnade en ny möjlighet för britterna. Med ett vacklande osmanskt försvar, och utan någon ledning, så var det nu möjligt att planerna för att avancera upp längs flodsystemet och kanske även inta Bagdad, faktiskt skulle kunna realiseras. Speciellt intressanta för britterna, var uppgifterna att de många beduiner som värvats, nu inte bara deserterat, utan även angripit osmanska trupper under reträtten från Shaiba. När det började florerar även rykten om att flera stammar och städer, rest upprorsfanan, så ansågs tiden var nu mogen för de brittisk-indiska styrkorna att gå till offensiven.

Nureddin, sir Charles Townshend och sir John Nixon

Som ny befälhavare över den brittisk-indiska expeditionskåren, utsågs general sir John Nixon, en veteran från krigen i Afghanistan och Sydafrika. Han beordade nu den nytillträdde befälhavaren för 6. (Poohna) Divisionen, sir Charles Townshend att skyndsamt rycka fram mot Bagdad, innan de osmanska trupperna kunde förstärkas. Townshend uttryckte vissa farhågor över den planerade offensiven, och att man skulle behöva mer trupper för att kunna säkra sin väg upp längs flodarmen mot Bagdad och sina truppers allt längre och mer sårbara försörjningslinjer. Men eftersom de indiska trupperna var öronmärkta för andra krigsskådeplatser, och man ansåg att det gällde att smida medan järnet var varmt, så valde man att synpunkter.
Sina betänkligheter till trots, så inledde Townshend sin offensiv mot de osmanska trupperna i början av juni. Det utvecklades snabbt till en långsam och kostsam offensiv, där de brittisk-indiska trupperna inte bara ställdes mot ett hårdnackat osmanskt försvar, utan också den obarmhärtiga sommarhettan och temperaturer som nådde långt över 50 grader. Vad värre är, när offensiven når Tigris, är vattennivån så låg, att de brittiska kanonbåtarna, har stora problem att navigera mellan sand- och lerbankarna. Trupperna tvingas nu, släpa sig fram till fots, utan understöd från kanonbåtarna. Den 28 september 1915 erövras Kut-el-Almara. De brittisk-indiska trupperna är nu i stort behov av förstärkningar, och har stora svårigheter att få fram tillräckligt med förnödenheter. Detta till trots, så gör nu Townshend, som nåtts av rykten om att osmanerna förbereder sig för att evakuera Bagdad, redo för den sista offensiven.
Enver Pasha som hitintills inte visat speciellt mycket intresse för utvecklingen i Mesopotamien, börjar nu inse allvaret i situationen. Inte nog med att Bagdad var en strategiskt viktig stad, symbolvärdet av att förlora den, var troligtvis ännu större. Vad värre var, runt om i området, återfanns det andra starkt symbolladdade städer, i synnerhet för rikets shiamuslimska minoriteter Att förlora dessa, skulle undergräva sultantens uppmaning till heligt krig och kanske även användas av britterna, för att uppmuntra till resningar runt om i riket. Under hösten vänder sig Enver Pasha till tyskarna om hjälp, som skickar den åldrande tyske fältmarskalken Colmar von der Goltz. En verklig veteran i den tyska armén, så ansågs den 72 årige fältmarskalken ett ypperligt val, speciellt som han tidigare tjänstgjort i Mellersta Östern. När ryktena om att tyskarna nu skulle bistå de osmanska trupperna, blev det nu plötsligt bråttom för britterna.

Den tyske fältmarskalken Colmar von der Goltz 

Men trots att den brittisk-indiska kolonnen var i stort behov av förstärkningar, och att säkra sina långa och utsatta försörjningslinjer, så fortsatte framryckningen. Den 22 november når de slutkörda brittisk-indiska trupperna fram till Ctesiphon, 40 kilometer söder om Bagdad. Medan den osmanska administrationen i Bagdad, förbereder sig att evakuera staden, inleds slaget om Ctesiphon. Under fem dagar försöker Townshend, utan några direkta framgångar, att bryta igenom de osmanska försvarslinjerna. Ironiskt nog visar det sig att både Townshend och Nureddin kommer fram till samma beslut, nämligen att försöka lösgöra sina trupper från striderna och retirera. Men medan Townshend är ovetande om att han faktiskt vunnit slaget, så får Nureddin snabbt nys om den brittisk-indiska reträtten. Han vänder tillbaka till Ctesiphon, och låter sitt kavalleri och de beduinstammar som på nytt bytt sida, angripa de retirerade brittiska och indiska trupperna. Det är nu som Townshend ska ta sitt olyckliga, och för sina trupper, så förödande beslut.

Osmanska trupper under framryckning

Belägringen av Kut

Trots uppmaningar från övriga officerare att fortsätta reträtten, för att på så sätt komma närmare de brittiska styrkor som fanns förlagda runt Basra, men även att korta ner sina utsatta försörjningslinjer, så hade Townshend bestämt sig för att befästa Kut. Enligt honom var de brittisk-indiska trupperna inte förmögna att fortsätta reträtten, och att man riskerade att förr eller senare bli kringrända av de förföljande osmanska styrkorna och nedgjorda. Helt fel hade förmodligen inte Townshend, staden som låg placerad på en udde vid Tirgisfloden, vilket gjorde den till en naturlig stödjepunkt. Han hade också erfarenheten av att vara belägrad, då han under 1870-talet hade fört befäl över delar av den inringade garnisonen i Chitral i Indien. Nackdelen var dock att man var långt från de brittiska trupperna i Basra, och de troligtvis inte hade förmågan att inleda ett undsättningsförsök utan att förstärkas. Även om den osmanska armén i Mesopotamien kanske inte rosat marknaden, var den både bättre tränad och utrustad än de indiska upprorsmännen. De osmanska trupperna var dessutom under befäl av två kompetenta befälhavare, den unge turkiske officeraren Nureddin och den erfarne tyske officeren von der Goltz.
Knappt hade de brittiska och indiska trupperna hunnit konsolidera sina ställningar runt och i staden, förrän de fösta osmanska styrkorna började anlända och skära av reträttvägarna. Den 7 december hade den Sjätte Armén under befäl av von der Goltz, effektivt skurit av Townshend trupper, och påbörjat arbetet med att anlägga skyttegravar runt staden. Den inringade garnisonen var dock inte helt isolerad från omvärld, tack vare den tekniska utvecklingen, så hade Townshend telegrafkontakt med de brittiska styrkorna i området runt Basra. Men detta var inte enbart positivt, då Townshend, trots sin inledande tilltro på sin egen och sina truppers förträfflighet, snart började tvivla på huruvida man skulle klara av att hålla ut tillräckligt länge. I ett försök att bistå den allt mer desperate Townshend, tvingades man nu skynda på undsättningsförsöken, vilket skulle få fatala konsekvenser.

Flygfoto på Kut 1920

Medan Townshend förberedde sitt försvar av Kut, så slog nyheten om misslyckandet i Mesopotamien ned som en bomb i London. Med döläget på Västfronten, och det debacle som landstigningen på Gallipoli och försöken att slå sig igenom Dardanellerna utvecklats till, så var det här förstås inte de nyheter man önskat sig. Då var nyheterna om att man lyckats förhindra den osmanska armén att invadera Egypten, av lite glädje. Till råga utbröt nu även ett uppror i den italienska kolonin Libyen, vilken snabbt spred sig till Egypten. Även om de man tämligen snabbt, främst tack vare de trupper som förlagts i landet för att förhindra en osmansk invasion, kunde slå ner upproret, så gav det ändå London skäl till oro. För även om sultantens uppmaning inte hade hörsammats i någon högre grad, så var händelserna i gränstrakterna mellan Libyen och Egyten oroande för britterna. Samtidigt var det inte bara att skicka trupper till Mesopotamien, samma dag som slaget om Ctesiphon inletts, så hade krigsministern Lord Herbert Kitchener, efter mycket vånda, rekommenderat krigskabinettet att utrymma Ententens ställning på Gallipoli. Dagen efter att de osmanska trupperna skurit av Townshends trupper, så började man planera evakueringen av Suvla och Anzac Beach.

Som om detta inte var problem nog, så seglade det också upp en konflikt mellan krigskabinettet och den brittiska armén i Indien, som hade ansvaret för de brittisk-indiska trupperna i Mesopotamien. Det rådde även delade meningar om precis hur många trupper man skulle skicka till Mesopotamien, och från vilken front de skulle tas ifrån. Utan några tränade trupper i Indien att tillgå, och där Gallipolifronten och Västfronten var prioriterad när det gällde transportfartyg, så skulle det ta tid att transportera dit de nödvändiga trupperna.  Situationen förbättrades inte av att Townshend, som kunde kommunicera med hjälp av telegraf till de brittiska trupperna i Indien, krävde att han skulle undsättas omedelbart. Enligt Townshend hade garnisonen endast mat för en månad, och måste undsättas snarast. Någon möjlighet för Townshends trupper att slå sig ut, fanns det inte heller, då han vägrade att retirera utan skydd från Royal Navy, vilka saknade möjlighet att ta sig upp längs Tigris. Det tilltagande kaoset i den brittisk-indiska armén minskade inte av att Nixon, som förmodligen gått in i väggen, kollapsat och tvingats att återvänt till Bombay, och ersattes av general sir Percy Lake. I slutet av december 1915, så hade man till slut lyckats skrapat ihop tillräckligt med trupper för att försöka undsätta Townshend och garnisonen i Kut.

Townsend i sitt högkvarter i Kut

Under ledning av Generallöjtnant Fenton Aymer, påbörjades så det första försöket att undsätta de inringade brittisk-indiska trupperna i Kut. Den så kallade Tigris Corps, bestod av två divisioner, den 7. (Meerut) Divisionen och den 12. Indiska Divisionen samt en rad andra mindre trupper. Framryckningen mot Kut gick dock plågsamt långsamt, den 6 januari 1916 nådde förtrupper ur Generalmajor George Younghusbands fram till Sheik Sa’ad, men kunde inte bryta igenom de osmanska linjerna. Först efter tre dagars hårda strider, bröt det osmanska försvaret av Sheik Sa’ad till slut samman. De kvarvarande osmanska trupperna drog sig tillbaka runt 16 kilometer, till en ny försvarslinje som längs en waddi (floddal). Några direkta försök från de brittisk-indiska trupperna, som lidit svåra förluster under slaget, att förfölja de retirerande osmanska trupperna, gjordes inte.

Den som sagt redan plågsamt långsamma framryckningen, underlättades inte av ett våldsam regnoväder, som gjorde det obefintliga vägnätet mer eller mindre oframkomligt. Först den 13 januari nådde de brittisk-indiska trupperna, fram till de osmanska försvarslinjerna. Ursprungligen tänkt att inledas under morgonen, tvingades de brittiska befälhavarna skjuta fram stormningen av de osmanska linjerna, då trupperna gått vilse i mörkret och dimman. Först efter hårda, och mycket kostsamma strider, under vilka runt 1600 dödades eller skadades, kunde de brittisk-indiska trupperna erövra de osmanska försvarslinjerna. Återigen hade dock de osmanska trupperna, retirerat till nya försvarslinjer, utan att de brittisk-indiska trupperna haft möjlighet att förfölja dem.
Trots att de brittisk-indiska trupperna var i stort behov av förstärkningar, och att transportsystemet av skadade och sjuka soldater mer eller mindre kollapsat, så beslöt man sig för att fortsätta framryckningen. Den 20 januari 1916 nådde man fram till Hanna, där osmanska trupper bemannade ett väl utbyggt nät av försvarslinjer. Efter en kort artilleribeskjutning av de osmanska linjerna, stormade de brittisk-indiska trupperna fram över det vattensjuka landskapet och sköts bokstavligen sönder och samman av de välplacerade osmanska kulsprutorna. Över 2700 brittisk-indiska soldater dödades eller skadades under de hopplösa försöken att nå de osmanska linjerna, och offensiven bröt samman. Utan möjligheter att fortsätta framryckningen, avbröts undsättningsförsöket och de brittisk-indiska trupperna under stora umbärande retirera till mer lättförsvarade ställningar.
För de inringade brittisk-indiska trupperna, som kunde höra artillerielden, måste insikten att undsättningsförsöket misslyckats, kommit som ett hårt slag. För även om det visat sig att Townshends påståenden om att man endast hade mat för en månad, inte stämde, så var läget prekärt. De successivt minskade matransonerna, och bristen på läkemedel, började nu ta ut sin rätt. Speciellt problematiskt var läget för de indiska soldaterna, som av religiösa skäl vägrade ät det kött som serverades och kom från slaktade hästar eller brittisk konserver. Det var dock inte bara soldaterna som led, det samma gällde stadens civilbefolkning. Vilka inte bara behövde oroa sig över bristen på mat, läkemedel och den konstanta beskjutningen av staden av osmanska artilleripjäser eller prickskyttar, utan också för vad som skulle hända dem om - och när - garnisonen tvingades kapitulera. I samband med Townshends trupper intagit staden, hade en stor del av befolkningen välkomnat de brittisk-indiska trupperna som befriare, och fruktade därför att den osmanska armén skulle utkräva sin hämnd.

Brittiska trupper evakueras från Gallipoli i början av 1916

Samtidigt med Aylmers undsättningsförsök, så påbörjades evakueringen av Gallipoli. Till skillnad från den kaotiska och föga framgångsrika landsättningen, så var evakueringen en otrolig framgång och skedde utan att de osmanska trupperna misstänkte något. Evakueringen av Gallipoli, innebar dock problem för de brittisk-indiska trupperna i Mesopotamien. Med evakueringen så var hotet mot Dardanellerna, och i förlängningen rikets huvudstad Konstantinopel, helt och hållet avvärjt, och innebar att den osmanska armén nu kunde förflytta de trupper som legat förlagda där till andra frontavsnitt. En insikt som förstås innebar att det nu var bråttom att undsätta Townshend, innan man hunnit förstärka de osmanska styrkorna i Mesopotamien ytterligare.

Oron över att de osmanska trupperna i Mesopotamien skulle förstärkas, visade sig snabbt stämma. I efterdyningarna till den osmanska segern vid Hanna, så anlände Halil Pasha till Badad med runt 30.000 man. Halil Pasha som medverkat i den katastrofala kampanjen i Kaukasus, hade efter detta utsetts till överbefälhavare över de osmanska trupperna i Mesopotamien och varit instrumental i det armeniska folkmordet. De nya osmanska förstärkningarna, gjorde att tiden för att kunna undsätta Townshend och de brittisk-indiska trupperna i Kut, började rinna ut.
Tyvärr för de brittisk-indiska styrkorna, så var fronten i Mesopotamien lågt prioriterad när det gällde förstärkningar och transportfartyg. General Aylmer lyckades till slut ändå skrapa ihop tillräckligt med trupper för att inleda ytterligare ett undsättningsförsök, och den 8 mars 1916 inleddes slaget om redutten vid Dujalila. Slaget blev milt sagt kaotiskt, då de brittisk-indiska trupperna - som delats in i tre kolonner - gick vilse under natten, och tappade kontakten med varandra. Ett tänkt försök att kringgå de osmanska linjerna, slutar i katastrof när de brittisk-indiska strykorna först går vilse i mörkret, och sedan förvarnar de ovetande försvarana om sina intentioner, genom att beskjuta de tunt bemannade osmanska försvarslinjerna. Detta till trots, så fortsatte Aylmer sin offensiv, utan någon egentlig framgång. När mörkret till slut började lägga sig över slagfältet, var Aylmer tvingad att inse att slaget var förlorat och dra sig tillbaka. Av en styrka på runt 20.000 man, förlorade Tigriskåren nästan 4000 man i dödade och skadade, medan de osmanska förlusterna stannade vid drygt 1.300 dödade och skadade.

Osmanska rekryter 1914

Debaclet vid Dujalil ledde till att general Aylmer avlöstes som befälhavare för Tigriskåren av general George Gorringe den 12 mars. En veteran från de otaliga koloniala krig som Storbritannien varit involverad i under åren före det stora krigets utbrott, så hade Bloody Orange som han kallades av trupperna, dels eftersom det rimmade med hans efternamn men också för att han ansågs som som otrevlig och oförskämd.
Ytterligare brittiska och indiska förstärkningar anlände till Mesopotamien, och hade i slutet av mars nått runt 30.000. Tiden var inne för ett tredje, och som det skulle visa sig, sista försök att undsätta Townshend och Kut. Den 5 april började brittiska och indiska artilleripjäser beskjuta de osmanska ställningarna runt Fallahiyeh, som stormades och intogs med svåra förluster för de brittisk-indiska trupperna. Gorringe fortsatte efter detta mot Beit Asia, som intogs den 17 april. Förhoppningen om att det var tredje gången gillt som gällde för de brittisk-indiska trupperna, kom dock på skam. Inte ens det faktum att de tyske fältmarskalken von der Goltz insjuknat i tyfus, och avlidt den 19 april i Bagdad, verkar hälpt. Den 22 april lyckades inte de brittisk-indiska trupperna, trots svåra förluster, inte bryta igenom de osmanska försvarslinjerna och undsättningsförsöket fick avbrytas. Med detta, så började nu britterna inse att Kut var förlorat, och att det gällde att på något sätt undvika en fullständig katastrof.

Försöket att förmå den drygt 20.000 man starka ryska expeditionskår som befann sig i Persien, visade sig snabbt vara en återvändsgränd. Den ryska expeditionskåren gjorde visserligen ett halvhjärtat försök att nå Bagdad, men stötte på hårt osmanskt motstånd och drog sig tillbaka. I ett sista, och extremt desperat, försök att rädda vad som räddas kunde av Townshend och hans trupper, skickades en delegation i vilken bland annat Aubery Herbert och T.E. Lawrence ingick till osmanerna. Tanken var att försöka muta Enver Pasha med den ofattbara summan av 2 miljoner pund (drygt 122 miljoner i dagens värde, 2016), för att förmå honom att ge Townshend och hans trupper fri lejd ur Kut. Vad varken britterna, eller delegationen kände till, var att Townshend redan signalerat att han var villig att förhandla om en kapitulation av garnisonen.

Tillfångatagna indiska soldater efter belägringen av Kut

Även om det som sagt visat sig att Townshends antagande om att garnisonen endast hade proviant för en månad, visat sig varit felaktig, så var läget i april desperat. Även de indiska trupperna, som av religiösa skäl, tidigare avstått från att äta köttet från hästar och kor, hade tvingats ge upp sina principer inför hotet om att dö av svält. Men efter en belägring som pågått i nästan fyra månader, var förråden i stora drag tomma och någon större chans att fylla på dem fanns inte. Försök från No. 30 Squadron från Royal Air Force (RAF), att iscensätta världshistoriens första luftbro, blev inte speciellt framgångsrika. De tidiga flygplanens bristande lastförmåga, och att det mesta som släpptes av piloterna, antingen förstördes vid nedslaget eller blåste över till osmanerna, gjorde att luftbron mest fick mer av en symbolisk betydelse.
Den 26 april inledde Townshend förhandlingar med osmanerna, men när dessa strandat och Enver Pasha hotat med att staden skulle stormas om han inte gav upp, beslutade Townshend sig för att kapitulera villkorslöst. Belägringen hade pågått i 147 dagar, den längsta under hela kriget, och hade förvandlat Kut till en ruinhög. För Kuts befolkning, väntade nu den osmanska hämnden för deras samarbete med britterna, och hundratals skulle få betala ett högt pris för sitt agerande.

Townshend tillsammans med Enver Pasha efter kapitulationen

Efterspel

För de tusentals utmattade och av hunger, sjukdom och skador, hårt ansatta brittiska och indiska trupper, som stapplade ut ur ruinerna av Kut, väntade nu år av fångenskap. En fångenskap få skulle överleva, och där många avled under marschen till fånglägren i Syrien, och där de överlevande från dessa dödsmarscher, sattes in att arbeta vid järnvägen som skulle förbinda Konstaninopel med Bagdad. Några av de indiska soldaterna, kanske i ett försök att undvika vad man förmodade var en säker, valde att anmäla sig som frivilliga till den frivilligkår som den osmanska armén satt upp och där manskapet utgjordes av indiska soldater som tagits till fånga av bland annat tyskarna på Västfronten. Befälhavare för kåren var Amba Prasad Sufi, och sattes in i striderna Uzbekistan och Persien.
Medan hans soldater tvingades genomlida dödmarschen norrut, genom områden som förötts under den armeniska förintelsen, och användas som slavarbetare, så spenderade Townshend resten av kriget i fångenskap på ön Heybeliada i Marmarasjön. Tillbaka i Storbritannien efter kriget, så möttes han av en massiv kritik över sitt agerande under såväl själva belägringen av Kut, som den förföljande interneringen, och begärde på egen begäran avsked 1920, när det stod klart att hans militära karriär var över. Efter en kort tid som ledamot i underhuset (1920-22), avled han 63 år gammal den 18 maj 1924 i Paris.

En något skönmålad bild av kapitulationen.

När nyheten om Kuts fall kablades ut över medierna, så fick både Lake och Gorringe lämna sina poster. Den nye befälhavaren för de brittiska trupperna i Mesopotamien, general Frederick Stanley Maude, tog djupt intryck av vad han ansåg sina föregångares många misstag. Ovillig att ge sig ut på ett nytt dödsdömt försök att erövra Bagdad, inväntade han nya förstärkningar, innan han i början av 1917 inledde sin offensiv. Bagdad föll den 17 mars 1917, och efter ett kortare uppehåll under sommaren, vände han blickarna mot Tikrit och Ramadi. Efter att ha insjuknat i kolera, avled han den 18 november 1917 i Bagadad. Ironiskt nog samma hus, som den tyske marskalken von der Goltz hade avlidit i, nitton månader tidigare.

Nureddin Pasha fortsatte sin militära karriär, och blev i slutet av kriget befälhavare för XXI Kåren och vice guvernör för Aidin Viayet. Efter vapenstilleståndet, blev han en av förgrunsdfigurerna i framväxten av den nya turkiska armén och det turkiska frihetskriget. Han avled den 18 februari 1932.

Efter ett segern vid Kut, så fick Halil Bay smeknamet Kutülamare Kahramanı (Kuts hjälte), och beordades av försvarsministern Enver Pasha att invadera Persien i ett försök att destablisera landet. Offensiven stannade dock snabbt av, och han fick istället koncentera sig på att utan större framgång, förhindra Maude från att inta Bagdad. Vid krigsslutet togs han tillfånga av brittiska soldater, men efter att ha rymt från sin internering, tog han sig till Moskva. Efter att under en kortare period visats i Berlin, återvände han till Turkiet 1923 och avled 1957 i Istanbul.

Brittiska krigsfångar påbörjar dödsmarschen mot Syrien

Effekter

Kriget i Mesopotamien, blev likt Ententens försök att penetrera Dardanellerna och landsätta trupper på Gallipolihalvön, inte det snabbspår som skulle tvinga det osmanska riket ur kriget. Istället förvandlades striderna i nuvarande Irak, till en utdragen konflikt, som ytterligare dränerade det brittiska imperiet på dess snabbt sinande manskap och resurser. Mellan 350.000 och 400.000 brittiska och indiska trupper tjänstgjorde i Mesopotamien, av vilka 92.000 dödades eller skadades. Bara under försöken att undsätta Kut, hade kostat den brittiska armén 30.000 dödade och skadade. Siffrorna för den osmanska armén är osäker, men var långt mycket högre.
Ironiskt nog hade en av orsakerna till att enenten snabbt ville slå ut det osmanska riket, att man var att man orolig att de miljontals muslimer som återfanns i både det brittiska och franska imperiet, skulle lyssna på den osmanske sultanen Mehmet V:s uppmaning till globalt jihad, och resa sig mot de två kolonialmakterna. En oro som vi settdock visade sig i det närmaste helt ogrundad, men där ententens förhastade agerande, och de kostsamma och förödmjukande misslyckandena på Gallipolihalvön och i Mesopotamien, mycket väl kunde banat vägen för de muslimska förespråkare som propagerade för en allmän resning mot kolonialmakterna i Nordafrika och Indien.
För det osmanska riket, som under krigets inledning, drabbats av kostsamma och förödmjukande förluster, var framgångarna i Mesopotamien och på Gallipolihalvön, onekligen välbehövliga. Något större folkligt stöd hade inte kriget, och där motgångarna i Kaukasus och de ökade etniska och sekteristiska spänningarna i riket, nu allvarligt hotade imperiets sammanhållning. Tack vare dessa framgångar, så kunde det osmanska riket, som i stora drag varit uräknade sedan mitten av 1800-talet, återigen resa sig på nio och kliva in i matchen igen. Även om det i slutändan inte skulle rädda riket, så visade det ändå att den osmanska armén, hur illa det än såg ut, inte skulle underskattas.

Osmanska trupper

Medan de flesta, även i Sverige känner till T.E. Lawrence (eller Lawrence av Arabien som han kanske är mer känd som) kampanj i Mellersta Östern, är händelserna i Mesopotamien i stora drag okända och för även internationellt en tynande tillvaro. De senaste åren har dock flera böcker, kanske som en effekt av händelseutvecklingen i Irak och Syrien, intresset ökat i bland annat Storbritannien Huruvida detta intresse, åtminstone i den akademiska världen, kommer avspegla sig i Sverige, håller jag tyvärr inte allt för troligt. Detta trots att det finns starka band mellan händelseutvecklingen i regionen under det stora kriget, och utvecklingen i dagens Mellersta Östern.

Källor:

Anderson, Scott: Lawrence in Arabia - War, deceit, imperial folly and the making of the modern Middle East; Penguin Random House 2013

David Fromkin: A peace to end all peace, the fall of the Ottoman Empire and the creation of the modern Middle East; Holt Paperbacks 2009

Haythorthwaite, Philip J.: Gallipoli 1915, frontal assault on Turkey; Osprey Publishing 1991

Herwig, Holger H: The first world war, Germany and Austria-Hungary 1914-1918 (second edition); Bloomsbury 2014

Alex Hook: World War I, day by day; Grange Books 2004

John Horne (red.): A companion to World War I; Wiley-Blackwell 2010

John Keegan: Det första världskriget; Natur och Kultur 1998

Sean McKeekin: The Berlin-Baghdad express: The Ottoman empire and Germany’s bid for world power; Belknap Press, 2010

Sean McKeekin: Ottoman endgame, war, revolution, and the making of the modern Middle East, 1908-1923; Penguin Press 2015

Eugen Rogan: The fall of the Ottoman, the great war in the Middle East; Basic Books 2015

Summer, Ian: The Indian Army 1914-1947; Osprey Publishing 2001

Internetresurser:

Siege of Kut (läst 2016-10-23)

Bagdad Railway (läst 2016-10-23)
Charles Vere Ferrers Townshend (läst 2016-10-23)

Middle Eastern threatre of World War 1 (läst 2016-10-23)

Mesopotamia (läst 2016-10-23)

Abadan (läst 2016-10-23)
Berlin-Baghdad Express: Järnvägen skulle vinna ett krig och en värld (läst 2016-10-23)

John Nixon (läst 2016-10-23)

Nureddin Pasha (läst 2016-10-23)
Colmar Freiherr von der Goltz (läst 2016-10-23)

Herbert Kitchener (läst 2016-10-23)
Battle of Sheik Sa’ad (läst 2016-10-23)

Battle of Wadi (läst 2016-10-23)

Battle of Hanna (läst 2016-10-23)

Battle of Halil Kut (läst 2016-10-23)
Percy Lake (läst 2016-10-23)
G.F. Gorringe (läst 2016-10-23)
Battle of Dujaila (läst 2016-10-23)