Tuesday, January 29, 2013

Spielberg och Hanks gör ny serie

 
Steven Spielberg och Tom Hanks har firat stora triumfer med sina två miniserier ”Band of Brothers” och ”The Pacific”, och nu har den dynamiska duon bekräftat att man kommer göra ytterligare en miniserie för HBO. Serien kommer kretsa runt den amerikanska Eight Air Force, och ska baseras på Donald L. Millers bok ”Masters of the air: American bomber boys who fought the air war against nazi Germany”.

Den stora frågan är förstås om man kommer kunna nå upp i samma kvalité som de föregående serierna, som utan tvekan får sägas vara bland det bästa som producerats i ämnet. Mina största farhågor ligger dock kanske inte på de rent berättarmässiga aspekterna, utan mer i frågan hur Spielberg och Hanks kommer lösa stridsscenerna. Att spela in filmer som behandlar stridsflyg är knepigt, främst därför att det är svårt att få dem att se realistiska ut. I äldre filmer fanns vanligtvis två möjligheter, antingen använda sig av riktiga flygplan, eller nyttja modeller. Ingen av dessa lösningar var i grund och botten speciellt tillfredsställande, att få tag i flygduliga stridsflygplan från det andra världskriget var dyrt och omgärdat med stora problem. Det andra alternativet var väl i grund och botten inte heller speciellt tillfredsställande, speciellt som det ofta blev rätt uppenbart att man använde sig av modeller och inte riktiga flygplan.
Till deras försvar kan man väl dock säga att situationen inte förändrats nämnvärt de senaste åren, vilket filmen ”Red Tails” onekligen visade. De dataanimerade sekvenser känns inte heller speciellt trovärdiga, och i den nyligen nämnda filmen, för stridsscenerna mer tankarna till Star Wars än flygstrider under det andra världskriget.

Det är således en delikat uppgift paret Spielberg/Hanks står inför, och det ska bli intressant att se hur de tänkt lösa problemet.

Tuesday, January 15, 2013

7. Flieger-Division


7. Flieger-Divisionbildades den 1 juli 1938, och tog över ansvaret för alla fallskärmstrupper inom Luftwaffe under befäl av den dåvarande Generalmajor Kurt Student, som hade tills den 15 september 1938 att göra den nybildade divisionen stridsberedd. Tanken var nämligen att divisionen under hösten 1938 skulle medverka i Unternehmen”Grüne”,den tyska invasionen av Tjeckoslovakien, där det var tänkt att den skulle släppas bakom de tjeckiska försvarslinjerna. Under den målmedvetna ledningen av Student, sattes arbetet med att göra divisionen redo igång. För förstärka divisionen, införlivades frivilliga från Regiment Feldherrnhalle, vilka var tänkt att landsättas ombord på Junkers Ju 52/3m, efter att fallskärmstrupperna säkrat flygplatserna. Redan den 1 september 1938, kunde en förmodligen stolt Student rapportera att divisionen var stridsberedd, och redo att sättas in i aktiv tjänstgöring.
Divisionens elddop fick dock vänta på sig, efter intensiva diplomatiska förhandlingar, kunde krisen mellan Tjeckoslovakien och Tyskland avvärjas, och den 30 september 1938 undertecknades den så kallade Münchenöverenskommelsen, där Tjeckoslovakien överlämnade Sudetenland till Tyskland och operationen ställdes in.
Under första hälften av 1939 omorganiserades divisionen kraftigt, och redan den 1 januari 1939 förstärktes med den med Fallschirm-Infanterie-Bataillon från Heer, vilken införlivades i divisionen som II./Fallschirm-Jäger-Regiment 1. Divisionen tillfördes även en rad nya enheter, som pansarvärnskanonskompani, ett haubitskompani och så vidare.

Polen, Fall Weiss
I samband med den allmänna tyska mobiliseringen den 26 augusti 1939, förflyttades divisionen från Berlin till Breslau, där den var tänkt att invänta ytterligare order om framtida operationer. Men den snabba tyska framryckningen i Polen gjorde att de första planerade hoppen ställdes in, och istället fick divisionen vänta tills slutet av kampanjen innan den sattes in i mindre operationer, främst för att erövra polska flygplatser och förhindra att högre polska officerare lyckades fly ut ur landet. Dess första förluster i strid skedde den 14 september 1939, när enheter ur II./Regiment 1, drabbade samman med polska styrkor runt Wola-Gulowska.
Efter att kampanjen avslutats, användes divisionen för att antingen bevaka tyska militära installationer som flygfält eller stabshögkvarter och sortera krigsfångar. I mitten av oktober 1939 beordrade divisionen att återvända till Tyskland och förbereda sig inför den kommande invasionen av Frankrike under hösten. Efter att höstoffensiven skjutits upp till våren 1940, spenderade divisionen tiden med övningar inför de kommande prövningarna inför kampanjen i Väst.

Norge och Danmark
Men det blev inte över Västeuropa som manskapet ur 7. Flieger-Division fick sitt elddop, utan istället blev det i samband med Unternehmen”Weserübung” i Norge och Danmark som divisionen fick visa upp sig. Klockan 6.15 den 9 april 1940 landsattes manskap ur I./Fallschirm-Jäger-Regiment 1 vid bron som förband Falster med Själland. De danska styrkor som satts att försvara bron blev så överraskade att de inte gjorde något motstånd, och bron kunde snabbt erövras.
Övriga insatser under kampanjen i Skandinavien gick inte lika smärtfritt, tät dimma över delar av Skagerrak försvårade för transportflygplanen och deras eskort som i vissa fall fick avbryta och vända hemåt. När väl enheter ur I./Fallschirm-Jäger-Regiment nådde fram till Fornebu utanför den norska huvudstaden, möttes flygplanen inte bara av intensiv beskjutning från luftvärnspjäser runt flygplatsen, utan även av norska jaktflygplan. Under kaoset krockade två av de tyska transportflygplanen, och tre tyska flygplan sköts ned, innan de tyska jaktflygplanen kunde jaga bort de norska Gloster Gladiatorplanen. Detta förhindrade dock inte de norska luftvärnspjäserna, som fortsatte sin beskjutning, först efter att de tyska jaktflygplanen, som nu led brist på bränsle, landat på Fornebu och täckte de tyska Ju 52:orna kunde de tyska styrkorna landsättas. Dessa nåddes nu av nyheten av den tyska flottstyrka, som egentligen var tänkt att inta Oslo, hade hejdats och en improviserad styrka bestående av fallskärmsjägare och infanterister, skyndade sig in till den norska huvudstaden.

Kaoset i Oslofjorden och på Fonebu, hade dock gett den norska regeringen och kungahuset tillräckligt med tid för att fly till Elverum. Under ledning av den tyske flygattachén i Oslo, Hauptmann Eberhard Spiller, tvångskommenderades ett antal bussar för att transportera de tyska fallskärmsjägarna till Elverum innan man kunde fly vidare. Men utanför Elverum körde man in i ett högst improviserat norskt bakhåll, bestående av ett kompani gardesrekryter, män ifrån en lokal skytteklubb och medlemmar ur en gasövningskurs som hölls i närheten. Tyskarna stormade barrikaden, och tvingade norrmännen att dra sig tillbaka in i Midtskogsgården, varifrån man kunde beskjuta tyskarna med sina två vattenkylda kulsprutor. En kaotisk eldstrid inleddes, men till slut valde de tyska styrkorna att avbryta angreppet och dra sig tillbaka. Förlusterna hade varit små, nio norrmän skadades, ett tyskt underbefäl dödades, medan Hauptmann Spiller hade skadats och skulle senare avlida av sina skador.
Även angreppet mot flygplatsen Sola utanför Stavanger, drabbades av en rad motgångar när man körde in i en dimbank och förlorade flera av sina eskortflygplan. Efter att flygplatsen bombats av tyskt bombflyg, svepte de tyska transportflygplanen in över flygplatsen och hittade efter vissa problem en lucka i den låga dimman. De skakade norska försvararna trodde först de återigen skulle bli bombade, och flydde, vilket gav de tyska styrkorna tillräckligt med tid för att utrusta sig och gå till attack. En kort, men intensiv strid följde och de när de tyska bombplanen återvände efter att ha sänkt en norsk jagare, kapitulerade norrmännen.

Fallschirmjäger utanför Fornebu i Norge 1940
Källa: Bundesarchiv/Wikimedia
Alla insatserna var dock inte lika framgångsrika, i ett försök att spärra den viktiga järnvägsknuten vid Dombås och på så sätt spärra den viktiga trafiken mellan Oslo och Trondheim, landsattes ett kompani under befäl av Oberleutnant Herbert Schmidt. Under inflygningen in i Gudbrandsdalen, sköts en Ju 52/3m ner av norska luftvärnspjäser, samtidigt som piloterna hade svårt att avgöra höjden i det snötäckta landskapet. Flertalet vapencontainrar förstördes eller försvann i snön, samtidigt som många av fallskärmsjägarna antingen dödades eller skadades när de landade. Situationen blev inte heller bättre av att de norska försvararna bet ifrån sig rejält. Efter fem dagar strider, och med bara ett trettiotal soldater kvar av de 185 som lämnat flygplatsen, hade Oberleutnant Schmidt som trots att han sårats under det inledande anfallet fortfarande ledde styrkan, inget annat val än att kapitulera. Hans fångenskap skulle dock inte bli långvarig, och han belönades efteråt med Riddarkorset.
I ett försök att undsätta de enheter ur 6. Gebirgs-Division som ringats in i Narvik, och nu var under hårt press från de framryckande Allierade styrkorna. Beslöt man sig för att försöka landsätta enheter ur I./Fallschirm-Jäger-Regiment 1 för att förstärka de tyska bergsjägarna. Eftersom den närmsta flygplats som tyskarna kunde använda sig av låg i Trondheim, var man tvingade att utrusta de tyska Junkers Ju 52/3m med extra tankar, vilket innebar att de bara kunde ta ett par soldater åt gången. Tillsammans med några gebirgsjäger som fått en snabbkurs i hur man hoppade, släpptes ett antal över de belägrade styrkorna fram till den 29 maj 1940 då situationen förbättrats och de Allierade styrkorna lämnat Norge.
Efter att Norge kapitulerat den 10 juni 1940 embarkerade de kvarvarande fallskärmsjägarna leichte Kreuzer Nürnberg, och återvände till Tyskland.


Fall Gelb
Även om de tyska fallskärmsjägare som medverkat i Unternehmen Weserübung utmärkt sig, så var det under kampanjen i Västeuropa som divisionen skulle få möjligheten att visa sin militära potential, och då i synnerhet i Nederländerna men även för mål i Belgien. Tillsammans med 22. Luftlande-Division hade divisionen fått i uppgift att inta en rad strategiska broar vid Dordrecht, Rotterdam, Moerdijk och längs Diepfloden. Vid sidan av dessa mål, var det även planerat att delar av divisionen skulle inta och säkra flygplatsen vid den nederländska huvudstaden Haag, så att enheter ur 22. Luftlande-Division kunde landsättas för vidare operation runt huvudstaden.
Under morgonen den 10 maj 1940 lämnade de tyska fallskärmsjägarna sina baser, och de första att lämna de tyska transportflygplanen var III./Fallschirm-Jäger-Regiment 1 under Hauptmann Schultz, som landade utanför Waalhaven. Efter en kort, men intensiv eldstrid mot den förhållandevis stora garnisonen kunde flygplatsen säkras lagom tills att flygplanen med enheter ur 22. Luftlande-Division anlände. Under dagen anlände även Generalmajor Student, som nu satte upp sitt högkvarter vid flygplatsen och så långt hade allt gått enligt planerna.
Även vid Moerdijk hade de tyska fallskärmsjägarna haft framgångar, och tagit de båda broarna över Maas. Problem uppstod dock när det visat sig att de tyska markstyrkorna kört fast, och snart fick manskapet i III./Fallschirm-Jäger-Regiment 1 inrikta sig på att försvara sina ställningar. Efter att ha hållit broarna i fyra dagar, fick Generalmajor Student till slut nog den 14 maj 1940, och skickade iväg förstärkningar i form av två kompanier, pansarvärnskanoner och artilleripjäser till de strandsatta fallskärmsjägarna. Med hjälp av dessa kunde de hårt pressade fallskärmsjägarna hålla sina ställningar tillräckligt länge, för att den kraftigt försenade SS Leibstandarte Adolf Hitler kunna undsätta dem.
Vid bron vid Dordrecht fick de tysk fallskärmsjägarna vänta in de tyska markstyrkorna, och först efter två dagar kunde enheter ur 8. Armee nå fram till manskapet i I./Fallschim-Jäger-Regiment 1. vilka då förlorat Leutnant von Brandis, befälhavaren för 3. Kompanie och som lett anfallet på flygplatsen i Sola i Norge.

Trots vissa små missöden, hade ändå operationen varit framgångsrik, med ett stort undantag, nämligen försöken att inta Valkenburg. Visserligen hade den första vågen av fallskärmsjägare lyckats inta flygplatsen, men när den andra vågen skulle landa visade det sig att marken var alldeles för mjuk och flygplanen körde fast och blev enkla byten för de nederländska försvararna. Försöken att landa på de två mindre flygfälten Ypenburg och Ockenburg, visade sig inte lyckade då de fallskärmsjägare som skulle säkrat dessa inte anlänt. De desperata piloterna försökte nu landa vart de än kunde, varav vissa på stranden utanför Haag eller på motorvägen mellan Haag och Rotterdam. Området runt Haag var nu fullt av sönderskjutna eller havererade Junkers Ju 52/3m, varav många blockerade vägen för de flygplan som fortfarande var operationsdugliga och nu inte kunde lyfta. Kaoset ledde till att de tyska fallskärmsjägarna blev utspridda och lätta byten för de nederländska soldaterna, försöket att inta Haag avbröts och den nederländska regeringen samt kungahuset kunde fly till Storbritannien.
Samtidigt som detta drama utspelade sig, rasade hårda strider inne i Rotterdam, vilka fick ett abrupt slut när tyska bombflygplan den 14 maj 1940, som inte hörsammat ordern att avbryta operationen då förhandlingar om stadens kapitulation inletts, och bombade den nederländska hamnstaden. Beordrad att övervaka förhandlingarna, tog sig Generalmajor Student till Rotterdam, där han under pågående förhandling träffades i huvudet av en förlupen kula, förmodligen avfyrad av en soldat ur SS-Leibstandarte Adolf Hitler.

Brinnande Junkers Ju 52/3m på flygplatsen Waalhaven
Trots vissa framgångar, fick striderna i Nederländerna en bitter eftersmak. Förlusterna hade varit omfattande, och över 1.200 soldater från de båda divisionerna hade tagits till fånga och transporterats till Storbritannien. Av de 430 Junkers Ju 52/3m som sattes in i operationerna över Nederländerna, hade över 65% förstörts eller fick skrotas då de inte gick att reparera. Siffrorna för de flygplan som medverkat i operationerna runt Valkenburg var ännu högre, där hade man förlorat 90% av flygplanen. Generalfeldmarschall Albert Kesselring, som förde befäl över 2. Luftflotte var rasande, och ansåg att Generalmajor Student dels landsatt sina styrkor alldeles för tidigt, dels blivit alldeles för isolerad vid sin stabspostering i Waalhaven. Men sådan kritik vann lite gehör över den allmänna euforin över framgångarna under kampanjen i Västeuropa, och i synnerhet fallskärmsjägarnas framgångar i Belgien.

Här hade manskapet ur 7. Flieger-Division fått en synnerligen delikat uppgift, nämligen att inta och hålla det belgiska fortet Eben Emael. Fortet som byggts under 1930-talets första hälft, och låg strategiskt placerad mellan floden Maas och Albertkanalen och var tänkt att fungera som låset i den belgiska försvarslinjen mot Tyskland, då den dominerade de kringliggande broarna. För att undvika hamna i samma situation som 1914, då de belgiska befästningarna runt Liege stoppat upp den tyska framryckningen, var det av stor vikt att inta fortet vid Eben Emael omgående. För detta ändamål sattes Sturmabteilung Koch upp, vilken bestod av 11 officerare, 427 män samt 42 piloter för de DFS 230 glidflygplan som skulle användas i operationen. Styrkan var sedan uppdelade i fyra mindre enheter, som fått var sin uppgift att lösa:

  • Sturmgruppe Stahl (Stål), skulle erövra bron Veldwezelt
  • Sturmgruppe Beton (Betong), skulle erövra bron vid Vroenhoeven
  • Sturmgruppe Eisen (Järn), skulle erövra bron vid Kanne
  • Sturmgruppe Granit (Granit), skulle erövra fortet vid Eben Emael
Under vintern 1940 övade enheten på de tjeckiska befästningarna i Sudetenland, och man hade även fått tillgång till ritningarna över fortet. Ett av de stora problemen var hur man skulle få glidflygplanen att stanna och inte glida över kanten och ner i Albertkanalen, men detta löstes med att man monterade en metallbit på skenorna som agerade som en plog och grävde ner sig i marken. Det var dock ingen lätt uppgift, inte nog med att garnisonen bestod av över 1000 man, man var riktigt utrustad med såväl kuls, granatkastare och artilleripjäser monterade i massiva kupoler. För att slå dessa var Sturmgruppe Granit utrustad med nya sprängladdningar med riktad sprängverkan, eldkastare, handgranater och kulsprutor. På väg till Belgien råkade en av kablarna till det glidflygplan som transporterade enhetens befälhavare Oberleutnant Witzig, gå av och flygplanet landade i leråker.
Denna fadäs till trots landade enheten planenligt klockan 05.32 och inledde genast arbetet med att slå ut fortets artilleripjäser, och tog sig även in i själva fortet. Här bröt våldsamma strider ut mellan de angripande fallskärmsjägarna och den belgiska garnisonen, som trots sitt numerära överläge inte kunde jaga ut tyskarna. Senare under dagen anslöt Witzig och hans glidflygplan, som man dragit loss och nu landade på taket till fortet. Vid sju-tiden avlöstes slutligen de tröttkörda fallskärmsjägarna, som förlorat sex döda och tjugo skadade under anfallet.
Samtidigt som striderna bröt ut i Eben Emal landade de övriga enheterna, och såväl Sturmgruppe Stahl som SturmgruppeBeton erövrade sina broar, som de sedan höll mot flera belgiska motangrepp innan de kunde undsättas av de framryckande tyska styrkorna. Däremot råkadeSturmgruppe Eisen illa ut, och upptäcktes när de landsattes av garnisonen i Eben Emael, som började beskjuta styrkan som led svåra förluster. Vid sidan av enhetens befälhavare Leutnant Schäfer, dödades tjugoen man och tjugosex skadades. Efter att ha motat flera belgiska motangrepp, undsattes de senare ut natten av de framryckande tyska styrkorna.

Sturmabteilung Koch efter erövringen av Eben Emael

Undernehmen”Seelöwe” och Unternehmen ”Attila”
Divisionen spenderade sedan sommaren 1940 med att förbereda sig på den planerade invasionen av Storbritannien, under vilken det var tänkt att fallskärmsjägarna skulle spela en viktig roll i den inledande fasen. Framgångarna i samband med att stormningen av Eben Emael, gjorde också att Stormabetilung Koch expanderades till regementsstatus under beteckningen Fallschirmjäger-Sturmregiment. Samtidigt innebar de svåra förlusterna divisionen lidit under striderna i Nederländerna, att den var i stort behov av att förstärkas, och arbetet med planeringen av invasionen fick således kombineras med att utbilda nytt manskap.
Enligt de första planerna förUnternehemhen ”Seelöwe”,var det tänkt att man skulle landsätta styrkor utanför Brighton och bakom Dover, för att täcka de styrkor som skulle landsättas via Engelska kanalen. Kritik från bland annat Generalleutnant Richard Putzier, som tagit över under Generalmajor Kurt Students frånvaro, gjorde dock att planerna ändrades och att man nu istället skulle slå ut de brittiska kustartilleribatterierna vid Dover, säkra övergångarna vid Hyth och så vidare. När hela operationen ställdes in på obestämd framtid i oktober 1940, hade börjat se över vilka flygbaser som skulle användas.
I december 1940 fick Generalmajor Kurt Student en förfrågan av Adolf Hitler, om att se över möjligheterna med att landsätta fallskärmsjägare i Toulon, där den franska Medelhavsflottan låg förlagd. Tanken var att förhindra att flottan antingen lämnade hamn eller sänktes av sin egen besättning, och enligt de första planerna i vad som fick beteckningen Unternehmen Attila, skulle man använda sig av samma metod som på Eben Emael. Men med undantag för en stabsofficer skickades iväg för att rekognosera hamnområdet, kom aldrig planerna. Istället riktades nu allas blickar mot Balkan.

Unternehmen Marita
Den 6 april 1940 invaderade tyska styrkor Grekland, och efter att ha slagit sig igenom Metaxaslinjen började det grekiska försvaret falla samman. Den brittisk expeditionskår som skickats till Grekland, blev nu tvingad att retirera för att inte dela det öde som drabbats den grekiska armén vid Epirus som ringats in och tvingats kapitulera. För att försöka förhindra detta, var det nu tänkt att sätta in enheter från 7. Flieger-Division för att stoppa dem. Faktum var att de första enheterna ur divisionen anlänt till regionen redan i slutet av mars 1941, då en Fallschirm-Jäger-Regiment 2 skickats till Plovdiv i Bulgarien för att förbereda sig inför den kommande invasionen av Grekland. Men eftersom den tyska framryckningen nu gick så snabbt, och de mål man haft redan intagits, hade de förblivit overksamma. För att försöka stoppa den brittiska reträtten, och slå ett hårt slag mot de tyska brittiska markstyrkorna i Medelhavet, tänkte man nu försöka inta bron över Korintkanalen.
Den 26 april 1941 landsattes de första enheterna ur II./Fallschirm-Jäger-Regiment 2 på båda sidorna av bron, och precis som man antagit blev de brittiska styrkorna fullständigt överraskade. Dessa hämtade sig snabbt och en våldsam strid inleddes nu om broarna, samtidigt som tyska ingenjörssoldater började att desarmera de sprängladdningar som placerats under bron. Vad som sedan hände är oklart, men på något sätt lyckades ändå britterna att förstöra bron, enligt vissa källor genom att de utlöste sprängladdningarna själva, eller att dessa träffades –på flit eller av en olyckshändelse – av brittiska luftvärnspjäser som besköt de tyska ingenjörssoldaterna. Oavsett vad så lyckades tyskarna, främst tack vare det brohuvud man skapat på andra sidan kanalen, resa en temporär bro över kanalen, och kunde fortsätta framryckningen mot de grekiska hamnar som britterna använde för att evakuera sina trupper till Egypten eller Kreta.

Unternehmen Merkur
Med kampanjen på det grekiska fastlandet avslutad, riktades nu blickarna mot Kreta, dit delar av de brittiska, australiensiska och nya zealändska styrkorna evakuerats. Oroade över att den grekiska ön skulle kunna nyttjas av RAF för att angripa de rumänska oljefälten i Ploesti, beslutade man sig för att Kreta skulle intas. Uppgiften att inta den grekiska ön föll på 7. Flieger-Division, och Generalmajor Kurt Student satte genast igång med arbetet, som dock försvårades av bristen av transportflygplan, men också av problem att transportera all utrustning, förnödenheter och glidflygplan till Grekland då transporterna inför den kommande Unternehmen”Barbarossa”,hade företräde.

En Junkers Ju 52/3m skjuts ned över Kreta
Som om detta inte var nog, försvårades planeringen av operationen av att man hade begränsad kunskap om ön geografi och hur riktigt stora de Allierade styrkorna på ön var. Man led dessutom fortfarande brist på transportflygplan, dels efter striderna i Nederländerna, men också för att många var öronmärkta för att användas under den förestående invasionen av Sovjetunionen. Ett annat problem var de grekiska flygfälten man tänkt använda, inte var anpassade för sådana här operationer, speciellt eftersom deras startbanor inte var asfalterade och dessutom saknade mängder av andra faciliteter. För att ytterligare försvåra det hela, var hela operationen känd för de Allierade, som genom den brittiska signalspaningen inte bara avslöjat själva invasionen, utan även vart de tyska fallskärmsjägarna skulle landsättas.

Inför angreppet mot Kreta den 20 maj 1941, var divisionen uppdelad på följande sätt:

Maleme, 1860 man
två kompanier ur I./Luftlande-Sturm-Regiment 1 (3:e och 4:e)
II./Luftlande-Sturm-Regiment 1
III./Luftlande-Sturm-Regiment 1
IV./Luftlande-Sturm-Regiment 1
3./Fla.MG-Btl
1./Fallsch. Art. Abt. 7
ett Zug/San. Abt. 7
Enheten förstärktes den 21 maj 1941 med två kompanier (5:e och 6:e) från II./Fallschirm-Jäger-Regiment 2

Sudavika, 2460 man
Div. Stab/7. Flieger-Division
två kompanier från I./Luftlande-Sturm-Regiment 1 (1:a och 2:a)
Fallschirm-Jäger-Regiment 3
Fallsch. Pi.Btl. 7
1./Fallsch. San.Abt. 7

Rethymnon, 1380 man
Fallschirm-Jäger-Regiment 2 (minus 5:e och 6:e kompanierna som var vid Maleme)
2./Fallsch. San.Abt. 7
Stab Fallsch. MG-Btl. 7
1./Fallsch. MG-Btl. 7
2./Fallsch. MG-Btl. 7
2./Fallsch. Art.Abt. 7

Heraklion, 2360 man
Fallschirm-Jäger-Regiment 1
1./Fallsch. Art.Btl. 7

Under morgonen den 20 maj 1941 började så de tyska transportflygplanen lämna de grekiska flygfälten, och redan hade problem uppstått. De oasfalterade landningsbanorna täcktes snabbt av ett dammoln som försvårade sikten för de tyska piloterna, vilket försenade flygplanen. Under inflygningen till Kreta, störtade det glidflygplan som transporterade Generalleutnant Wilhelm Süssmann på de grekiska ön Aegina och dödade alla ombord. Detta var kanske en föraning om det kaos, som nu väntade manskapet ur divisionen.
De första enheterna landsattes med glidflygplan utan större problem vid 8-tiden runt Maleme, och lyckades trots att dess båda befälhavarna dödades under striderna, erövra Tavronitsbron samt slå ut de omkringliggande luftvärnspjäserna. Men man var snart involverade i hårda och kostsamma strider mot de nyzeeländska styrkor som höll Höjd 107, samtidigt anlände ny tyska styrkor som landade mitt i en stridszon. De tyska fallskärmsjägarna spreds nu när vinden grep tag om deras fallskärmar, och eftersom man endast bar en pistol och ett par granater, blev de ett lätt byte för de försvarande Allierade soldaterna och en uppretad lokalbefolkning, när de desperat letade efter sina vapencontainrar. Man lyckades dock till slut organisera sig något, och satte nu hård press på nyzeeländarna, vars befälhavare Lieutenant Colonel L.W. Andrew hade svårt att få någon riktig överblick över striderna och förlorade ständigt kontakt med sitt högkvarter. Han tvingades dessutom evakuera sitt stabskvarter, under vilken deras kodbok föll i händerna på tyskarna, det planerade motangreppet man tänkt göra rann ut i sanden när de två stridsvagnar man tänkt använda sig av, fick mekaniska bekymmer och havererade.
Men på andra håll var situationen inte lika ljus, runt Hania hade de tyska piloterna svårt att lokalisera sina landningsplatser och besköts dessutom av brittiska luftvärnspjäser. När man väl lämnat flygplanen, spreds även dessa ut över ett stort område och även om man lyckades slå ut några av de brittiska luftvärnspjäserna, rådde totalt kaos och många soldater dödades eller togs tillfånga. De efterföljande glidflygplanen hade inte heller några större framgångar, och landsattes dessutom på terräng som var direkt olämplig och renderade i såväl skadade flygplan som soldater. Under ledning av Oberst Richard Heidrich lyckades man dock etablera ställningar runt byn Agia, och började nu göra framstötar mot Galatos. I likhet med de nyzeeländska styrkorna runt Höjd 107, rådde det oreda även bland de Allierade styrkorna i området, och försöken att eliminera fickan rann ut i sanden.

Tyska fallskärmsjägare landar på Kreta
Ovetande om det kaos som nu rådde på Kreta, beordrade Generalmajor Kurt Student iväg nästa våg. Denna blev dock kraftigt försenad, dels på grund av att man saknade tankbilar, och därför fick tanka flygplanen med handpumpar, dels därför att dammoln som revs upp när flygplanen antingen landade eller lämnade flygbaserna. Försök att vattna de snustorra landningsbanorna, visade sig fruktlösa och den delikata tidtabell man satt upp sprack. Det blev inte heller bättre av att det grekiska civila telefonnätet man utnyttjade för att samordna de olika flygstyrkorna, var kraftigt underdimensionerat och stördes av grekiska motståndsmän.
När väl den andra vågen kom iväg var den kraftigt försenad, och de styrkor som släpptes över Rethymnon spreds ut över ett stort område. Turligt för dessa trupper var dock de Allierade styrkorna i området även de utspridda, och förlusterna blev därför inte lika kraftiga som på andra håll. Helt smärtfritt gick det dock inte, försöken att inta Rethymnon och den viktiga flygplatsen, fick avbrytas efter att man mött oväntat hårt motstånd av lokala milisenheter bestående av gendarmer och civila. De australiensiska styrkorna började nu också inleda en rad motangrepp, men dessa avbröts efter att en stridsvagn kört ner i en ravin och den andra körde fast i en skreva.
Lika tursamma var inte de tyska styrkor som landsattes över Heraklion, där terrängen visserligen inte var lika kuperad och gjorde det lättare att hitta de livsviktiga vapencontainrarna. Samtidigt innebar terrängen att man knappast kunde räkna med något större skydd, och man led svåra förluster, i synnerhet II./Fallschirm-Jäger-Regiment 1 som landade rakt i famnen på de Allierade styrkorna. När mörket lade sig, hade visserligen delar av regementet organiserat någon form av ställning, men många soldater var fortfarande utspridda och isolerade i utsatta positioner eller gömde sig i övergivna byggnader.


Natten mellan den 20 och 21 maj 1941, skulle visa sig vara lika kaotisk som under dagen. Medan de utmattade och törstiga tyska fallskärmsjägarna förväntade sig Allierade motreaktioner, rådde ett smärre kaos även bland de Allierade befälhavarna, vilka led brist på kommunikationsutrustning och därför hade svårt att få någon överblick över vad som hände. Man verkar även överskattat de tyska styrkornas numerär, samtidigt som mer eller mindre grundlösa rykten cirkulerade och gjorde det ännu svårare att få någon övergripande överblick även på lokal nivå. Runt Höjd 107, började nu de nyzeeländska soldaterna dra sig tillbaka, något som de utmattade tyska trupperna först inte märkte. Först efter att huvudläkaren för Luftlande-Sturm-Regiment, Dr. Heinrich Neumann, gett sig ut på en rekognosering av höjden, insåg man att de Allierade styrkorna övergivit den och satte snabbt igång att befästa den.
När dagen grydde den 21 maj 1941, hade läget i stora drag inte förändrats. Tyskarna bet sig fast på några få platser, medan de Allierade styrkorna försökte få någon form av överblick över läget. Vid Generalmajor Kurt Students stab i Grekland, var läget ännu mer oklart. Rapporter som kommit under natten var inte uppmuntrande, och för att få klarhet i precis vad som hände på Kreta, skickades en stabsofficer till Maleme ombord på ett Junkers Ju 52/3m. Tillbaka på det grekiska fastlandet kunde han berätta att läget var akut, och att man endast höll delar av flygfältet vid Maleme. Under dagen genomfördes nya landsättningar, med nya förluster som följd, men till slut kunde man säkra flygplatsen vid Maleme.
På andra håll var situationen inte lika fördelaktig, i Fängelsedalen lyckades Luftwaffe förse de tyska fallskärmsjägarna med förnödenheter, och även om man tvingades överge vissa positioner, fortsatte man med sina framstötar. I Rethymnon fick de tyska fallskärmsjägarna överge sina försök att inta Höjd A, och istället inrikta sig på att inta försvarsställningar runt Stavromenos och en intilliggande olivfabrik. Runt Heraklion lyckades man förstärka de hårt pressande manskapet ur Fallschirm-Jäger-Regiment 1, som lidit svåra förluster och fortfarande inte lyckats länka samman med sina isolerade utposter. I en av dessa skedde kanske kampanjens mest underliga händelse, när en pluton under ledning av Leutnant Wolfgang Graf von Blücher, fann sig fångad av enheter ur ”Black Watch”utanför Heraklion. Enheten led brist på ammunition, och en stor del av manskapet var dessutom skadat. Det var i detta läge, som hans bror Leberecht Graf von Blücher kom ridande på en häst genom kulregnet, med ammunition och andra förnödenheter. Precis när han nådde fram till de tyska ställningarna träffades han, och dödades. Dagen efter dödades även Leutnant Wolfgang Graf von Blücher, medan den tredje brodern, Hans-Joachim Graf von Blücher också dödades på Kreta, även om hans kropp aldrig återfanns. Efter kriget påstår sig lokalbefolkningen ha sett en spökryttare i det här området, vilken de utgick från var en brittisk officer.

Trots divisionens utsatta läge, med många enheter utspridda över ett stort område och där många led akut brist på ammunition, mat och vatten, var de Allierade motdragen långsamma och illa organiserade. Delvis kan detta förmodligen förklaras av att trupperna var slitna efter debaclet på det grekiska fastlandet, att man var ovana med denna form av krigföring och att många enheter helt eller delvis saknade möjlig att kommunicera med varandra. Först den 22 maj inleder de Allierade styrkorna ett större anfall för att återta flygfältet vid Maleme, men efter att man kört fast, beslutar man sig för att dra tillbaka till mer lättförsvarade linjer. Med detta är de Allierade styrkornas öde beseglat, och det dröjer inte många dagar innan man beslutar sig för att helt evakuera Kreta den 29 maj 1941.
För manskapet i 7. Flieger-Division var slaget om Kreta förödande, av en styrka på runt 22.000 man, förlorade XI. Fliegerkorps 3352 dödade eller saknade, samt över 3400 skadade. När Adolf Hitler presenterades med uppgifterna om förlusterna, konstaterade han att fallskärmsjägarnas tid nu var över. Efter en kortare period som ockupationsstyrka på Kreta, återvände resterna av divisionen till Tyskland i augusti 1941 för att förstärkas.

Östfronten
I september 1941 ansågs divisionen återigen stridsklar och skickades till Östfrontens norra sektor, där den förlades längs Leningradfronten. Här splittrades den ofta upp i mindre enheter, som sattes in på utsatta frontavsnitt för att förstärka andra enheter. I slutet av månaden sattes Fallschirm-Jäger-Regiment 1 och Fallschirm-Jäger-REgiment 3 in för att förstärka fickan runt Nevafloden, och led svåra förluster. I mitten av december 1941 beslöts att divisionen skulle återvända till Tyskland, med undantag för Fallschirm-Jäger-Regiment 2 som förflyttades till den södra sektorn för att förstärka de tyska styrkorna där inför den väntade sovjetiska vinteroffensiven. I mars 1942 förflyttades den tillbaka till den norra sektorn, och stationerades vid Volkhovfronten, innan den i juni 1942 förflyttades till Tyskland för att användas som kader för den nya 2. Fallschirmjäger-Division.
Samtidigt ersattes Fallschirm-Jäger-Regiment 2 med det nybildade Fallschirm-Jäger-Regiment 4, innan den var tänkt att förflyttas till Östfrontens södra sektor inför den tyska sommaroffensiven. Nu blev det inte så, och istället fördes den i september 1942 till Rzhev, och månaden efter till en sektor i närheten av Smolensk. Större delen av vintern 1942-1943, var förhållandevis händelsefattig, då fokus låg på den sektorn och striderna runt Stalingrad och i Kaukasus. Detta lugn, som endast avbröts av patrulluppdrag eller av att mindre enheter sattes in för att bekämpa partisaner, bröts i mars 1943 när sovjetiska styrkor inledde en offensiv i området. Efter hårda strider, under vilka de sovjetiska styrkorna lidit svåra förluster, avbröts offensiven och lugnet återvände till frontavsnittet igen.

I maj 1943 återvände divisionen till Tyskland, där den bytte beteckning till 1. Fallschirmjäger-Division.

Kända krigsbrott
Under invasionen av Kreta avrättades över 100 civila på order av Generaloberst Kurt Student, detta som repressalie för att de påstods varit delaktiga i att mörda och stympa flertalet fallskärmsjägare som fastnat i träd under invasionen. Efter kriget dömdes Student av en brittisk tribunal 1946, men domen revs senare upp.
Den 2 juni 1941 mördades ett sextiotal manliga civila i Kondomari av en enhet under befäl av Oberleutnant Horst Trebes (som dödades under striderna i Normandie 1944), som en repressalie för att tyska styrkor angripits av civila. Kriegsberichter Franz-Peter Weixler som fotograferade händelse, spenderade sedan flera år i fängelse för detta och för att ha hjälp civila att fly undan avrättningen.
Den 3 juni 1941 revs byn Kondomari som repressalie för en påstod attack av civila mot en tysk patrull, och en skylt sattes upp som varnande exempel med texten: Som repressalie för de bestialiska morden på pluton fallskärmsjägare och en halv pluton ingenjörssoldater, i ett bakhåll begånget av beväpnade män och kvinnor, förstördes Kandanos.

Befälhavare
Generaloberst Kurt Student (9 september 1938 – 14 maj 1940)
Generalleutnant Richard Putzier (14 maj 1940 – 21 januari 1941)

Generalleutnant Wilhelm Süssmann (21 januari 1941 – 20 maj 1941)
Generalleutnant Alfred Sturm (20 maj 1941 – 30 maj 1941)
General der Flieger Erich Petersen (1 juni 1941 – 1 augusti 1942)
General der Fallschirmtruppen Richard Heidrich (1 augusti 1942 – 1 maj 1943)

Emblem
Den 19 augusti 1939 fick manskapet i ”Fallschirm-Jäger-Regiment 1”tillåtelse att bära ett ärmelband med texten ”Fallschirm-Jäger Rgt. 1”.

Källor:
Peter D Antill: Crete 1941, Germany's lightning airborne assault; Osprey Publishing 2005
Antony Beevor: Kreta, erövring och motstånd; Historia Media 2004
Douglas C Dildy: Denmark and Norway 1940, Hitler's boldest operation; Osprey Publishing 2007
Simon Dunstan: Fort Eben Emael, the key to Hitler's victory in the West; Osprey Publishing 2005
Chris Ellis: 7th Flieger Division, Student's Fallschirmjäger Elite; Ian Allen Publishing 2002

Internetsidor:
7. Flieger-Division (Axis History) (Läst 2013-01-15)



Monday, January 14, 2013

När Skandinavien koloniserade Grönland, del 6

Resterna av de hus som uppfördes av de skandinaviska kolonisatörerna
Varför dog då kolonin ut?
Som vanligt är forskningen i frågan oenig, och det finns således mängder av förklaringsmodeller till vad som egentligen hände och varför. De flesta verkar dock luta mot en rad olika orsaker, klimatförändringar, den varma period som gjort det möjligt att bedriva begränsat jordbruk och djuruppfödning, gick mot sitt slut under 1200-talet och början av 1300-talet och ersattes av den så kallade ”Lilla istiden”. Men förmodligen bidrog även vikingarna själva till kolonins undergång, där avverkning, jordbruk och boskapsskötsel påskyndade jorderosionen, som i kombination med det kallare klimatet gjorde det svårare och svårare för kolonisatörerna att livnära sig och föda sina boskap. Den minska brukbara arealen i kombination med kallare klimat, och en allt kortare sommar, gjorde det svårt att bärga tillräckligt med hö för att boskapen skulle kunna överleva. För en grupp människor som redan levde på gränsen, måste detta förstås inneburit stora svårigheter, och arkeologiska undersökningar av sopor, visar att dieten under mitten av 1300-talet nästan helt bestod av av sälar och andra maritima djur. Många arkeologer har dock varit förvånade över den nästan totala bristen på fiskben i dessa fynd, och någon riktigt hållbar förklaring till detta saknas, även om en förhållandevis trolig teori är att benen helt enkelt förmultnat. Det ställer dock en rad frågor, och som förhoppningsvis fortsatta undersökningar kan förklara.

En annan orsak som ofta brukar nämnas är inuiternas ankomst, och även här råder det delade meningarna bland forskarna om deras påverkan på skandinavernas närvaro på Grönland och kolonins undergång. Faktum är att forskningen runt hur pass stor kontakt de båda folkslagen överhuvudtaget haft, är väldigt svårtolkad. Man vet att det bedrevs handel mellan de båda, men såväl omfattningen som vad handeln bestod av är idag oklart. Bristen på inuitiska fynd i skandinaviska gravar, och de svårtolkade fynden av skandinaviska varor i inuitiska gravar, försvårar onekligen arbetet och ställer kanske mer frågor än vad den besvarar.
Ytterligare en förklaring som ofta brukar nämnas, är den minskande handeln och kontakten med Grönland. Här står visserligen forskningen på något bättre grunder, även om orsakerna till varför handeln successivt minskade fortfarande är omtvistat. Digerdöden, öppnandet av nya marknader, den norska kronans handelsmonopol och så vidare har alla lagts fram som orsaker, till varför kontakten med Skandinaven successivt minskande. Klart är dock att detta måste inneburit ett hårt slag mot kolonin, i synnerhet som den var beroende av omvärlden för mängder av produkter för sin existens som timmer, järn, djur och så vidare.
De flesta forskare verkar dock eniga om att den tidigare teorin, om att kolonin utplånades av Digerdöden, inte stämmer. Även om arkeologerna kan se hur kolonisatörernas diet förändras, och förmodligen också deras hälsa försämrades av den allt mer ensidiga kosten, så saknas några som helst bevis för att någon epidemi drabbade Grönland. Frånvaron av massgravar, och det faktum att det tog nästan en månad att nå Grönland från Island, gör att de flesta forskare idag avfärdar sådana teorier. Dock kan mycket väl Digerdödens ankomst, haft indirekta effekter. En sådan är förmodligen att antalet potentiella kolonisatörer måste minskat avsevärt i spåren av epidemin, och att det nu fanns gott om jord på mycket närmare håll i mer hälsosammare klimat.

Så vad hände med den skandinaviska befolkningen på Grönland, när Grönland återigen upptäcktes i slutet av 1500-talet, började mängder med teorier att växa fram vart de skandinaviska grönlänningarna tagit vägen. Några av de mer spekulativa, som lanserats med tiden är att man antingen reste till Nordamerika, där man på något sätt assimilerades med den lokala befolkningen. En annan gör gällande att de reste söderut, och på något sätt hamnade i Mexico. Andra teorier som lanserats är att de sista kvarvarande och kämpande skandinaverna blev offer för pirater från Skottland eller Baskien. En populär teori som vi sett, är att de fåtaliga skandinaverna helt enkelt assimilerades till den inuitiska befolkningen och försvann. En annan teori, som också varit på tapeten är att man helt enkelt utplånades av digerdöden eller någon liknande epidemi.
Personligen tror jag att man helt enkelt, successivt under slutet av 1300-talet och med ökat tempo under 1400-talet, helt enkelt vände tillbaka österut. Klimatet, isoleringen, bristen på mat, konkurrens från inuiterna om de råvaror som fanns och alla andra svårigheter som man förmodligen led av, gjorde att man helt enkelt tog sitt pick och pack och åkte tillbaka samma väg deras släktingar en gång i tiden kom ifrån. Det måste även under kolonins tidiga period varit ett hårt liv, även för en grupp människor som förmodligen redan var vana vid att leva under magra förhållanden. Men att under långa perioder vara isolerade, och i stora drag helt beroende av omvärlden för sin överlevnad måste varit ansträngande även för dessa. Visserligen kunde delar av behovet av timmer och mat avhjälpas med expeditioner till Vinland, men detta var förstås inte en hållbar lösning med tanke på avståndet och den fientligt inställda lokalbefolkningen.
Detta är i grund och botten den kanske mest logiska förklaringen, vilken också i stora drag överensstämmer med de arkeologiska fynd – eller kanske skulle jag säga bristen på dem – man gjort över kolonins sista tid. Nu tror inte jag det var frågan om något lämmeltåg, utan att det skedde över en förhållandevis lång tid och involverade ett fåtal båtar åt gången. Det torde också, speciellt med tanke på att nästan hälften av alla båtar som lämnade Island med Erik Röde inte nådde fram, funnits många som aldrig klev i land.
Några bevis för att kolonin vid Grönlands sydvästra kust fick ett våldsamt slut, antingen på grund av ett anfall från inuiterna eller någon annan, saknas. Inte heller är det speciellt troligt att några större mängder skandinaver assimilerades upp med inuiterna, även om det säkerligen förekom i undantagsfall, utan att de båda grupperna höll sig på sin kant. Att som vissa tror sökte sig västerut, mot Nordamerika eller kanske ännu längre söderut, finner jag ytterst tveksamt. Att de på något sätt skulle begett sig till ett område, som var ännu mer isolerat och dessutom hemvist för en lokalbefolkning som knappast hyste några varmare känslor för de skandinaverna. Inte heller tyder det material som finns tillgängligt att man skulle drabbats av någon epidemi av någon form, massgravar saknas och varifrån denna skulle härröra är tveksamt.
Oavsett vad som hände, så har deras öde onekligen eggat fantasin hos många. Som vi sett var det inte bara påven som var oroad över vad som hänt, utan även Magnus Ladulås gav order om att ta reda på vad som hände på Grönland. Huruvida de fick svar på sina frågor är oklart, förmodligen inte och troligtvis insåg man att resan var alldeles för besvärlig och farlig, så man avstod.

Hur som helst får man ändå anse att koloniseringen av Grönland var en imponerande bedrift, och i stort sett unik i det medeltida Europa. Vad som gör koloniseringen än mer imponerande, är att den i stora drag sker på helt privata initiativ, utan någon uppbackning från någon centralmakt eller religiös inrättning. Livet på Grönland måste onekligen varit hårt, men samtidigt inte utan sina belöningar. Så många som 5.000 skandinaver kan ha haft Grönland som hem, och alla dessa måste i stora drag underhållas utifrån.
Samtidigt är det inte svårt att se bristerna, och jag har flera gånger återkommit till frågan om att kolonin inte på något sätt var självförsörjande på en rad vitala punkter. Timmer, järn och andra förnödenheter måste importeras, och i stora drag var redan Island på gränsen vad de medeltida skandinaviska länderna kunde underhålla. Grönland – och i ännu högre grad Vinland – låg ännu mer avlägset, och var i ännu högre grad beroende av importen. Till detta ska också läggas att den inkomstbringande handeln med valrossbenen och pälsar, fick allvarlig konkurrens ifrån Ryssland och de arabiska köpmän och som till viss del slog undan fötterna på den grönländska ekonomin. För att strö ytterligare salt i såren, så har vi klimatförändringarna och miljöpåverkan, som slår undan fötterna på jordbruket och uppfödningen av getter och får.
Ett annat problem är försöken att expandera till Vinland, som om de realiserats inneburit ytterligare press på en redan ansträngd underhållssituation. För även om man visserligen hade kunnat tillgodose Grönlands behov av t.ex. timmer och jakt, så skulle man behöva underhålla dessa kolonier med material som järn o.s.v.. Men det kanske största hindret för en expansion västerut, stod förmodligen indianerna för. Om vår kunskap är bristfällig över handelstransaktionerna mellan den skandinaviska befolkningen och inuiterna, så är den obefintlig när det kommer till vilken form av relation man hade med den Nordamerika ursprungsbefolkningen. Av de visserligen svårtolkade texterna om besöken i Vinland, verkar kontakten med de så kallade skrälingarna, varit långt ifrån fredliga och slutade ofta med någon form av sammandrabbning och blodutgjutelse.

De brister som återfinns i de skandinaviska kolonierna på Grönland, är något som Europa senare ska lära sig av. För när Europa under 1500-talet på nytt börjar leta sig utanför den europeiska kontinenten i jakten på land, är det med en centralmakt med långt större befogenheter och möjligheter, och som är uppbackad av religiösa inrättningar.

Arkeologisk utgrävning på Grönland
Källor
Sweyn Forkbeard

Sunday, January 13, 2013

När Skandinavien koloniserade Grönland, del 5

Under 1300-talet blev den synen förmodligen allt vanligare på Grönland
Inuiternas ankomst

När Leif Eriksson anlände till Grönland i slutet av 900-talet möttes han av ett helt öde land, och även om det finns antydningar i berättelserna om spår efter andra människor är det oklart vad dessa består av, och vilka som avses. Som vi sett var inte Leif Eriksson först att besöka Grönland, även om han onekligen genomförde den mest omfattande undersökningen av ön, och det är fullt möjligt att även andra besökt ön. När vikingarna koloniserade Island, stötte de på irländska munkar, som i sina små läderbåtar drivit till Island med vindarna och strömmarna. Rent teoretiskt sett borde de även kunnat nått till Grönland, och det finns antydningar i irländska manuskript att man också gjort det. Som vanligt när det gäller medeltida reseskildringar, är det ofta svår att dra allt för stora slutsatser på materialet, de är notoriskt otillförlitliga och ofta svåra att tolka. En annan kanske mer rimlig förklaring, är att han stötte på resterna av de inuiter som tidigare befolkat ön, men som dött ut under 100-talet e.Kr.
Men förutom dessa enigmatiska lämningar, var alltså Grönland helt öde på folk när islänningarna koloniserade ön. Men under 1100-talet börjar detta sakta ändras, de bristfälliga källorna gör gällande att ”skrälingar”siktats, och under åren blir det dessa iakttagelser allt mer frekventa. I takt med det kyligare klimatet och att packisarna fryser samman, kunde större grupper ta sig över isen och under slutet av 1200-talet och början av 1300-talet finns det förmodligen en förhållandevis stor population inuiter på Grönland.

Vilken effekt detta fick på de skandinaviska kolonierna är oklart, och är en fråga som varit omdebatterad sedan 1600-talet när man återfann Grönland. Klart är i alla fall att källorna är långt ifrån tillräckliga för att ge oss några svar, inte heller de arkeologiska fynden säger oss nämnvärt om relationen mellan de båda folkslagen. Vi vet att det pågick såväl viss form av handel mellan de nomadiserande inuiterna och de bofasta skandinaverna, men vi vet också från källorna att det inte alltid var frågan om någon fredlig samexistens.
Den på Grönland mellan 1341 och 1364, stationerade prästen Ivar Brådson berättar om en undsättningsexpedition som sändes ut från Brattalid, efter en räd av skrälingarna.”Från Österbygden till Västerbygden tar seglatsen tolv dagar… Nu har skrälingarna plundrat hela Västerbygden, så att där numera bara finns getter och får, nötkreatur och hästar, vilka alla driva vilt omkring, men ingen människa mer, varken kristen eller hedning.”Även i inuiternas muntliga traditioner talas det om angrepp, bland annat ett där man berättar hur man tvingat de bofasta skandinaverna på flykt och tagit deras kvinnor och barn.
Även de arkeologiska fynden är svåra att tyda, det finns kvarlevor som påvisar spår av att personen gått en våldsam död till mötes. Under vilka omständigheter är dock svårt att säga, de tidiga medeltida skandinaviska samhället var långt ifrån några fridfulla samhälle, och våldsamheter inom gruppen inte var helt ovanliga. Det är delvis på grund av sådana motsättningar, som gör att en av de större försöken att kolonisera Vinland avbryts, och delar av kolonisterna beslutar sig för att återvända tillbaka till Grönland.
Vad däremot arkeologin kan ge oss svar på är att inuiterna under 1300-talets hälft börjar flytta söderut, och i och med detta kommer närmare de skandinaviska bosättningarna. Riktigt vad detta har för direkt effekt på de skandinaviska bosättningarna är oklart, vi vet att Västerbygden överges vid ungefär samma tidpunkt. Huruvida dessa två saker är sammankopplade är svårt att avgöra, det är möjligt att de förutsättningar som gjorde att inuiterna flyttade söderut, gjorde att skandinavernas förutsättningar att vara verksamma inte längre var lika gynnsamma. Det är dock rimligt att anta att dessa närmanden måste ha renderat i viss friktion, där boskapsstölder troligtvis inte var helt ovanliga. Men, som du kanske kommit att inse, så är källmaterialet på tok för bristfälligt för att kunna dra några slutsatser.

Om våra kunskaper om de våldsamma relationer som fanns mellan inuiterna och skandinaverna är bristfälliga, är de ingenting mot vad vi vet om den fredliga samexistens som rimligtvis också måste existerat. Vi vet att man bedrev handel med varandra, det är dock oklart i vilken omfattning och under vilka förutsättningar den bedrevs. Även här är källorna svåra att tyda, och arkeologin ger oss inte heller någon hjälp. Fynd från Skandinaven har hittats i en inuitisk kontext, men samtidigt är fynden av inuitiska föremål i en skandinaviska kontext ytterst bristfällig. Hur detta ska tolkas är omdiskuterat, vissa anser att det visar på att man från skandinaviskt håll bytte till sig förnödenheter och förbrukningsvaror från inuiterna mot smycken, redskap och så vidare. Andra arkeologer har tolkat det som att dessa fynd inte nödvändigtvis pekar på handel, utan att de mycket väl kan vara byten och att avsaknaden av fynd i den skandinaviska kontexten pekar på att handelsutbytet inte var speciellt stort. Det fanns med andra ord inget som inuiterna hade, som de skandinaverna ville ha.
Återigen hamnar vi alltså i ett läge när vare sig källor eller arkeologi kan hjälp oss, och förhoppningsvis kan kanske fortsatta utgrävningar ge oss svaren på gåtorna.
En teori som ofta förs fram när det gäller inuiternas ankomst, är att den skandinaviska befolkningen assimilerades successivt in i den större inuitiska befolkningen och således upphörde. Fram till upptäckten av DNA var detta en teori lika god som någon, men senare tids forskning i ämnet pekar på att så förmodligen inte var fallet. Detta vinner visst stöd i de skriftliga källor, där man onekligen kan ana ett visst förakt för skrälingarna,som ofta beskrivs i nedlåtande termer. I Olaus Magnus bok om Skandinavien, kan man se hur en ståtlig nordbo besegrar en inuit, som framställs som en butter dvärg. Enligt vissa källor var det helt i sin ordning att slå ihjäl skrälingarom man mötte dessa, och även om det förmodligen inte tillhörde den vardagliga behandlingen, kan man inte annat än undra om inte sådana beteenden gjorde att relationerna inte var de bästa.

Med detta i åtanke är det således frågan vilken effekt detta rent konkret fick för kolonis utveckling, det är som vi sett inte helt enkelt att tyda. Även om det förmodligen inte rådde en konstant konfliktsituation mellan de båda, så verkar det inte heller rått någon närmare kontakt i form av den som utvecklades i Västeuropa. Vad detta beror på är förstås svårt att säga, man kan kanske – även om jag finner det lite anakronistiskt – se antydningar till vad vi idag skulle se som rasistiska attityder. Samtidigt är det värt att ha i åtanke att bilden av andra människor var ytterst begränsad, det här var en tid när folk på mer eller mindre allvar trodde att det fanns människor i Afrika med en vanlig människokropp och hundhuvud, eller att det fanns människor med en gigantisk fot som hoppade fram. Förmodligen hade han som ritade det ovan nämnda träsnittet aldrig sett en inuit, och förväntade sig troligen inte heller de som såg bilden hade sett en heller.
Snarare tror jag att de båda grupperna helt enkelt var för olika, det finns inte heller något som tyder på att vikingarna någonsin antog några inuitiska kulturyttringar. Snarare pekar bevis på att man behöll sina skandinaviska traditioner vad gäller kläder, begravningssätt, livsmönster o.s.v.. Samma sak gäller även inuiterna, som inte heller verkar anammat något av vikingarna, vare sig det gäller byggnader eller annan teknologi.

När Skandinavien koloniserade Grönland, del 4

Grönland och handel

Sitt rykte till trots var den skandinaviska sjöfararna inte enbart pirater och våldsmän, de var också skickliga och eftertraktade handelsmän. Längs de omfattande ryska flodsystemen, hade de svenska vikingarna (de så kallade Rus, varifrån vi får ordet Ryssland) byggt upp ett imponerande handelsnätverk som förband Östersjön med Svarta havet och vidare. I Nordatlanten färdades inte bara massiva vikingaflottor för att förhärja de västeuropeiska kusterna, utan också skandinaviska handelsfartyg som förband Östersjön med västra Medelhavet och Nordafrika. Städer som Bergen, Leeds, Dublin och så vidare, hade blivit viktiga knutpunkter för denna handel och där köpmännen kunde handla med alla de produkter som kom från Östersjön, bärnsten, timmer, fisk, pälsar, kött och slavar. Tillbaka till Östersjön var de skandinaviska knarrarna fullastade med dyrbara tyger, vin och inte minst vapen, detta trots att de europeiska kungamakterna återkommande försökte stoppa denna handel.
Även om Grönland rent geografiskt sett var en avlägsen plats, och från alla synvinklar vid världens ände, var den väl integrerad i denna handel. Från Europa kom alla de produkter som inte kunde produceras på Grönland, och som befolkningen behövde för sin existens, som vissa förnödenheter, järn, timmer och nya boskap. Men bland alla dessa livsnödvändiga föremål, fanns även mer luxuösa föremål som dyrbara tyger, vin, smycken, ädelmetaller och förmodligen också ett och annat dryckesglas. Undersökningar av gravar visar nämligen att befolkningen älskade flärd, och i dem har man funnit rester av dyra tyger, smycken och andra lyxprodukter som kommit långväga. Tillbaka till Europa reste de skandinaviska knarrarna fullastade med sälskinn, torkat kött, rep, ull, fårskinn och inte minst, den produkt som i stora drag utgjorde kolonins verkliga inkomstkälla – valrossbetar.
Betarna från valrossen var kolonins främsta inkomstkälla
Behovet av dessa var enormt i Europa, och dess användningsområden var lika omfattande och sträckte sig från utsmyckningar på böcker och möbler till smycken och så vidare. Även om det bedrevs en viss handel med Afrika via arabiska köpmän, var de afrikanska elfenben både dyra och svåra att komma över. Valrossbetarna blev en fullgod ersättare, och många av de medeltida föremål som vid en snabb blick kan antas vara elfenben, är med största sannolikhet valrossbetar. Den här handeln var mycket lukrativ, vilket onekligen visas av att den så kallade ”korsfarartioende”, som påven tog ut för att bekosta korstågen, togs ut i valrossbetar.
Eftersom Grönland var en så kallad fristat, var det fritt fram för de grönländska köpmännen att handla med vem de ville. Detta förändrades tvärt i och med det avtal som det grönländska tinget 1216 undertecknade med den norske kungen, vilket stipulerade att all handel skulle ske via norska hamnar, främst då Bergen. Vad som orsakade detta och vilka direkta effekter detta fick, är oklart. En orsak som nämnts i sammanhanget är att de grönländska handelsfartygen helt enkelt var i så dåligt skick, och de köpmännen helt enkelt saknade de ekonomiska resurserna att investera i nya fartyg, att denna lösning var ekonomiskt sett fördelaktig. För grönlänningarna innebar kanske också avtalet att nödvändiga transporter säkerställdes, och att man nu kunde förlita sig på att nödvändiga förnödenheter verkligen anlände. Hur bra kontroll den norske kungen verkligen hade över denna handel är oklart, grönlänningarna var skickliga sjömän och det finns förstås inget som säger att de helt slutade sälja till andra än bara Norge.
Men med bara några få inkomstbringande exportprodukter, och stora importbehov var den grönländska ekonomin alltid extremt sårbar. Klimatförändringar, konkurrens och inuiternas ankomst ska bara på några år gör att handeln snart helt och hållet avstannar.

Som vi redan tidigare varit inne på var en av förutsättningarna för kolonins existens den värmebölja som råder under dess tidiga existens. Under 1200-talets början börjar dock klimatet att förändras, det blir kallare och somrarna blir allt kortare, vilket får negativa följder på det begränsade jordbruk som bedrivs, främst för att förse boskapen med vinterbete. Det är dock inte bara jordbruket som påverkas, även handeln påverkas när drivisen går allt längre söderut, och det blir svårare för de sårbara nordiska handelsfartygen att ta sig oskadda till och från Grönland.
Samtidigt har de skandinaviska handelsrutterna tagits över av andra aktörer, i Östersjön dominerar de nordtyska handelshusen, och i Ryssland har de små handelsstationer som svenskarna bildade, utvecklats till stora städer som nu börjar på allvar att utnyttja de enorma resurser som finns i de ryska skogarna. I söder har de arabiska och italienska köpmännen öppnat upp nya handelsrutter, och handeln med elfenben har återigen kommit igång.
Till detta ska också läggas att under slutet av 1200-talet och början av 1300-talet börjar inuiterna anlända till Grönland, något vi får återkomma till senare, men förmodligen påverkade av dessa handeln negativt.

Men det är förmodligen varken Hansan, de norska kraven, konkurrens från Ryssland och Afrika, som blir det berömda spiken i kistan. Istället är den farsot som sprids över stora delar av Europa, och som under 1300-talet lamslår inte bara Europa, utan även Asien, Afrika och Mellersta Östern. Även om det är ytterst tveksamt om digerdöden nådde Grönland, och handeln med övriga Europa fört en tynande tillvaro, att tiden nu runnit ut för kolonin och de skandinaviska bosättarna. Under 1300-talets andra hälft har kontakten med omvärlden nästan helt brutits, inte ens biskoparna kan, eller kanske ska man säga vill, ta sig till Grönland.
Det är under denna period som rykten om sociala problem börjar florera, och på flera håll börjar de skandinaviska kungarna och prästerskapet att undra hur det riktigt står till på Grönland. Det är under denna tid som den svenske Magnus Ladulås beordrar en expedition till ön, dels för att bistå befolkningen, men också för att utröna de allt vildare rykten som nu är i omlopp. Huruvida denna expedition verkligen lämnade Sverige är oklart, förmodligen inte, men det finns antydningar om att representanter för den svenska kungen tog sig till Grönland. Som alltid när det gäller medeltida källor är det dock svårt att avgöra, speciellt som vi tyvärr saknar många av de dokument som förmodligen skulle kunna sprida lite ljus över händelseförloppet.

Oavsett vad så har kontakten med Grönland i stora drag helt upphört i slutet av 1300-talet, den sista nedtecknade händelsen vi känner till är det ovan nämnda bröllopet och avrättningen. Sedan får vi förlita oss på rykten och ekon om enstaka fartyg som trotsat kölden, isen och stormarna för att nå Grönland.

Saturday, January 12, 2013

När Skandinavien koloniserade Grönland, del 3

Leiv Eriksson oppdager Amerika av Christian Krogh (1893)

Grönland och Amerika

Erik Röde i all ära, men Grönlands mest kände person är utan tvekan Leif Eriksson, vilket med tanke på hans upptäckt kanske inte så underligt. Han föddes omkring 970 på Island, och tjänstgjorde under en tid som hirdman under den norske kungen Olav Tryggvason, innan han återvände till Grönland för att sprida det kristna budskapet på ön. När han inte sysselsätter sig med att missionera, så intresserar han sig för de rykten som florerar bland många grönlänningar om att man siktat land västerut. I synnerhet verkar han intressera sig för var köpmannen Bjarne Herjolfsson har att berätta, som i mitten av 980-talet hamnade ur kurs och siktat land. Förmodligen var inte Herjolfsson den ende som kunde berätta liknande berättelser, och likt sin far bestämmer sig nu Leif Eriksson för att ge sig ut på jakt efter nya landområden att kolonisera.
Efter att ha köpt Herjolfssons skepp och förmodligen även hyrt in ett antal av hans gamla sjömän, lämnade han Grönland för att leta rätt på vad köpmannen siktat. Redan efter ett par dagar siktar man land, och går också i land på en öde och stenig strand som han kallar Helluland (Hällandet och förmodas vara Baffin Island. Resan fortsätter efter detta söderut, och återigen siktas land, som den här gången beskrivs som täckt av skog och får namnet Markland eller Labrodorkusten som vi skulle säga. Resan fortsätter ytterligare ett par dagar tills man återigen gör ett strandhugg, den här gången på en plats som Leif Eriksson ger namnet Vinland (som tidigare ansågs hänvisa till de vinrankor som växte vilt där, men på senare år har forskarna börjat fundera i nya banor, och en ny teori som lanserats är att det helt enkelt är en hänvisning till områdets geografi, och härrör från det protonorska ordet Winju, som betyger äng eller betesmark. Den senare tolkning överrensstämmer på den terräng som omger L'Anse aux Meadows, där man under 1960-talet grävt ut vad man tror är resterna av en av de byggnader som vikingarna anlade i Nordamerika). Här anlägger man en bosättning, som senare får namnet Leifbúdir av besökande grönlänningar, där man övervintrar och reser hem under våren. I samband med hemresan, räddar man också besättningen på ett skepp som förlist, och vilket ger Leif Eriksson hans smeknamn ”Leif den tursamme”.
Rekonstruerat Vikingahus i L'Anse aux Meadows
Väl tillbaka på Grönland väcker förstås uppgifterna om att man verkligen funnit land stor uppståndelse, inte minst på grund av tillgången på timmer och andra viktiga råvaror. Ny resor planeras och genomförs, men vikingarna upptäcker tämligen snabbt att de till skillnad från Grönland, inte är ensamma i det nyupptäckta landet. Man kan förstås utgå från att båda parter blev minst lika förvånande, och ögonblicken när man inser att man inte är ensamma torde otvivelaktigt vara ett av 1000-talets kanske främsta Kodakminne. Kontakten med lokalbefolkningen, som får namnet Skrälingar, som förmodligen från det gammelnorska ordet skrá, som betyder skinn, är inte helt okomplicerat. Inledningsvis verkar både skandinaver och indianerna, vara försiktigt nyfikna på varandra och av allt att döma verkar man bedrivit någon form av handel med dem. Av lite oklara orsaker försämras snabbt relationen, och vikingarnas bosättningar i Vinland angrips av stora grupper indianer och under en attack dödas Leifs bror Thorvald av en grupp ”skrälingar”.
Den försämrade relationen med indianerna och interna konflikter bland de kolonisatörer som lämnat Grönland, gör att man till slut överger sina planer på att kolonisera Vinland. Detta innebär dock inte på något sätt att resorna dit upphör, snarare tvärt om talar källorna om flertalet resor, förmodligen för att fylla på förråden av brännved men även timmerstockar till båtar och husbyggen torde varit tillräckligt eftertraktade för att göra resan till Vinland.
Oavsett vad, så återvände Leif Eriksson till Grönland, där han ersatte sin far och försvinner ur källorna under 1020-talet.

Riktigt hur man ska värdera Leif Erikssons upptäckt är faktiskt lite svårt, rent konkret kan vi konstatera att hans bedrift inte väckte något större nationellt eller internationellt intresse. Nyheten om hans upptäckt spreds bland annat genom Adam av Bremens berättelser från mitten av 1000-talet, men Europa saknade kanske både intresset och förmågan för att riktigt förstå omfattningen av vad Leif Erikssons upptäckt, det fanns dessutom gott om andra konflikter och områden att avyttra övertalig befolkning på.
Det hela blev förstås inte bättre av att försöken att kolonisera Vinland inte blev nämnvärt framgångsrika, delvis på grund av den ansträngda relationen med indianerna, men också därför att Grönland inte hade förmågan att upprätthålla en avlägsen koloni, när man själv led brist på viktiga förnödenheter för sin överlevnad.
Skillnaden är diametral mot hur situationen såg ut nästan 500 år senare, när Christopher Columbus gjorde samma upptäckt. Inte nog med att han hade stöd av centralmakt med såväl vilja som kunnande, men också de ekonomiska, militära och politiska musklerna att bistå honom. Vid ungefär samma tidpunkt när Leif Eriksson gjorde sin upptäckt, var den norske kungen Sven Tveskägg fullt upptagen med att försöka avsätta den anglosaxiske kungen Æthelread ”den villrådige” och bekämpa sina norska meningsmotståndare.

Det var dock först under 1800-talet, när intresset för vikingarna vaknade till liv som Leif Eriksson fick den uppmärksamhet han kanske förtjänade. I synnerhet blev han en förebild för de tiotusentals nordbor, som emigrerat till Nordamerika, och som kanske kände att de saknade någon riktig förebild bland de tidiga kolonisatörerna och upptäckarna. Det skulle dock dröja fram till 1960-talet innan man på allvar faktiskt fick konkreta bevis för att vikingarna verkligen befunnit sig i Nordamerika, när man hittade en västnordisk bosättning av Helge Ingstad på Newfoundlands udde. Sedan dess har fler fynd hittats, och under de senaste åren har historien över de nordiska försöken att kolonisera Nordamerika successivt skrivits om. Sedan den 2 september 1964 uppmärksammas den nordiska invandringen till Nordamerik med ”Leif Erikson day”, som infaller den 9 oktober.
Intresset för de skandinaviska besöken, har också renderat i en uppsjö pseudovetenskapliga teser och rena falsarier. En av de mer kända är den så kallade Kenisingtonstenen, som hittades av den utvandrade svensken Olof Öhman (hemmahörande från Hälsingland) i slutet av 1898 när han rensade sin mark. Fyndet som har varit hett omdebatterat, och vanligtvis avfärdas som falsarium av såväl historiker som arkeologer och runologer, har föga förvånande ett visst stöd bland många pseduohistoriker. På stenen beskrivs hur ett trettiotal skandinaviska upptäcksresande nått centrala Nordamerika i mitten av 1300-talet, och att ett tiotal av dessa sedan dödats av okända angripare. Hur stenen hamnade på Öhmans gård, och vem som ristade runorna är än idag oklart. Även om det finns vissa frågetecken runt själva stenen, så måste jag säga att jag är tämligen övertygad om att det rör sig om ett falsarium.

Den så kallade Kensingtonstenen

Friday, January 11, 2013

När skandinavien koloniserade Grönland, del 2



Livet på Grönland

Av de 25 skeppen som lämnade Island, var det bara 14 som nådde fram till Grönland och de runt 600 personerna som till slut steg i land på Grönland, kunde åtminstone glädja sig över att ha fast mark under fötterna. Erik Röde delade upp landet mellan besättningarna på båtarna, och valde att tillsammans med tio av båtarna bosätta sig i vad som kom att kallas Österbygden (Eystribyggd), medan de kvarvarande fyra båtarna letade sig norrut och grundade Västerbygden (Vestribyggd). 
De tre viktigaste områdena för vikingarna på Grönland.
Källa: Grönlands historia.
Som framgår av den bifogade kartan, så är det inte bara öns namn som är lätt missledande, utan även namnen på bosättningarna leder till viss förvirring, då Österbygden ligger på Grönlands sydvästkust, medan Västerbygden ligger längs nordvästkusten. Senare anlades ytterligare en bosättning mellan Västerbygden och Österbygden, som arkeologerna kallar för ”mellanbygden”, och som idag inte räknas som en separat bosättning, utan en del av Österbygden. Namnvalet och placeringen av bosättningarna skulle senare rendera i en hel del förvirring, och först i slutet av 1880-talet, kunde man slutligen belägga att alla bosättningar låg längs Grönlands västkust.

Detta var dock något som de nyanlända grönlänningarna levde i total okunnighet om, vilka istället snabbt började anpassa landskapet till sina behov. De fåtaliga skogarna höggs ned, marken bröts upp för att odlas, längs de gräsbeväxta kullarna betade får, kor samt getter, och längs kusten jagade man bland annat valross och säl. Även om klimatet var något mildare, något som bekräftas av undersökningar av inlandsisen och fynd av träd, av vilka vissa kunde bli nästan fem meter höga. Detta förklarar varför man överhuvudtaget kunde bosätta sig så här långt norrut, men även för de luttrade islänningarna var det ett hårt liv. Under det korta sommarhalvåret hann knappt säden mogna, vilket primärt användes för att användas som vinterfoder åt boskapen. För att få tag i de värdefulla valrossbetarna, som var högt eftertraktade i övriga Europa, letade sig nordborna till det Nordsetur i norr, och förmodligen även längre norrut. På ön Kingigtorssuaq utanför Upernavik, har man hittat en sten med runor på en ålderdomlig dialekt, som berättar om att de ristades av de tre vikingarna Erling Sigvatsson, Bjarne Thordarson och Einride Oddsson.
Trots detta växte de båda bosättningarna snabbt, och Österbygden hade när den var som störst runt 4.000 invånare, medan Västerbygden kunde skryta med en befolkning på runt 1.000 personer. Detta var således en ansenlig koloni, i synnerhet om man betänker att det idag bor mindre än 60.000 på Grönland. och arkeologerna har identifierat över 600 gårdar från perioden. Att det var ett seriöst försök att etablera en koloni, bekräftas också av det faktum att man redan i början av 1100-talet började utnämna biskopar för Grönland, med säte från och med 1126 i Garðar .

Även om befolkningen i viss utsträckning var självförsörjande, så var kontakten med omvärlden tidigt vital för kolonins fortlevnad. Medan båtarna lämnade Grönland fullastade med valrossbetar, sälskinn och så vidare, anlände de fullastade med järnmalm, timmer, ved och andra produkter som inte kunde tillverkas eller utvinnas på Grönland. Det är förmodligen ur detta avseenden som grönlänningarna senare börjar vända blicken västerut, men mer om det senare.

Grönlands styre och kristnande

Grönland var fram till 1216 en fristat, då man av lite oklara orsaker valde att ställa sig under den norska kungamakten, även om fortfarande fick ha kvar sin egen lag. En inte helt orimlig förklaring till detta är att den grönländska flottan, som inte enbart trafikerade rutterna till Island och Norge, utan även seglade till Vinland, nu blivit så slitna och omöjliga att reparera. En annan bidragande orsak till beslutet kan förstås också bestå i att man inte längre själva förmådde underhålla kolonin med varor, och var i behov av att kunna säkerställa sina leveranser av förnödenheter och varor. Rent konkret innebar beslutet att handeln nu enbart fick ske via Norge, som nu fick tillgång till viktiga och eftertraktade råvaror på den europeiska marknaden. För grönlänningarna innebar dock beslutet inga större ingrepp i övriga frågor, Grönland låg långt bort och de fortsatte förmodligen att leva på samma sätt de gjort tidigare.
Något som däremot förmodligen fick en konkret effekt på samhällslivet på Grönland, var Kristendomens ankomst. Efter att Erik Röde 1003 i sviterna av en epidemi som anlänt året före, tar hans son Leif Eriksson (som vi av försåtliga skäl vi kommer återvända till) över rollen som ledare, Eriksson som spenderat tid vid det norska hovet, återvände till Grönland med uppgift att kristna ön åt den norske kungen. Konverteringen av Grönland till kristendomen verkar visserligen inte skett med tvångskonvertering, och förmodligen levde de båda lärorna parallellt med varandra. Vid 1000-talets slut får man dock utgå från att en majoritet av befolkningen – åtminstone nominellt – var kristna, även om de få källor som ändå finns, antyder om att det länge fanns konflikter mellan de båda och att hedniska traditioner levde kvar, vilket bl.a. berättelsen från 1408 om hur man bevittnat när en häxa brändes.
1112 utses Erik Gnupson till Grönlands första biskop. Efter hans död 1121 i samband med en missionsresa till Vinland, utses Arnold av Lunds ärkebiskop Asker, och under hans ledning inrättas också biskopssätet i Garðar och en katedral tillägnad St. Nickolaus, sjömännens helgon. I likhet med biskopssätet på Island, Isle of Man, Orkneyöarna och Färöarna, var Grönlands biskop under Ärkebiskopen i Nidaros (nuvarande Trondheim). Vid sidan av katedralen, i vilken man hittat kvarlevorna efter en av de grönländska biskoparna, kanske Jón Árnason, har arkeologer identifierat minst fem kyrkor och kloster.
Källan i Garðar.
Som vi ska se var kommunikationerna redan under Grönlands storhetstid, inte speciellt tillförlitliga, och i takt med att vädret försämrades och den minskande handeln med Grönland, blev också övriga kommunikationer lidande. Ett rätt talande sådant exempel är när ärkebiskopen i Nidaros inte hört av den grönländske biskopen Árni på ett tag, så förutsatte han att biskopen avlidit. 1343 utnämdes Jón Skalli till ny biskop, men innan han hann avresa till Garðar, så hörde den förmodade avlidne biskopen av sig och upplyste ärkebiskopen om att han inte alls avlidit och det hela slutade med att Skalli helt enkelt avsade sig sitt ämbete. Árnis efterträdare Alf som biskop för Grönland, blev dock den siste att anlända till ön och efter hans död 1377 (eller 1378) så fortsatte man visserligen utse nya biskopar fram till att handeln med Norge upphörde och biskopsämbetet upphörde.
Detta innebär dock inte att den katolska kyrkans intresse för Grönland försvann, snarare tvärt om. 1448 uppmärksammar Vatikanten det faktum att ingen biskop befunnit sig på ön sedan Alf avled, i ett brev från påve Nikolaus V, uppmanas biskoparna i Skáholt och Hólar att skicka en präst och biskop till Grönland, då påven nåtts av nyheter om att hedningar anlänt och förstört kyrkor. Det verkar dock inte som uppmaningen hörsammats, och 1492 utgå påven Innocens VIII benediktinermunken Martin Knutsson till biskop och genast bege sig till Garðar som enligt påven ”ligger vid världens ände”. Att påven ansåg uppgiften viktig råder ingen tvekan om, då Knutsson inte ens behövde betala för att få tjänsten, något som annars var regel inom den katolska kyrkan.

Nu var det förstås inte enbart omtanke om grönlänningarnas själar, eller rykten om att delar av befolkningen återgått till asagudarna. Det handlade också om att se över den lukrativa handeln med valrossbetar, och att se till att de kyrkliga pålagor som lagts på handeln från Grönland betalades. Huruvida Knutsson avreste till Grönländ är oklart, men förmodligen avstod han. Eftersom ingen vill, eller kan resa till Grönland, slutar man i början av 1500-talet helt och hållet att utse nya biskopar och sätet upplöses.