Krigshistoria: När Skandinavien koloniserade Grönland, del 6

Resterna av de hus som uppfördes av de skandinaviska kolonisatörerna

Varför dog då kolonin ut?

Som vanligt är forskningen i frågan oenig, och det finns således mängder av förklaringsmodeller till vad som egentligen hände och varför. De flesta verkar dock luta mot en rad olika orsaker, klimatförändringar, den varma period som gjort det möjligt att bedriva begränsat jordbruk och djuruppfödning, gick mot sitt slut under 1200-talet och början av 1300-talet och ersattes av den så kallade ”Lilla istiden”. Men förmodligen bidrog även vikingarna själva till kolonins undergång, där avverkning, jordbruk och boskapsskötsel påskyndade jorderosionen, som i kombination med det kallare klimatet gjorde det svårare och svårare för kolonisatörerna att livnära sig och föda sina boskap. Den minska brukbara arealen i kombination med kallare klimat, och en allt kortare sommar, gjorde det svårt att bärga tillräckligt med hö för att boskapen skulle kunna överleva. För en grupp människor som redan levde på gränsen, måste detta förstås inneburit stora svårigheter, och arkeologiska undersökningar av sopor, visar att dieten under mitten av 1300-talet nästan helt bestod av av sälar och andra maritima djur. Många arkeologer har dock varit förvånade över den nästan totala bristen på fiskben i dessa fynd, och någon riktigt hållbar förklaring till detta saknas, även om en förhållandevis trolig teori är att benen helt enkelt förmultnat. Det ställer dock en rad frågor, och som förhoppningsvis fortsatta undersökningar kan förklara.

En annan orsak som ofta brukar nämnas är inuiternas ankomst, och även här råder det delade meningarna bland forskarna om deras påverkan på skandinavernas närvaro på Grönland och kolonins undergång. Faktum är att forskningen runt hur pass stor kontakt de båda folkslagen överhuvudtaget haft, är väldigt svårtolkad. Man vet att det bedrevs handel mellan de båda, men såväl omfattningen som vad handeln bestod av är idag oklart. Bristen på inuitiska fynd i skandinaviska gravar, och de svårtolkade fynden av skandinaviska varor i inuitiska gravar, försvårar onekligen arbetet och ställer kanske mer frågor än vad den besvarar.

Ytterligare en förklaring som ofta brukar nämnas, är den minskande handeln och kontakten med Grönland. Här står visserligen forskningen på något bättre grunder, även om orsakerna till varför handeln successivt minskade fortfarande är omtvistat. Digerdöden, öppnandet av nya marknader, den norska kronans handelsmonopol och så vidare har alla lagts fram som orsaker, till varför kontakten med Skandinaven successivt minskande. Klart är dock att detta måste inneburit ett hårt slag mot kolonin, i synnerhet som den var beroende av omvärlden för mängder av produkter för sin existens som timmer, järn, djur och så vidare.

De flesta forskare verkar dock eniga om att den tidigare teorin, om att kolonin utplånades av Digerdöden, inte stämmer. Även om arkeologerna kan se hur kolonisatörernas diet förändras, och förmodligen också deras hälsa försämrades av den allt mer ensidiga kosten, så saknas några som helst bevis för att någon epidemi drabbade Grönland. Frånvaron av massgravar, och det faktum att det tog nästan en månad att nå Grönland från Island, gör att de flesta forskare idag avfärdar sådana teorier. Dock kan mycket väl Digerdödens ankomst, haft indirekta effekter. En sådan är förmodligen att antalet potentiella kolonisatörer måste minskat avsevärt i spåren av epidemin, och att det nu fanns gott om jord på mycket närmare håll i mer hälsosammare klimat.

Så vad hände med den skandinaviska befolkningen på Grönland, när Grönland återigen upptäcktes i slutet av 1500-talet, började mängder med teorier att växa fram vart de skandinaviska grönlänningarna tagit vägen. Några av de mer spekulativa, som lanserats med tiden är att man antingen reste till Nordamerika, där man på något sätt assimilerades med den lokala befolkningen. En annan gör gällande att de reste söderut, och på något sätt hamnade i Mexico. Andra teorier som lanserats är att de sista kvarvarande och kämpande skandinaverna blev offer för pirater från Skottland eller Baskien. En populär teori som vi sett, är att de fåtaliga skandinaverna helt enkelt assimilerades till den inuitiska befolkningen och försvann. En annan teori, som också varit på tapeten är att man helt enkelt utplånades av digerdöden eller någon liknande epidemi.

Personligen tror jag att man helt enkelt, successivt under slutet av 1300-talet och med ökat tempo under 1400-talet, helt enkelt vände tillbaka österut. Klimatet, isoleringen, bristen på mat, konkurrens från inuiterna om de råvaror som fanns och alla andra svårigheter som man förmodligen led av, gjorde att man helt enkelt tog sitt pick och pack och åkte tillbaka samma väg deras släktingar en gång i tiden kom ifrån. Det måste även under kolonins tidiga period varit ett hårt liv, även för en grupp människor som förmodligen redan var vana vid att leva under magra förhållanden. Men att under långa perioder vara isolerade, och i stora drag helt beroende av omvärlden för sin överlevnad måste varit ansträngande även för dessa. Visserligen kunde delar av behovet av timmer och mat avhjälpas med expeditioner till Vinland, men detta var förstås inte en hållbar lösning med tanke på avståndet och den fientligt inställda lokalbefolkningen.
Detta är i grund och botten den kanske mest logiska förklaringen, vilken också i stora drag överensstämmer med de arkeologiska fynd – eller kanske skulle jag säga bristen på dem – man gjort över kolonins sista tid. Nu tror inte jag det var frågan om något lämmeltåg, utan att det skedde över en förhållandevis lång tid och involverade ett fåtal båtar åt gången. Det torde också, speciellt med tanke på att nästan hälften av alla båtar som lämnade Island med Erik Röde inte nådde fram, funnits många som aldrig klev i land.

Några bevis för att kolonin vid Grönlands sydvästra kust fick ett våldsamt slut, antingen på grund av ett anfall från inuiterna eller någon annan, saknas. Inte heller är det speciellt troligt att några större mängder skandinaver assimilerades upp med inuiterna, även om det säkerligen förekom i undantagsfall, utan att de båda grupperna höll sig på sin kant. Att som vissa tror sökte sig västerut, mot Nordamerika eller kanske ännu längre söderut, finner jag ytterst tveksamt. Att de på något sätt skulle begett sig till ett område, som var ännu mer isolerat och dessutom hemvist för en lokalbefolkning som knappast hyste några varmare känslor för de skandinaverna. Inte heller tyder det material som finns tillgängligt att man skulle drabbats av någon epidemi av någon form, massgravar saknas och varifrån denna skulle härröra är tveksamt.

Oavsett vad som hände, så har deras öde onekligen eggat fantasin hos många. Som vi sett var det inte bara påven som var oroad över vad som hänt, utan även Magnus Ladulås gav order om att ta reda på vad som hände på Grönland. Huruvida de fick svar på sina frågor är oklart, förmodligen inte och troligtvis insåg man att resan var alldeles för besvärlig och farlig, så man avstod.

Hur som helst får man ändå anse att koloniseringen av Grönland var en imponerande bedrift, och i stort sett unik i det medeltida Europa. Vad som gör koloniseringen än mer imponerande, är att den i stora drag sker på helt privata initiativ, utan någon uppbackning från någon centralmakt eller religiös inrättning. Livet på Grönland måste onekligen varit hårt, men samtidigt inte utan sina belöningar. Så många som 5.000 skandinaver kan ha haft Grönland som hem, och alla dessa måste i stora drag underhållas utifrån.

Samtidigt är det inte svårt att se bristerna, och jag har flera gånger återkommit till frågan om att kolonin inte på något sätt var självförsörjande på en rad vitala punkter. Timmer, järn och andra förnödenheter måste importeras, och i stora drag var redan Island på gränsen vad de medeltida skandinaviska länderna kunde underhålla. Grönland – och i ännu högre grad Vinland – låg ännu mer avlägset, och var i ännu högre grad beroende av importen. Till detta ska också läggas att den inkomstbringande handeln med valrossbenen och pälsar, fick allvarlig konkurrens ifrån Ryssland och de arabiska köpmän och som till viss del slog undan fötterna på den grönländska ekonomin. För att strö ytterligare salt i såren, så har vi klimatförändringarna och miljöpåverkan, som slår undan fötterna på jordbruket och uppfödningen av getter och får.
Ett annat problem är försöken att expandera till Vinland, som om de realiserats inneburit ytterligare press på en redan ansträngd underhållssituation. För även om man visserligen hade kunnat tillgodose Grönlands behov av t.ex. timmer och jakt, så skulle man behöva underhålla dessa kolonier med material som järn o.s.v.. Men det kanske största hindret för en expansion västerut, stod förmodligen indianerna för. Om vår kunskap är bristfällig över handelstransaktionerna mellan den skandinaviska befolkningen och inuiterna, så är den obefintlig när det kommer till vilken form av relation man hade med den Nordamerika ursprungsbefolkningen. Av de visserligen svårtolkade texterna om besöken i Vinland, verkar kontakten med de så kallade skrälingarna, varit långt ifrån fredliga och slutade ofta med någon form av sammandrabbning och blodutgjutelse.

De brister som återfinns i de skandinaviska kolonierna på Grönland, är något som Europa senare ska lära sig av. För när Europa under 1500-talet på nytt börjar leta sig utanför den europeiska kontinenten i jakten på land, är det med en centralmakt med långt större befogenheter och möjligheter, och som är uppbackad av religiösa inrättningar.