När Skandinavien koloniserade Grönland, del 5

Under 1300-talet blev den synen förmodligen allt vanligare på Grönland

Inuiternas ankomst

När Leif Eriksson anlände till Grönland i slutet av 900-talet möttes han av ett helt öde land, och även om det finns antydningar i berättelserna om spår efter andra människor är det oklart vad dessa består av, och vilka som avses. Som vi sett var inte Leif Eriksson först att besöka Grönland, även om han onekligen genomförde den mest omfattande undersökningen av ön, och det är fullt möjligt att även andra besökt ön. När vikingarna koloniserade Island, stötte de på irländska munkar, som i sina små läderbåtar drivit till Island med vindarna och strömmarna. Rent teoretiskt sett borde de även kunnat nått till Grönland, och det finns antydningar i irländska manuskript att man också gjort det. Som vanligt när det gäller medeltida reseskildringar, är det ofta svår att dra allt för stora slutsatser på materialet, de är notoriskt otillförlitliga och ofta svåra att tolka. En annan kanske mer rimlig förklaring, är att han stötte på resterna av de inuiter som tidigare befolkat ön, men som dött ut under 100-talet e.Kr.

Men förutom dessa enigmatiska lämningar, var alltså Grönland helt öde på folk när islänningarna koloniserade ön. Men under 1100-talet börjar detta sakta ändras, de bristfälliga källorna gör gällande att ”skrälingar”siktats, och under åren blir det dessa iakttagelser allt mer frekventa. I takt med det kyligare klimatet och att packisarna fryser samman, kunde större grupper ta sig över isen och under slutet av 1200-talet och början av 1300-talet finns det förmodligen en förhållandevis stor population inuiter på Grönland.

Vilken effekt detta fick på de skandinaviska kolonierna är oklart, och är en fråga som varit omdebatterad sedan 1600-talet när man återfann Grönland. Klart är i alla fall att källorna är långt ifrån tillräckliga för att ge oss några svar, inte heller de arkeologiska fynden säger oss nämnvärt om relationen mellan de båda folkslagen. Vi vet att det pågick såväl viss form av handel mellan de nomadiserande inuiterna och de bofasta skandinaverna, men vi vet också från källorna att det inte alltid var frågan om någon fredlig samexistens.

Den på Grönland mellan 1341 och 1364, stationerade prästen Ivar Brådson berättar om en undsättningsexpedition som sändes ut från Brattalid, efter en räd av skrälingarna.”Från Österbygden till Västerbygden tar seglatsen tolv dagar… Nu har skrälingarna plundrat hela Västerbygden, så att där numera bara finns getter och får, nötkreatur och hästar, vilka alla driva vilt omkring, men ingen människa mer, varken kristen eller hedning.”Även i inuiternas muntliga traditioner talas det om angrepp, bland annat ett där man berättar hur man tvingat de bofasta skandinaverna på flykt och tagit deras kvinnor och barn.

Även de arkeologiska fynden är svåra att tyda, det finns kvarlevor som påvisar spår av att personen gått en våldsam död till mötes. Under vilka omständigheter är dock svårt att säga, de tidiga medeltida skandinaviska samhället var långt ifrån några fridfulla samhälle, och våldsamheter inom gruppen inte var helt ovanliga. Det är delvis på grund av sådana motsättningar, som gör att en av de större försöken att kolonisera Vinland avbryts, och delar av kolonisterna beslutar sig för att återvända tillbaka till Grönland.

Vad däremot arkeologin kan ge oss svar på är att inuiterna under 1300-talets hälft börjar flytta söderut, och i och med detta kommer närmare de skandinaviska bosättningarna. Riktigt vad detta har för direkt effekt på de skandinaviska bosättningarna är oklart, vi vet att Västerbygden överges vid ungefär samma tidpunkt. Huruvida dessa två saker är sammankopplade är svårt att avgöra, det är möjligt att de förutsättningar som gjorde att inuiterna flyttade söderut, gjorde att skandinavernas förutsättningar att vara verksamma inte längre var lika gynnsamma. Det är dock rimligt att anta att dessa närmanden måste ha renderat i viss friktion, där boskapsstölder troligtvis inte var helt ovanliga. Men, som du kanske kommit att inse, så är källmaterialet på tok för bristfälligt för att kunna dra några slutsatser.

Om våra kunskaper om de våldsamma relationer som fanns mellan inuiterna och skandinaverna är bristfälliga, är de ingenting mot vad vi vet om den fredliga samexistens som rimligtvis också måste existerat. Vi vet att man bedrev handel med varandra, det är dock oklart i vilken omfattning och under vilka förutsättningar den bedrevs. Även här är källorna svåra att tyda, och arkeologin ger oss inte heller någon hjälp. Fynd från Skandinaven har hittats i en inuitisk kontext, men samtidigt är fynden av inuitiska föremål i en skandinaviska kontext ytterst bristfällig. Hur detta ska tolkas är omdiskuterat, vissa anser att det visar på att man från skandinaviskt håll bytte till sig förnödenheter och förbrukningsvaror från inuiterna mot smycken, redskap och så vidare. Andra arkeologer har tolkat det som att dessa fynd inte nödvändigtvis pekar på handel, utan att de mycket väl kan vara byten och att avsaknaden av fynd i den skandinaviska kontexten pekar på att handelsutbytet inte var speciellt stort. Det fanns med andra ord inget som inuiterna hade, som de skandinaverna ville ha.
Återigen hamnar vi alltså i ett läge när vare sig källor eller arkeologi kan hjälp oss, och förhoppningsvis kan kanske fortsatta utgrävningar ge oss svaren på gåtorna.

En teori som ofta förs fram när det gäller inuiternas ankomst, är att den skandinaviska befolkningen assimilerades successivt in i den större inuitiska befolkningen och således upphörde. Fram till upptäckten av DNA var detta en teori lika god som någon, men senare tids forskning i ämnet pekar på att så förmodligen inte var fallet. Detta vinner visst stöd i de skriftliga källor, där man onekligen kan ana ett visst förakt för skrälingarna,som ofta beskrivs i nedlåtande termer. I Olaus Magnus bok om Skandinavien, kan man se hur en ståtlig nordbo besegrar en inuit, som framställs som en butter dvärg. Enligt vissa källor var det helt i sin ordning att slå ihjäl skrälingarom man mötte dessa, och även om det förmodligen inte tillhörde den vardagliga behandlingen, kan man inte annat än undra om inte sådana beteenden gjorde att relationerna inte var de bästa.

Med detta i åtanke är det således frågan vilken effekt detta rent konkret fick för kolonis utveckling, det är som vi sett inte helt enkelt att tyda. Även om det förmodligen inte rådde en konstant konfliktsituation mellan de båda, så verkar det inte heller rått någon närmare kontakt i form av den som utvecklades i Västeuropa. Vad detta beror på är förstås svårt att säga, man kan kanske – även om jag finner det lite anakronistiskt – se antydningar till vad vi idag skulle se som rasistiska attityder. Samtidigt är det värt att ha i åtanke att bilden av andra människor var ytterst begränsad, det här var en tid när folk på mer eller mindre allvar trodde att det fanns människor i Afrika med en vanlig människokropp och hundhuvud, eller att det fanns människor med en gigantisk fot som hoppade fram. Förmodligen hade han som ritade det ovan nämnda träsnittet aldrig sett en inuit, och förväntade sig troligen inte heller de som såg bilden hade sett en heller.

Snarare tror jag att de båda grupperna helt enkelt var för olika, det finns inte heller något som tyder på att vikingarna någonsin antog några inuitiska kulturyttringar. Snarare pekar bevis på att man behöll sina skandinaviska traditioner vad gäller kläder, begravningssätt, livsmönster o.s.v.. Samma sak gäller även inuiterna, som inte heller verkar anammat något av vikingarna, vare sig det gäller byggnader eller annan teknologi.