Wednesday, October 23, 2013

71 år sedan det Andra Slaget om El Alamein

"This is not the end, it is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning."
Winston Churchill den 10 november 1942

Brittiska soldater hoppar över en skyttegrav i en poserad bild.

 Det är idag 71 år sedan det Andra Slaget om El Almein inleddes, och vars utgång skulle visa sig vara den avgörande vändpunkten för kriget i Nordafrika. För de Allierade och då i synnerhet för den brittiska moralen, går det förmodligen inte att underskatta utgången av slaget. Speciellt som det signalerade att initiativet i kriget, efter tre års lång kamp, nu äntligen hamnat hos de Allierade.
     För Tysklands del var slaget givetvis en rejäl missräkning, men med tanke på att kriget i Nordafrika aldrig varit något annat än en distraktion från händelserna på Östfronten, knappast någon katastrof. Händelserna i Nordafrika skulle dessutom snart överskuggas av den sovjetiska motoffensiv som ledde till att den tyska 6. Armén fångades i Stalingrad, och de desperata men föga framgångsrika undsättningsförsöken.
     För Italien blev dock slaget ytterligare en av alla dessa motgångar, vilka urholkade stödet för Mussolini och hans val att gå in i kriget. Trots att Mussolini gått in i kriget i ett läge han trodde var fördelaktigt för Italien, hade de italienska framgångarna uteblivit. Istället för ett italienskt imperium, hade landet förlorat alla sina utomeuropeiska kolonier. För att ytterligare hälla salt på såret, hade den före kriget så hyllade italienska krigsmakten, i stora drag visat sig vara en papperstiger och haft svårt att hävda sig mot såväl den demoraliserade franska armén i juni 1940 och den avsevärt mindre grekiska armén under hösten 1940.

Thursday, September 5, 2013

You're damned if you do and you're damned if you don't


Medlemmar ur den fria syriska armén
 
Efter Barack Obamas presskonferens i Stockholm, John Kerrys tidigare uttalanden och nyheten om att kongressen med största sannolikhet kommer godta presidentens förslag, är ett militärt ingripande av USA i Syrien förmodligen inte långt borta. Det är uppenbart att Obama hämtat sig från förra veckans bakslag, då det brittiska parlamentet röstade ned David Camerons förslag om att ingripa militärt i Syrien, och nu valt en mer öppet konfrontativ diskurs. Riktigt när och hur, är fortfarande lite oklart, men förmodligen talar vi om någon form av begränsade attacker med drönare mot militära mål i de områden som kontrolleras av regimens styrkor.
    Samtidigt som tonläget trappats upp i USA, så har Putin - kanske inte helt oväntat - också reagerat starkt. Vid sidan av ryssarna kräver hållbara bevis för att det var den syriska regimen som låg bakom gasangreppet, så har man skickat flottstyrkor till Medelhavet. Riktigt vad deras uppgift där kommer bestå i, är oklart, men ryssarna har hintat om att de kan tänkas bistå den syriska regeringen med att försöka lokalisera eventuella angrepp. Imorgon (5 september) lämnar Obama den svenska huvudstaden och beger sig till Moskva, där han av allt att döma kommer möta Putin och frågan givetvis kommer avhandlas. Frågan är dock huruvida detta i praktiken kommer förändra något, jag är ytterst tveksam till att ryssarna kommer godta en militär intervention riktad mot Syrien och att de kommer ställa näst intill orimliga krav på att amerikanarna kan lägga fram hållbara bevis för att regimen låg bakom gasangreppet.

Lämnar vi händelseutvecklingen i maktens korridorrer, så kan vi bara konstatera att två miljoner syrier nu är flyktingar, och att landet successivt förvandlas till ruiner. Även om jag är tveksam till ett militärt ingripande kan lösa konflikten, oavsett om det sker under FN:s beskydd eller inte, så är omvärlden tvingad att göra något för att få slut på det här. Tyvärr ser jag inte riktigt någon lösning i sikte, vare sig politiskt eller militärt. Inte ens det faktum att båda sidor av allt att döma kört fast, och att vare sig den syriska regimen eller rebellerna besitter tillräckligt med kraft för att på ett nationellt plan förändra situationen. Istället verkar kriget tagit formen av ett utnötningskrig, där båda sidor försöker vinna ett lokalt övertag, och på så sätt förändra utgångsläget.
Situationen i landet förbättras inte heller av att kriget inte enbart attraherar intresse från Supermakterna, utan att det även blivit en form av lekstuga för en rad regionala länder med stormaktsvisioner för regionen. Medan Turkiet och Saudiarabien bistår rebellerna, såväl militärt, politiskt, ekonomiskt och andligt, så bistås den syriska regimen av Iran och Hizbollah i Libanon. Just det sistnämnda, har tyvärr lett till att konflikten med allra största sannolikhet nu spillt över till det redan av inbördeskrig förhärjade grannlandet Libanon. Det är således en oroväckande utveckling, speciellt som involveringen av Saudiarabien, Turkiet och Iran i praktiken bekräftar att konflikten nu tagit en klar sekteristisk inriktning, och blivit en del av maktkampen mellan de sunnitiska araberna och de shiitiska perserna.
Tyvärr verkar dessa aspekter av själva kriget sällan nämnas, och tyvärr tycker jag rapporteringen runt kriget blivit otroligt ensidigt. För av någon anledning, så är det enbart USA som öppet kritiseras och hånas för att agera imperialistiskt, medan övriga aktörer i konflikten endast verkar ha altruistiska eller filantropiska syften med sin involvering. Att såväl Ryssland som Kina effektivt blockerar alla former av försök att få till någon form av internationell intervention under FN:s överinseende, eller att de båda länderna förser den syriska regimen med vapen och annan krigsmaterial, verkar av någon anledning fullständigt i sin ordning. Det faktum att Ryssland, allt sedan Sovjetunionens tid, har en militärbas i Taurus i Syrien, verkar inte heller väcka någon större indignation. Även om det råder vissa tveksamheter huruvida basen är operativ eller inte, så är det en strategiskt viktig bas för den ryska Svarta Havsflottan. Inte heller det faktum att Ryssland, allt sedan inbördeskriget påbörjades, har haft en – relativt – stark flottstyrka i regionen, och att den nu av allt att döma ska förstärkas, verkar inte alls oroa eller väcka kritik. Av någon oförklarlig anledning, så verkar den enda legitima orsaken att kritisera Ryssland vara deras behandling av journalister eller homosexuella.
Inte heller det faktum att de tre regionala stormakterna verkar se Syrien som sin bakgård, och att dessa nu i praktiken förvandlat kriget till en uppgörelse mellan shiiamuslimer och sunnimuslimer, verkar förändra något. Inte heller det faktum att Iran med största sannolikhet har militär personal i landet, och att Hizbollah öppet medger att de deltar i striderna på den syriska regimen ändrar något. Det är USA, och enbart USA som är skurken i konflikten, och således det enda land som kritiseras för sitt agerande i konflikten.

Samtidigt som debatten om USA:s roll i kriget är partisk och enögd, så är det inget emot för hur nyhetsförmedlingen från kriget är. Jag är väl medveten om den gamla devisen, ”krigets första offer är sanningen”, och inbördeskriget i Syrien är förstås inget undantag. För det är inte bara militärt och politiskt som de båda sidorna stöds av externa aktörer, utan såväl rebellerna som regimen har inflytelserika allierade i propagandakriget. Medan rebellerna stöds av tvkanaler som Al Jazeera, och till viss mån även de Västeuropeiska nyhetsförmedlingarna, kan regimen luta sig tillbaka på den ryska nyhetskanalen Russia Today (RT) för att få ut sin version av händelserna. Det blir förstås inte heller bättre av att den syriska regimen inte tillåter utomstående, och att rebellerna förmodligen inte heller är speciellt roade av att omgärdas av snokande och frågvisa journalister.
Det blir därför svårt att riktigt värdesätta hur pass trovärdiga uppgifterna är, och med tanke på de ofta behjärtansvärda bilderna på hur den syriska civilbefolkningen drabbas av kriget, så blir det kanske ännu svårare för tittaren eller läsaren att hålla sig objektiv. Även om det blivit bättre med tiden, så har medias generellt sett hyst sympatier för rebellerna och därför kanske också valt att tona ner de övergrepp de begått. I takt med att övergreppen, förmodligen på grund av att krigslyckan vänt, blivit allt mer uppenbara och grövre, så har också rapporteringen runt dessa fått mer utrymme. Trots detta är det uppenbart vart medias sympatier ligger, och att man är långt ifrån neutrala i konflikten. Följer man många av landets ledarkrönikor, i synnerhet de liberala krönikorna, är sympatierna ännu mer uppenbara, och är farligt nära att klassas som rent naiva.
För även om den syriska regimen är en sträng diktatur, där respekten för de mänskliga rättigheterna är lika med noll, och där dess involvering i grannlandet Libanon är ett kapitel för sig som vi kanske får återvända till. Så är frågan hur pass mycket bättre Syrien skulle bli om rebellerna tog över makten, och vad som händer den dagen Assad störtas från makten. Dels finns det stora frågetecken runt precis vilka upprorsmakarna är, och även om det finns risk för att fastna i retoriken från det pågående propagandakriget, så går det inte att komma ifrån att en stor andel utgörs av – i varierande grad – militanta islamister. Att det som vissa påstår, är en effekt av att omvärlden inte ingripit tidigare, är en sanning med modifikation.
Vilken roll den syriska delen av det Muslimska Brödraskapet haft i de inledande protesterna, är svårt att säga, men historiskt sett har organisationen haft en ledande roll inom den syriska oppositionen. Det är således inte helt otroligt att Brödraskapet redan tidigt haft en vital roll i protesterna, och att de kanske inte nödvändigtvis var så spontana som det först framställts. Med detta i åtanke, och konfliktens klara sekteristiska undertoner, så går det inte att blunda för att extremister – på båda sidor – tidigt blev en intim del av konflikten. Radikaliseringen av konflikten kan inte bara skönjas av att grupper som Al Qaida eller talibanerna numera är aktiva i landet, utan också att europeiska jihadister av allt att döma vallfärdar till kriget. Flertalet europeiska underrättelsetjänster har varnat för utvecklingen, och att de hemvändande jihadisterna kan utgöra en stor säkerhetsrisk.

Så frågan är då, vad ska omvärlden göra? Det är förstås en näst intill omöjlig fråga att besvara, och som det ser ut just nu saknas några som helst möjligheter att finna en politisk lösning. Inte nog med att det saknas några som helst förutsättningar för att få alla att sätta sig ner vid förhandlingsbordet, då ingen sida i praktiken har något att vinna på att börja förhandla. Även om ett militärt angrepp från USA och Västvärlden möjligtvis kan tänkas ändra maktbalansen tillfälligt, så är samtidigt rebellerna splittrade och av allt att döma internt oense. Även om den fria syriska armén utåt försöker framstå som enad, så finns där starka slitningar och interna konflikter. Mordet på en ledande militär inom rebellerna, vilket av allt att döma begåtts av en annan islamistisk grupp, visar onekligen att det finns stora slitningar inom gruppen.
Samtidigt är frågan hur ett militärt angrepp kommer lösa konflikten, jag är som sagt tveksam oavsett under vilka premisser det sker. Det är naivt som vissa att hoppas att det ska kunna ske under FN:s överinseende, då varken Ryssland eller Kina kommer godta något sådant. Samtidigt kan man ju bara konstatera att USA och Obama haft osedvanligt svårt att trumma upp stöd för en insats, och delvis beror detta på den komplexa konflikten, men är också ett arv från hans föregångare George W. Busch och kriget i Irak. Att det brittiska parlamentet röstade nej, kan inte annat än tolkas som en rejäl missräkning, men visar på den misstro som USA - inte helt utan grund - måste ta i tu med på allvar.
Men min kanske främsta invändning mot en militär intervention, är händelserna i Libyen. Inte nog med att landet i alla avseenden saknar en fungerande centralmakt, och att makten istället ligger hos de väpnade miliser eller lokala krigsherrar som hjälpte till att störta Gaddafi, landet har blivit en fristat för en lång rad väpnade islamistiska grupperingar. Utvecklingen i Libyen visar också hur lätt en konflikt spiller över från ett land till ett annat, och hur utgången av inbördeskriget direkt påverkade konflikten i Mali.

Wednesday, August 21, 2013

Utvecklingen oroar i Egypten


Protester i Kairo i november 2011
Allt sedan den så kallade arabiska våren påbörjades i december 2010, som en protest mot att den tunisiska polisen beslagtagit den arbetslöse tunisiern Mohammed Bouazizs grönsaksvagn, har många haft stora förhoppningar på protesterna. Av många sedda som ett uppdämda och folkliga protester mot de ofta korrupta och auktoritära regimerna i regionen, har protesterna svept genom regionen. Land efter land har drabbats av varierande grader av protester riktade mot den sittande regimen, och i många fall har regimens försök att slå ner protesterna varit lika framgångsrik som Knut den stores försök att hejda tidvattnet från att komma in. I många fall har de sittande regimerna tvingats bort efter massiva protester och kritik från omvärlden, men i såväl Libyen som Syrien förvandlades protesterna snart till ett fullskaligt inbördeskrig, i vilka omvärlden i varierande grader medverkat för att antingen stödja den sittande regimen eller rebellrörelserna. Medan den libyske diktatorn Muammar Gaddafi avsattes och mördades, har inbördeskriget i Syrien fortsatt och just nu pekar väldigt lite på att dess ledare Bashar al-Assad kommer störtas inom en rimlig framtid.
      Även om utvecklingen i både Libyen och Syrien fått stor uppmärksamhet, har ändå omvärldens verkliga intresse kretsat runt händelserna i Egypten. Här inleddes protesterna i slutet av januari 2011, när den egyptiska oppositionen utlyste den så kallade ”vredens dag”. Hundratusentals egyptier gav sig ut på gator och torg över hela landet, och på många håll förvandlades protesterna till våldsamma upplopp när egyptiska säkerhetsstyrkor försökte slå ner protesterna. Trots massiva polisinsatser, visade sig regimens repression verkningslös, och protester och kravaller hade förvandlat bland annat delar av Kairo till en veritabel krigszon. Vid det här laget hade såväl den egyptiska militären som omvärlden fått nog, och den 11 februari 2012 meddelades att landets president Hosni Mubarak avgått. De nyval som Mubarak lovat skulle ske i september, sköts fram till årsskiftet 2011/2012, och fram tills dess skulle en interimsregering sköta landet.
     Med Mubarak och andra diktatorer borta, var förhoppningarna stora på att regionen som fram till dags datum inte direkt är känd för sin respekt för demokrati eller omtanke om de mänskliga rättigheterna. Själv har jag alltid varit skeptisk, dels på grund av den roll militären vanligtvis har i regionen, men också över vilken roll de islamistiska rörelserna i regionen skulle få. Tyvärr får man väl bara konstatera att många av de farhågorna har infriats, speciellt eftersom de islamistiska rörelserna inte enbart har en vida överlägsen organisation över de sekulära alternativen, utan också en stark maktbas bland den ofta fattiga och outbildade befolkningen på landsbygden eller i slumområdena.

Situationen i Egypten är inget undantag, snarare tvärt om. Medan protesterna mot Mubarak pågick, valde landets största islamistiska rörelse ”det muslimska brödraskapet” att hålla en relativt låg profil. Först när det stod klart att den egyptiska militären, som också valde att försöka hålla sig utanför konflikten, visat att man inte tänkte slå ner protesterna med våld, gav man sitt öppna stöd till oppositionen. Givetvis fanns det goda orsaker var det muslimska brödraskapet valde att vänta, dels på grund av oron för hur omvärlden skulle reagera, men också därför att organisationen är kontroversiell i hemlandet. Med rötterna i den gryende arabiska nationalismen under början av 1900-talet och kampen mot det brittiska styret av Egypten, har allt sedan den grundats, varit omgärdad av kontroverser och konflikter med den egyptiska militären och samhället.
    Under mellankrigstiden stöddes brödraskapet ekonomiskt av både Nazityskland och Mussolinis Italien, vilka såg islamisterna som en möjlighet att undergräva britternas kontroll över regionen. Även om brödraskapet valde att hålla en förhållandevis låg profil under själva kriget, främst för att undvika att förbjudas, misstänkte britterna dem för att bistå Axelmakterna med information, sprida propaganda, mörda meningsmotståndare och sprida tysk propaganda i regionen. Den brittiska misstänksamheten mot brödraskapet, verkar i stora drag ha ärvts av den egyptiska militären efter kriget. Detta innebar dock inte att militären ansåg att brödraskapet kunde spela en viktig roll, i synnerhet som en slags motvikt till de socialistiska rörelser som väckts till liv i landet under slutet av 1940-talet. Den här oheliga alliansen tog slut i början av 1950-talet, när den egyptiska staten och militären förbjöd organisationen och andra radikala islamistiska rörelser i landet. Sedan dess har den egyptiska staten, utan någon större framgång försök att krossa brödraskapet med både våld och förbud, vilket snarare verkar fått motsatt effekt. Under åren har dock restriktionerna mot brödraskapet lättats, och även om de inte tilläts delta i de egyptiska parlamentsvalen, så ställde fristående kandidater kopplade till organisationen upp och har på så sätt vunnit viss legitimitet.
    Samtidigt är det värt att notera att brödraskapet inte är en helt okontroversiell organisation, och att den egyptiska statens/militärens ambivalenta inställning till den är helt ogrundad. Under 1980-talet och 1990-talet drabbades Egypten av rad våldsamma attentat riktade mot den egyptiska turistnäringen och västerländska intressen. Riktigt vilken roll brödraskapet hade i dessa attentat är än idag oklart, och kastar än idag mörka skuggor över kopplingarna mellan brödraskapet och våldsbejakande islamister. Men det är inte enbart deras eventuella kopplingar till terrorister och terrorism som skrämmer, utan även deras vision om att Egypten (och i slutändan hela regionen) ska styras enligt sharia.

Det var alltså med stor vånda som omvärlden bevittnade de första fria egyptiska valen någonsin under slutet av 2011 och början av 2012, och föga förvånande visade det sig att brödraskapet tillsammans med salafisterna (en annan islamistisk rörelse med slutvisionen att underställa hela regionen sharia), vunnit valet. Allt sedan dess har brödraskapet och presidenten Mohammed Mursi försökt gjuta olja på vågorna, dock utan större framgång. Såväl i omvärlden som i Egypten har kritik höjts mot försöken att införa en lagstiftning mer i linje med koranen, och någon enande kraft för landet har brödraskapet inte blivit, snarare tvärt om. Inte heller har brödraskapet lyckats vända den ekonomiska krisen landet befinner sig i, det instabila politiska läget och oro över landets framtid, har gjort att både investerare och turister undviker landet. För ett land där turistnäringen är en av de främsta inkomstkällorna, innebär detta förstås ett enormt avbräck.
    Just oförmågan att fylla det maktvakuum som Mubarak lämnade efter sig, hantera den ekonomiska krisen, ökade matvarupriser och ökande missnöjet med vart brödraskapet är på väg, har lett till nya protester. Under sommaren exploderade återigen Egypten i massiva protester, och på nytt fylldes torgen och gatorna i Kairo och flera andra egyptiska städer av demonstranter. Nya kravaller följde, och till slut valde militären att kliva in. I vad som endast kan betecknas som en veritabel statskupp, avsattes Mursi och sattes tillsammans med en rad andra ledande medlemmar ur brödraskapet i husarrest i väntan på åtal. Nyheten om att militären till slut valt att avsluta brödraskapets styre, möttes av många egyptiers och omvärldens – illa dolda – glädje. En interimsregering har sedan dess satts upp, och även om militären bedyrar att denna nya regering är fristående från militären, så är det föga troligt.
    Givetvis var det inte alla som firade att militären avsatt Mursi, och nya demonstrationer till stöd för den avsatte presidenten har sedan dess avlöst varandra. I förra veckan valde till slut militär och säkerhetsstyrkor att rensa de två största protestlägren i Kairo, och få slut på protesterna. Resultatet blev att över 600 personer ska ha dödats, och båda sidor anklagar varandra för övervåld. Som vanligt får man väl konstatera att det krävs två för att dansa tango, men att en stor del av ansvaret för dödsfallen ändå i slutändan måste hamna hos den egyptiska militären och säkerhetsstyrkorna. Veckan som gick fortsatte sedan i våldets tecken, när brödraskapet kallade på en så kallad ny ”vredens dag” efter fredagsbönen. Nya protester följde, och återigen skakades Kairo och andra egyptiska städer av våldsamma sammandrabbningar, där inte Mursianhängare enbart drabbade samman med säkerhetsstyrkor och militär, utan även med de som stödjer militärens val att avsätta Mursi. Men efter att säkerhetsstyrkor valt att i lördags storma moskén vid Ramsestorg i Kairo, har dock protesterna och våldsamheterna i huvudstaden åtminstone avtagit.

Även om jag på intet sätt sympatiserar med brödraskapet och deras visioner, så finner jag utvecklingen i Egypten oroande ur en rad aspekter. För oavsett vad man nu än tycker om brödraskapet och deras islamistiska allierade, så går det inte att komma ifrån att de valdes i ett demokratiskt val. Riktigt vad detta nu kommer få för långsiktiga effekter är oklart, men jag är tveksam till att stödet inom brödraskapet för att ingå i en demokratisk process inte ökat. En annan aspekt i frågan är vilka signaler detta sänder i fortsättningen, och vad händer nästan gång militären är missnöjd med de styrande? Kommer de också avsättas, eller var sommarens kupp en engångsföreteelse. Jag är inte helt övertygad om att det här var sista gången militären lägger sig i politiska frågor, precis som i många länder i regionen utgörs militären (och i synnerhet officerare) av att vara en privilegierad grupp i samhället, med egna skolor, affärer och bostadsområden. Vad händer nästa gång de känner sig hotade?
    Risken är snarare att tillslagen och våldet, ytterligare kan radikalisera brödraskapet och deras islamistiska allierade. Även om risken för ett fullskaligt inbördeskrig måste ses som näst intill obefintligt, så är det inte otänkbart att vi kan få se en upprepning av de terrorattentat som skakade landet under 1980- och 1990-talet. En fingervisning om att så är fallet fick vi bevis på i måndags, då någon/några angrep en buss med poliser med raketgevär. Risken som jag ser det är att vi kommer få en liknande utveckling som i Algeriet på 1990-talet, där militären – med Västvärldens goda minne – avsatte den då styrande islamistregeringen. Statskuppen blev startskottet för en massiv våldsvåg, vars like inte skådats i landet sedan befrielsekriget mot Frankrike på 1950-talet.
Den andra frågan är förstås hur Egypten nu ska gå vidare rent politiskt, och vilken roll brödraskapet nu ska få. För även om man kortsiktigt kan utestänga brödraskapet från den politiska processen, så är det i det långa loppet helt ohållbart. Inte nog med att det riskerar att urholka den sköra egyptiska demokratin, det är dessutom en grogrund för fortsatta protester och våldsamheter. Riktigt hur de båda lägren ska enas är idag oklart, och situationen förbättras givetvis inte av den konfrontativa retoriken både sidor använder sig av. Någon ”quick fix” är således uteslutet, och riktigt hur de båda sidorna ska enas, är idag oklart och mycket ovisst.
    Men även omvärldens inställning måste skärskådas, och även om jag ogillar brödraskapet och det de står för, så går det inte komma ifrån att Mursis regering avsattes på ett regelvidrigt sätt. Även om jag inte tror att omvärlden – läs USA – beordrade militären att avsätta Mursi, är det högst troligt sådana – och kanske ännu värre – konspirationsteorier som nu kommer flöda i Egypten. Att USA dessutom håller militären under armarna, gör förstås saken inte bättre, och även om man låtit meddela att man ställer in alla militärövningar med den egyptiska militären för tillfället, så lär detta knappast mildra foliehattarna i såväl Egypten som annorstädes.


Den slutgiltiga frågan blir dock när och hur kommer lugnet tillbaka i Egypten? För även om landets ekonomiska problem är djupa och har en lång historia av år av misskötta finanser, så har inte de senaste årens demonstrationer och protester förbättrat situationen. Landet är i stort behov av lugn och ro, och där den sittande regimen – vilka de nu må tillhöra – får möjlighet att åtminstone ge skenet av någon form av normalitet. Det handlar inte enbart om turister som inför nästa års semesterresa, troligtvis kommer fundera både en och två gånger innan de bestämmer sig för huruvida de ska resa till Egypten, eller väljer något annat resemål. Det handlar också om investerare, och huruvida dessa verkligen vågar eller vill ge sig in i en visserligen lukrativ marknad, men där den politiska situationen är milt sagt flytande och där hotet om våldsutbrott aldrig är långt borta.
   Det är således därför svårt att se ljust på situationen i landet, och tyvärr tror jag det kommer dröja länge innan någon som helst långsiktigt lugn kommer lägga sig över Egypten. Så även i framtiden kommer vi tyvärr få läsa om fler våldsamma demonstrationer och protester, och fortsatt politiskt kaos.

Källor:
EU:s utrikesministrar i krismöte om Egypten
Hosni Mubarak släpps fri - ny rättegång startar nästa vecka
Tidslinje: Oroligheterna i Kairo och Egypten
Egyptenkännaren: "Risk att makteliten är tillbaka"
Blodig hämnd på poliser i Sinai


Monday, August 5, 2013

Svart på Vitt – Conrad Schumann


Conrad Schumann hoppar av till Västberlin
Året är 1961 och det Kalla Kriget i Europa har blivit stekhett, konfliktens epicentrum är den forna tyska huvudstaden Berlin. Efter det Andra Världskrigets slut, delades såväl Tyskland som dess huvudstad Berlin upp mellan segermakterna. Men den redan under kriget skakiga alliansen mellan Västmakterna och Sovjetunionen, förbyttes snart i misstro och misstänksamhet mellan parterna. Medan Väst såg med stor oro på hur de stater som fallit under den sovjetiska intressesfären successivt förvandlades till marionettstater, oroades Moskva över den i deras tycke allt för milda behandlingen av det som snart skulle bli Västtyskland. All denna misstänksamhet, motvilja och irritation blev kanske mest tydlig i den forna tyska huvudstaden Berlin, vilken även den delats upp mellan segermakterna. Eftersom staden låg i de av Sovjetunionen kontrollerade delarna av Tyskland, hade de sovjetiska myndigheterna stora möjligheter att skära av försörjningen av dessa delar. Så skedde också i samband med att Västtyskland bildades, men istället för att svälta ut Västberlin, blev blockaden ett gigantiskt propagandafiasko. Under ledning av USA, inleddes en massiv luftbro till den blockerade staden, och till slut tvingades de sovjetiska myndigheterna avbryta blockaden.
Men det var inte bara misslyckandet med försöken att svälta ut Västberlin, som oroade de sovjetiska och östtyska myndigheterna. Ett allt större orosmoment och – kanske i högre grad – irritationsmoment, var att allt fler östtyskar valde att försöka ta sig över gränsen till Västtyskland. Även om gränsen på vissa platser var hårdbevakad, fast det andra platser där det enda som skilde de båda länderna utgjordes den på andra platser av ett simpelt taggtrådsstängsel och en pliktskyldigt grävd vallgrav. Berlin var förstås inget undantag, och detta behövde givetvis åtgärdas omgående. Under ledning av de sovjetiska och östtyska myndigheternas övervakning, påbörjades således arbetet på en mer permanent lösning.
Längs gränsen mellan Väst- och Östberlin, började nu östtyska arbetare, ingenjörssoldater och milissoldater att anlända. Dessa inledde nu arbetet med att dels ersätta de ofta rätt rangliga och inte speciellt svårforcerade murarna, med nya och mer funktionsdugliga skapelser. Men man påbörjade även arbetet med att skapa ett mer effektivt ingenmansland, främst genom att rensa delarna mellan gränsen på de hus och växtlighet som tidigare gjort det möjligt för personer att ta sig förhållandevis enkelt över gränsen.

En av dessa bredskapspoliser (Bereitschaftpolizei) som nu anlände till Berlin från hela Östtyskland för att övervaka att såväl arbetet fortlöpte som det skulle, och att inte arbetarna inte fick för sig att försöka ta sig över till Västberlin, var den 19 åriga Conrad Schumann. Schumann som efter att ha avslutat sin tre månaders träning i Dresden, skickats till till underofficerskolan i Potsdam, hade sedan anmält sig som frivillig till tjänstgöring i Berlin. Den 15 augusti 1961 var Schumann posterad vid hörnet av Ruppier Strasse och Bernauer Strasse, där han bevakade anläggningsarbetet längs den franska zonen, när några västberlinare började ropa ”Komm rüber!” (Kom över). Förmodligen något överraskande för den församlade folksamlingen, vilken även bestod av fotografen Peter Leibing, följde Schumann uppmaningen. Han tog sats, hoppade över den låga taggtråden som skiljde den sovjetiska zonen från den franska och fördes skyndsamt in i en väntande polisbil.
Schumann som till slut fick tillåtelse av de östtyska myndigheterna att lämna Västberlin, bosatte sig senare i Bayern, där han träffade sin blivande fru och bildade familj. Exilen i Västtyskland blev dock av allt att döma ingen lyckad historia, och Schumann som led av allt att döma av svåra depressioner orsakade av skuldkänslorna att ha lämnat arbetskollegor, släktingar och vänner ska ha sagt att han ”
bara sedan den 9 november 1989 har jag känt mig riktigt fri”. Efter murens fall återvände han högst motvilligt till Sachsen för att hälsa på släktingar, men av allt att döma förvärrade enbart återkomsten till sin födelseort hans depressioner och alkoholmissbruk. Efter en längre tids svåra depressioner och missbruk, begick Schumann den 20 juni 1998 självmord genom att hänga sig i sin trädgård i samhället Kifenberg i Oberbayern.
Schumanns tragiska livshistoria till trots, så blev Leibings bild av hans avhopp symbolen för det Kalla Kriget och Berlinmuren.

Filmklipp på Conrad Schumanns avhopp finns att bevittna här.

Thursday, July 4, 2013

Militärkupp i Egypten

Firande i Kairo efter nyheten om att militären avsatt den sittande regeringen och presidenten.
Inte helt förvånande så informerade den egyptiska militären, att man igår (3 juli 2013) vid niotiden avlägsnat den sittande regeringen och presidenten och att man kommer att tillsätta en interimsregering. Det som endast kan betecknas som en ren militärkupp, kom efter en kaotisk vecka, där den egyptiska militären förklarat att man skulle avsätta den sittande presidenten Mohammad Mursi om han inte avgick självmant. Orsaken till detta ultimatum är det allt mer instabila politiska läget i Egypten, och de massiva protester som genomförts i en rad egyptiska städer mot den sittande presidenten och regeringen. Orsakerna till de omfattande protesterna är främst orsakade ett djupgående missnöje med landets ekonomiska situation, där det styrande Muslimska Brödraskapet inte lyckats vända den nedåtgående spiral som landet befinner sig i. Inte nog med att den egyptiska ekonomin näst intill havererat totalt efter den förre presidenten Hossni Mobarak avsattes, någon direkt ljusning i det ekonomiska mörkret kan inte heller skönjas. Detta trots att landet, förmodligen för att försöka stärka det styrande Muslimska Brödraskapet, fått stora lån av Qatar och Saudi Arabien. Men det finns även utbrett missnöje över försöken att införa shariabaserad lagstiftning, och de otvivelaktigt diktatoriska tendenser som kan skönjas i vissa av de lagförslag som den sittande regeringen drivit igenom.
Under dagen har landets nya president Adli Mansour svurits in på sin nya post, samtidigt som den egyptiska militären gått ut med att man har eller kommer gripa flera ledande personer inom det Muslimska Brödraskapet. Riktigt vad dessa kommer åtalas för, är i nuläget oklart och av allt att döma befinner sig den förre presidenten Mursi i husarrest. Hur det Muslimska Brödraskapet kommer reagera på detta är oklart, men risken är förstås att det kan bli ett våldsamt svar. För att ytterligare hälla bränsle på det i många avseenden mycket instabila läget, så rapporteras det om nya våldsamma sammandrabbningar mellan regeringstrogna och – förmodade – oppositionella grupperingar.

Riktigt hur man nu ska värdera onsdagens händelser, är faktiskt inte helt enkelt. För även om jag på intet sätt sympatiserar med det Muslimska Brödraskapet, så går det inte att komma ifrån det faktum att en demokratiskt val regering och president avsatts på ett helt klart regelvidrigt sätt. Att många medlemmar och sympatisörer till det Muslimska Brödraskapet idag är både uppgivna, och kanske även upprörda, har jag således full förståelse för. Det ställer också frågor om den egyptiska militärens fortsatta roll i den egyptiska inrikespolitiken, och hur detta kommer påverka legitimiteten för den – i alla avseenden – sköra demokratiska utvecklingen i landet. Hur kommer militären agera nästa gång stora mängder människor protesterar, och kommer man fortsätta agera King Maker även i fortsättningen? Risken är således överhängande att militären, allvarligt kan komma att urholka den demokratiska legitimiteten hos framtida egyptiska regeringar, då dessa kan – kanske med fog – sägas vara dess marionetter.
En annan fråga som givetvis kräver ett förhållandevis omgående svar, är hur pass enad oppositionen verkligen är. Precis som i många länder i regionen, består de oppositionella rörelserna sällan av någon homogen grupp, utan består av ett brett spektrum av politiska och religiösa grupper. Under protesterna har såväl religiösa, ateister, liberaler, kommunister, fotbollshuliganer och förmodligen även uppgivna före detta sympatisörer till Brödraskapet, enats i kampen mot den sittande regimen. Hur nu dessa, vilkas egentliga mål, spretar åt alla håll och kanter, nu ska klara av att enas och uppvisa en enad front, är oklart.
Den andra stora frågan är som sagt, hur Brödraskapet nu kommer agera. I likhet med oppositionen, är detta ingen egentligt homogen rörelse. Här återfinns ett brett spektrum, från hårdföra islamister med kopplingar till Al Qaida, och vilka var pådrivande i de våldsamheter som skakade Egypten under 1980-talet, till mer moderata och pragmatiska islamister. Riktigt hur dynamiken mellan dessa båda grupper, vilka visserligen kanske enas i frågan om den framtida utvecklingen av landet, men som splittras av medlen att nå dit, nu kommer påverkas av veckans händelser är oklart. Risken är onekligen stor att de mer radikala, och våldsbejakande elementen, vilka delvis fått stryka på foten de senaste åren, kommer att få ett större inflytande.
Även om risken för ett fullskaligt inbördeskrig i landet får sägas vara obefintligt, så finns förstås oron att händelserna ska få våldsamma efterverkningar. Det är således inte helt otänkbart att de radikala islamisterna, kan nyttja situationen för att på nytt ta upp vapnen i kampen mot centralmakten. Situationen förbättras givetvis inte av det osedvanligt instabila läget i hela regionen, och då i synnerhet i grannlandet Libyen. Under upproret mot Gaddafi, användes Egypten stundtals som uppmarschområde för de libyska rebellerna, och möjligheten finns förstås att egyptiska islamister kan använda Libyen som en bas för operationer i Egypten. Med tanke på det rådande säkerhetspolitiska läget i Libyen, där centralmakten i praktiken saknar någon egentlig överblick och kontroll över de hundratals väpnade miliser som nu i stort sett styr delar av landet, så är det förstås inget otänkbart scenario. Det ska också påpekas att regionen längs den egyptiska gränsen, också är hemvist för några av de mer militanta islamistiska grupperna i landet.

Källor:
Följ läget i Egypten
UD: "Res inte till Egypten"Mursi erbjuder samlingsregeringBildt om Egypten: Djupt oroväckande

 

Wednesday, June 26, 2013

Mick Ashton död

Mick Ashton och Tim Taylor under inspelningen av the Big Roman Dig 2005.
Källa: Wikipedia.

Igår nåddes jag av den mycket tråkiga nyheten att den brittiske arkeologen Mick Ashton, som för de flesta kanske är mest känd för sin medverkan i tv-serien "Tidsresenärerna" (eller Time Team), avlidit. Vid sidan av programledaren sir Tony Robinson (även känd för sin medverkan i tv-serien Svarte Orm, Black Adder) och Phil Harding, så drog Ashton ett tungt lass i det osedvanligt framgångsrika försöket att göra ämnet arkeologi mer tillgängligt och populärt bland den stora allmänheten.

Sunday, June 23, 2013

Den 22 juni


Från höger till vänster: Joachim von Ribbentrop, Walther von Brauchitsch, Hermann Göring, Rudolf Hess och Adolf Hitler framför vagnen i Compiégne.
Den 22 juni verkar av allt att döma att ha varit ett betydelsefullt datum under andra världskriget, då inte mindre än fyra viktiga händelser inträffar denna dag. Så vi inleder denna dag med att gå igenom händelserna kronologiskt, och förflyttar oss därför till Frankrike. Här undertecknade nämligen Frankrike och Tyskland det andra vapenfördraget i Compiègne, vilket på många sätt får ses som Adolf Hitler, den tyska krigsmakten och det Tredje Rikets höjdpunkt. Även om Wehrmacht skulle fortsätta sitt segertåg över Europa och delar av Nordafrika, så var händelserna i Compiègne otroligt symbolladdade och rent historiskt sett viktiga. Inte nog med att Hitler på sex veckor lyckats med det som den kejserliga armén aldrig gjorde, nämligen att besegra Frankrike genom att tränga igenom dess norra flank, man fick dessutom hämnas den förhatliga Versaillesfreden som varit en tagg i sidan på i princip alla tyskar. Frankrike delades upp i två delar, där den norra delen ockuperades av Tyskland och den södra delen förblev självständig, och den franska administrationen flyttade till kurorten Vichy. Till Mussolinis stora irritation, vilken förmodligen inte blivit mindre av den smått katastrofala insats den italienska armén stått för under striderna i Alperna, fick inte Italien ta över de franska kolonierna i Nordafrika. Inför undertecknadet så hade dessutom tyska ingenjörssoldater transporterat den järnvägsvagn som det ursprungliga Versaillesfördraget undertecknats it, och Hitler satt i samma stol som marskalk Ferdinand Foch suttit i. Efter att ceremonierna avslutats, så förstördes delar av området av tyskarna, och järnvägsvagnen fördes till Tyskland där den senare förstördes.

Tysk soldat inspekterar liket efter en sovjetisk soldat. I bakgrunden brinner en BT-7:a.
Den 22 juni 1941 inleds så Operation Barbarossa, eller Fall Barbarossa, av Axelmakterna. Längs ett 2.900 kilometer långt frontavsnitt, inledde 4,5 miljoner soldater uppdelade i tre armégrupper, invasionen av Sovjetunionen. Men trots spektakulära framgångar under den inledande fasen och sensommaren, så lyckades aldrig Wehrmacht utdela det dödande slaget, utan Röda Armén lyckades hela tiden – trots enorma förluster – undkomma axelmakternas omfattningar och omorganisera sig. Med allt hårdare motstånd, ökande förluster, uttänjda försörjningslinjer och ett vägnät som förvandlades till ett bottenlöst gungfly under höstregnen, började tyskarnas offensiv att tappa fart.
Det var dock föga tröst för de miljontals sovjetiska soldater, vilka tagits till fånga under de inledande striderna. Mellan juni 1941 och januari 1942 avled runt 2,8 miljoner sovjetiska krigsfångar i tyskt förvar, antingen genom avrättningar, sjukdomar eller på grund av att lägren saknade några som helst faciliteter för att ta emot de enorma mängder fångar tyskarna tog under striderna. I de flesta fall utgjordes lägren av en bit mark som omgärdats med taggtråd, och vilken bevakades av alldeles för få tyska soldater, som av rädsla för att övermannas av de sovjetiska fångarna, sköt först och frågade sedan. För många av de sovjetiska krigsfångarna en direkt kamp för att överleva, och där det enda skydd som fanns mot vädrets makter var en grop i marken. Eftersom de tyska försörjningslinjerna redan var överansträngda, och inga större ansträngningar att föda krigsfångarna gjordes, blev situationen ofta direkt desperat i lägren. Samständiga rapporter om kannibalism bland fångarna, som ofta fick gå utan mat under långa perioder, gör att det är svårt att avfärda dessa endast som ogrundade rykten eller propaganda.
I takt med att insikten om att kriget mot Sovjetunionen inte skulle vara slut före årsskiftet 1941/42, innebar dock att förhållandena förbättrades något. Delvis berodde detta på de enorma förluster Wehrmacht gjort på Östfronten, och att den tyska industrin redan innan kriget haft stora problem med att det saknades arbetskraft. Det var därför redan innan invasionen tänkt att transportera delar av de krigsfångar man förväntades ta västerut, där de skulle användas som slavar inom jordbruket och industrin. Men när de första vagnslasterna med sovjetiska krigsfångar slutligen började anläda, visade det sig snabbt att de ofta var i så dåligt skick att de var oanvändbara för de uppgifter de var tänkta.


Tyska krigsfångar visas upp i Moskva i juli 1944.
Exakt tre år efter den massiva tyskledda invasionen av Sovjetunionen, inledde Röda Armén den 22 juni 1944 Operation Bagration. Drygt två miljoner sovjetiska soldater sattes in i denna massiva offensiv, som bokstavligen krossade Armégrupp Mitt (Heeresgruppe Mitte), och kastade ut tyskarna ur Vitryssland. När offensiven slutligen ebbade ut i augusti 1944, när Röda Armén nått Warsazawas utkanter och floden Wisłas strand, hade den tyska krigsmakten förlorat nästan en halv miljon man i dödade och skadade. Bara veckor efter denna massiva offensiv, inledde Röda Armén ytterligare en offensiv, vilken riktades mot den redan hårt ansatta Armégrupp Syd (Heeresgruppe Süd). Händelserna på Östfronten satte under hösten 1944 i gång en rad händelser, och en dryg månad efter Armégrupp Mitts kollaps, försökte en grupp tyska militärer och politiker genomföra en statskupp genom att mörda Hitler. Försöket misslyckades, och stora delar av deltagarna och personer som misstänktes för samröre med konspiratörerna, arresterades, åtalades och dömdes. Samtidigt som detta drama utspelade sig i Tyskland, började dock landets Allierade se sig om efter möjligheterna att lämna Axelmakterna. Flera av dessa hade redan innan den tyska kollapsen på Östfronten, börjat se sig om efter möjligheterna att lämna kriget, men inför hotet om att invaderas och ockuperas av Röda Armén, valde både Rumänien, Bulgarien och Finland att byta sida. Endast Ungern, där tyskarna genomförde en rad statskupper för att bibehålla de tyskvänliga fascisterna, förblev en del av Axelmakterna.
     Men även denna lilla och i sig rätt obetydliga seger, kunde dock inte ändra utgångsläget. Det är svårt att beteckna händelseutvecklingen på Östfronten som något annat än katastrofal, och i kombination med läget i Frankrike och Italien, så är det svårt att tro att inte ens den mest övertygade nazisten började ana vart åt det hela brakade. Trots att läget alltså var nattsvart, så var kriget under årets sista skälvande månader några av de blodigaste. För även om den tyska krigsmakten nu saknade såväl ersättningsmanskap som viktiga råvaror som bland annat olja, lyckades man under hösten stabilisera fronten på såväl Västfronten som Östfronten. På Balkan påbörjade de tyska styrkorna en i sig imponerande reträtt från de utsatta positionerna i Grekland, där det i det vakuum som skapats av den tyska reträtten, nu utbröt ett regelrätt inbördeskrig mellan höger och vänstergrupper.
Amerikanska marinkårssoldater på Wana Ridge.
Med detta lämnar vi nu kriget i Europa, och tar oss över till Asien. Här avslutades  den 22 juni 1945 nämligen de strider som inletts på Okinawa i april 1945, och efter 82 dagar kunde de Allierade styrkorna slutligen utropa sig som segrare i detta slag som pågått i 82 dagar. Striderna hade dock varit kostsamma, med över 12.000 dödade och 38.000 skadade. Givetvis var japanska förlusterna förstås ännu värre, och där över 95.000 man av den 105.000 man starka garnisonen dödades. De massiva förlusterna begränsades inte enbart till japanska och Allierade soldater, och man räknar med att mellan 42.000 – 150.000 civila miste livet under striderna. Den utdragna och mycket kostsamma operationen på Okinawa, men även en allt mer krigstrött amerikansk civilbefolkning och de allt sämre relationerna med Sovjetunionen, gjorde det nödvändigt att avsluta kriget fort.
     Enligt många forskare var det detta som gjorde att valet föll således på det hemliga vapen, som utvecklats under stort hemlighetsmakeri av en stor grupp forskare, och som nu efter tester i Nevadaöknen ansågs redo att använda. Ursprungligen tänkt att eventuellt användas i Europa, togs dess oskuld över de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i augusti 1944. Förmodligen var dock bomberna onödiga ur ett rent militärt perspektiv, då Japan redan innan beslutet om att sätta in bomberna, gick på knäna och började sondera terrängen för att försöka få till fredsförhandlingar. Det är dock troligt att bomberna inte enbart var tänkta att sätta stopp för kriget, utan också sända en varning till Sovjetunionen. För även om USA och Sovjetunionen hade varit allierade under kriget, och där sändningarna av krigsmaterial och förnödenheter varit av största vikt för Röda Arméns möjligheter att besegra Wehrmacht, så hade relationerna snabbt försämrats. Då båda länderna såg chansen att fylla det maktvakuum som skapats i såväl Europa som Asien, var det förstås ofrånkomligt att deras intressesfärer skulle kollidera.

Friday, June 21, 2013

Glad midsommar


Jag önskar alla mina läsare en glad midsommar, och passa på att njut av sillen, nubben (eller de alkoholfria alternativen), färskpotatisen och solen. Det ska hur som helst jag göra!

Wednesday, June 19, 2013

Facebook och viral spridning av Klintbergare


Varning för vandringssägen
Facebook och andra sociala medier har nu blivit vardagsmat, och något de flesta i vårt samhälle spenderar mer eller mindre tid på. Vid sidan av sprida diverse roliga bilder på katter, filmklipp med fulla ryssar eller amerikaner, så har också medier som Facebook också blivit ett medium där diverse olika vandringssägner, eller så kallade urban legends eller Klintbergare (efter boken ”Råttan i pizzan” av Bengt af Klintberg, 1986) sprids okontrollerat. I många fall kan dessa diverse uppmaningar och varningar te sig oskyldiga och harmlösa, så riskerar de att cementera villfarelser och direkta felaktiga uppgifter. Ett sådant exempel är påståendet om att man kan hosta bort ett hjärtstopp, vilket emellanåt brukar dyka på min Facebook när någon godhjärtad bekant vill sprida budskapet. Problemet är förstås att påståendet saknar grund, och att det enligt Johan Herlitz professor i kardiologi inte ”[...]finns överhuvudtaget inga bevis för att det här skulle fungera.” Istället menar han att det ”[...] enda som gäller i ett sådant tillstånd och som vi rekommenderar är att ringa 112”, en åsikt som delas av Ulrika Hammargård på Civilförsvarsförbundet som uppmanar folk att istället ”[G]å en kurs i hjärt-lungräddning och se till att det finns en hjärtstartare i ditt närområde. Känner du symptom och tror att du har drabbats, ring 112!”.

I andra fall sprids påståenden som i värsta fall kan rendera i att egendom eller människor skadas, ett sådant fall skedde i Gävletrakten, när en kvinna hängde ut några italienare som setts vid flera hästhagar i trakten. Enligt påståendet som snabbt spreds över Facebook, hade polisen kontaktats och varnat för italienarna, vars underliga beteende och brist på kameror, gjorde att de misstänktes vara ute efter att stjäla eller skada hästar. Vid sidan av en suddig bild på de misstänkta, bifogades även information om den bil personerna färdades i. Problemet var förstås att polisen varken kontaktats eller gått ut med någon varning, och det visade sig snabbt att de italienska männen var inhyrda av Sandvik för ett kortare arbete, och att de helt enkelt passat på att njuta av den svenska allemansrätten och åka runt och titta på hästar i närområdet. Vad som hänt om någon upprörd hästägare konfronterat männen, vars kunskaper i något annat språk än italienska verkar ha varit ytterst begränsat, behöver vi nödvändigtvis inte in närmare på. Med tanke på att nyheten om att någon i södra Sverige uppsåtligt skadat en häst så pass svårt, att den senare fick avlivas fått stor spridning, kan möjligtvis antyda om att en eventuell konfrontation kunde slutat väldigt illa. Händelserna i Gävletrakten ger en liten antydan om riskerna med att sprida ogrundade påståenden, och att det kan få förödande konsekvenser. Vad som på ytan kan te sig harmlöst och att man endast vill visa sin medmänsklighet, kan således sluta illa.
 
På senare tid har dock en ny historia, vilken vid närmare granskning inte alls är ny, dykt upp på Facebook, där någon varnar för bilkapare. Enligt inlägget som påstås härröra från polisen, så handlar det om att bilkaparna nu använder sig av en ”ny” taktik, vilken går ut på att någon placerat en lapp i bakrutan på bilen. När föraren, vilken förmodligen är både upprörd över tilltaget och har bråttom, lämnar bilen med dörren öppen, nyckeln i tändningslåset och på tomgång, passar tjuven på.
     En snabb koll på internet visar dock att uppmaningen inte alls kommer från polisen, åtminstone inte den svenska, och att det hela troligtvis rör sig om en så kallad vandringssägner. Att så är fallet bekräftats av det faktum, att texten är en direkt översättning av en amerikansk förlaga. Huruvida taktiken, som rent teoretiskt sett borde kunna fungera, verkligen använts är oklart, men med tanke på sanningshalten i många andra vandringssägner, så ställer jag mig ytterst tveksam.

Nu är i och för sig uppmaningen i sig till det yttre harmlöst, men visar ändå på hur snabbt ogrundade påståenden kan spridas, speciellt om hänvisar till polisen. För precis som i fallet med de italienska männen i Gävle, så har Polisen inte alls gått ut med någon varning. Enligt Tommy Nyman vid Hallandspolisen, så ”[...] kommer [varningen, min amn.] inte från polisen och vi känner inte till att det här skulle förekomma, åtminstone inte i Halland.” Vem som sprider dessa och varför är oklart, men uppenbarligen har det fått en rejäl spridning, och det inlägg jag sett flimra förbi på Facebook har delats över 75.000 gånger (19 juni 2013) sedan den 19 januari 2013. Hur många liknande inlägg som cirkulerar är oklart, men uppenbarligen räcker det med att någon påstår att uppmaningen kommer från polisen, eller någon annan myndighet, för att liknande inlägg ska spridas. Ironiskt nog utgår jag från att detta blogginlägg inte kommer få någon viral spridning, men det hör förmodligen ihop med att jag faktiskt försöker hålla mig till sanningen. För att man ska få en sådan verkar det tydligen krävas att man tummar på sanningen, och hänvisar till polisen....

Monday, June 17, 2013

Panzer-Lehr-Division

 
Jag har i ett par inlägg tittat på några av de mer obskyra förbanden som tjänstgjorde i den tyska armén, och det är kanske därför lämpligt att även ta upp någon av de elitformationer som Wehrmacht stoltserade med. Först ut av dessa blir Pansarutbildningsdivisionen, vilken bestod av manskap från diverse skolor och sattes in i striderna i Normandie.
Manskap ur Panzer-Lehr-Division under striderna i Normandie

Panzer-Lehr-Division bildades den 30 december 1943 i Potsdam runt ett kader bestående av utbildningspersonal vid de olika pansarskolorna, och var bättre utrustade än de flesta av de samtida pansardivisioner. Divisionen förflyttades i februari 1944 till Frankrike, men flyttades redan i april 1944 till Ungern, där den förstärktes med Infanterie-Lehr-Regiment 901. Vistelsen i Ungern blev dock kortvarig, och redan i juni 1944 var den tillbaka i Frankrike, för att stärka den tyska närvaron inför den förväntade Allierade invasionen av Nordfrankrike.
      När de första Allierade trupperna började vada i land längs Normandies kust den 6 juni 1944, befann sig divisionen i Paris, långt ifrån stridszonerna. Divisionen förflyttades nu skyndsamt till Normandie, vilket uppenbarligen skedde under smått panikartade former, då den förlorade över 2.000 fordon på grund Allierade flygräder under transporten. Väl framme sattes divisionen in i striderna runt Caen, där det dock snabbt stod klart att utsikterna att eliminera de Allierade brohuvudet var omöjliga att uppnå. Istället fick man inrikta sig på försöka stoppa de Allierade från att bryta sig ut, något som förenklades av den för tyskarna fördelaktiga terrängen. Trots detta blev striderna kostsamma, och i samband med ytterligare ett Allierat utbrytningsförsök den 19 juli 1944, så släppte de amerikanska flygvapnet över 4.000 ton bomber över det område divisionen befann sig i.
Divisionens befälhavare Generalleutnant Fritz Bayerlein, beskrev senare den förödelse han bevittnade:

Artilleripositioner slogs ut, stridsvagnar begravdes eller tippades över ända, infanteriställningar plattades till och alla större vägar och andra trafikleder förstördes. Vid middagstid såg hela området ut som ett enda jättelikt månlandskap, med bombkratrar vilande kant vid kant [...] samtidigt överröste det amerikanska artilleriet våra ställningar med en ihållande trumeld...1

Divisionen som redan lidit svåra förluster, förlorade runt 70% av sitt tillgängliga manskap under angreppet, och den drogs snart bort från fronten och förflyttades till Saar. Här förstärktes divisionen innan den i november 1944 fördes över till Heeresgruppe G, vars försvarslinjer sviktade betänkligt under ett massivt amerikanskt tryck. Divisionen sattes efter detta in i Ardenneroffensiven, under vilken den medverkade i belägringen av Bastogne, och sattes sedan in i de defensiva striderna som fördes längs Maaslinjen. Den vid det här laget utbrända divisionen, sattes efter detta in i de fruktlösa försöken att eliminera det amerikanska brohuvudet vid Remagenbron, men tvingades snart dra sig tillbaka in i Ruhrområdet.
     Divisionen som utgjorde en del av den tyska garnisonen, kapitulerade i april 1945 när försvaret av Ruhrfickan kollapsade.

Kända Krigsförbrytelser
Manskap ur SS-Panzergrenadier-Regiment 26 från 12. SS-Panzer-Division Hitler Jugend, hittade den 9 juni 1944 fyra soldater ur divisionen som avrättats med huvudskott.

Befälhavare
Generalleutnant Fritz Bayerlein (10 januari 1944 – 23 augusti 1944)
Oberst Rudolf Gerhardt (23 augusti 1944 – 8 september 1944)
Oberst Paul Freiherr von Hauser (8 september 1944 – ? september 1944)
Generalleutnant Fritz Bayerlein (? september 1944 – 15 januari 1945)
Generalmajor Horst Niemack (15 januari 1945 – 3 april 1945)
Oberst Paul Freiherr von Hauser (3 april 1945 – 15 april 1945)


Operationschef (Ia)
Oberstleutnant Kurt Kaufmann (15 januari 1944 – 15 januari 1945)
Major Rodlf Koch-Erpach (15 januari 1945 – ? april 1945)


Operationsområde
Tyskland (november 1943 – februari 1944)
Frankrike (februari 1944 – april 1944)
Ungern (april 1944 – maj 1944)
Frankrike (maj 1944 – augusti 1944)
Västra Tyskland (augusti 1944 – december 1944)
Ardennerna (december 1944 – januari 1945)
Västra Tyskland (januari 1945 – april 1945)

Organisation (1944)
Panzer-Lehr-Regiment 130
I. Panzer-Abteilung
Kompanie x 4 [Panther]
II. Panzer-Abteilung
Kompanie x 4 [Panzer IV]
Panzer-Kompanie (Funklenk) 316 [Tiger]
Panzergrenadier-Lehr-Regiment 901
I. (Grenadier-) Bataillon
II. (Grenadier-) Bataillon
III. (Grenadier-) Bataillon
Panzergrenadier-Lehr-Regiment 902
I. (Grenadier-) Bataillon
II. (Grenadier-) Bataillon
Panzer-Artillerie-Regiment 130
I. Abteilung
II. Abteilung
Panzer-Aufklärungs-Lehr-Abteilung 130
Kompanie x 5
Heeres-Flak-Abteilung 311
Batterie x 3
Heeres-Flak-Abteilung 311
Batterie x 3
Panzerjäger-Abteilung 100
Kompanie x 3
Feldersatz-Bataillon 130
Kompanie x 4
Panzer-Nachrichten-Lehr-Abteilung 130
Kompanie x 2
Panzerversorgungstruppen 130

Emblem
Manskap i alla divisionens enheter hade axelklaffar med bokstaven ”L” för Lehr, vilken var i guld för officerarna, vit metall för högre underofficerare och i lämplig Waffenfarbe för alla befälsgrader upp till Unteroffizier.Källor:
Michael Tamelander & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick; Månpocket 2004
Gordon Williams: German Army Elite Units 1939-45; Osprey Publishing


1 M. Tamelander & N. Zetterling: Avgörandets ögonblick;

Tuesday, June 11, 2013

Kalmücken Verband Dr. Doll


Kalmucker i tysk tjänst
Under den tyska offensiven i södra Ryssland sommaren 1942, intog 16. Infanterie-Division (mot.) den autonoma sovjetrepubliken Kalmuckiens huvudstad Elista. Precis som många andra tyska förband på Östfronten, led divisionen av att stora grupper av sovjetiska partisaner var verksamma bakom frontlinjen och vilka angrep såväl tyska installationer som konvojer. För att beskydda de sårbara tyska förrådslinjerna, och försöka bekämpa de sovjetiska partisanerna, satte man upp Abwehrtrupp 103 under ledning av Dr. Otto Doll, vars riktiga namn var Othmar Rudolf Wrba, och bestod av frivilliga kalmucker. Werba som var född i Tsarryssland, hade tjänstgjort på den Vita sidan under det ryska inbördeskriget, men sedan flytt västerut och bosatt sig i Tjeckoslovakien där i samband med att Tyskland annekterade Sudentenland, värvats till Abwehr. Under hans ledning organiserades de frivilliga kalmuckerna, ett buddistiskt mongolfolk som lidit svårt under Stalins utrensningar under 1930-talet, i två skvadroner om 150 man var.
    Enheten expanderades under hösten 1942, och bytte den 2 oktober 1942 beteckning till Kalmücken Legion, och bestod i december 1942 av runt 3000 man samt 75 tyska officerare och underofficerare. Legionens utrustning bestod främst av erövrat material från Röda Armén, och av allt att döma saknades någon som helst enhetlig uniform bland manskapet, vilka använde såväl sovjetiska som tyska uniformspersedlar.
    När de tyska styrkorna i början av 1943 började evakuera området, valde många av kalmuckerna att följa med de retirerande tyska styrkorna. Vid sidan av de frivilliga, valde även tusentals civila kalmucker att lämna sitt hemland, förmodligen av rädsla för att drabbas av repressalier av de framryckande sovjetiska styrkorna. Kvar i regionen lämnades fem skvadroner, vars uppgift var att både täcka tyskarnas reträtt som att angripa sovjetiska installationer bakom frontlinjen, deras vidare öde är tyvärr oklart.

Efter att reträtten från Kalmuckien avslutats, bytte legionen i februari 1943 beteckning till Kalmücken Verband Dr. Doll, även om kalmuckerna själva använde sig av namnet Kalmyckij Kavalerijskij Korpus1. Kalmuckerna sattes sedan in tillsammans med med Kosaken-Regiment von Jungschultz för att täcka den tyska reträtten till Rostov, och fick sedan i uppgift att bevaka en sektor längs det Azovska Havet. Förbandet bytte i augusti 1943 återigen beteckning, den här gången till Kalmucken Kavallerie Korps, och sattes under vintern samma år in för att bekämpa partisaner utanför Nikopol. Kalmuckerna led svåra förluster under striderna i sumpmarkerna längs Dnjerp, och drogs i februari 1944 tillbaka till Ungern för att förstärkas och vila.
    Kalmuckerna ställdes sedan under Obefeldkommandatur 372 i Lublin, och sattes in för att bekämpa partisaner i södra Polen. Efter att Werba dödats i ett bakhåll i juli 1944, togs kalmuckerna tillfälligt ur tjänst för att omorganiseras och reda ut eventuella interna konflikter som skapats av insikten att man förmodligen aldrig skulle få återvända hem igen efter kriget. Tillbaka i aktiv tjänstgöring, sattes de in för att bekämpa partisaner runt Radom, men sattes i samband med den sovjetiska offensiven under januari 1945 in för att försöka hejda Rödan Arméns framryckning och led svåra förluster. Resterna av kåren drogs tillbaka till Neuhammer, där det var tänkt att införliva kalmuckerna i Kaukasier Waffen-Verband der SS, men som av lite oklara orsaker aldrig genomfördes. Istället beslöt man sig för att i mars 1945 transportera de kvarvarande kalmuckerna till Kroatien, där det var tänkt att de skulle ställas under XV. SS-Kosacken-Kavallerie-Korps.
    Det är tveksamt om dessa planer verkligen realiserades, och delar av de kalmucker som befann sig  i tysk tjänst togs antingen tillfånga av olika partisangrupper eller de framryckande sovjetiska styrkorna. Många verkar dock lyckats tagit sig till de sektioner som kontrollerades av britterna, i förhoppningen att de skulle vara säkra här, vilka dock valde att utlämna dessa till Röda Armén och vars vidare öde är okänt. Som straff för att många av kalmuckerna valde att kämpa på Tysklands sida under kriget, fördrevs kalmuckerna från sitt hemland på en direkt order av Stalin, och fick först återvända efter hans död.

Befälhavare
Sonderführer Othmar Rudolf Werba (? oktober 1942 – ? juli 1944)
Oberstleutnant Pipgorra (? augusti 1944 – ? december 1944)
Oberst Raimund Hoerst (? januari 1945 – ? maj 1945)

Organisation (augusti 1943)
I. Bataillon (Major Lukyanov Cilgirou)
    1. Schwadron
    4. Schwadron
    7. Schwadron
    8. Schwadron
    
18. Schwadron
II. Bataillon (Major Boldyrev Mukubenov)
    
5. Schwadron
    6. Schwadron
    12. Schwadron
    20. Schwadron
    23. Schwadron
III. Bataillon (Major Abushinov Cilgirou)
    3. Schwadron
    14. Schwadron
    17. Schwadron
    21. Schwadron
    25. Schwadron
IV. Bataillon
    8. Schwadron
    2. Schwadron
    13. Schwadron
    19. Schwadron
    22. Schwadron
    24. Schwadron
Manskap (21 juli 1943)
Tysk personal: 1392
Kalmucker: 3.000

Manskap (6 juli 1944)
Officerare: 147

Underofficerare: 374
Meniga: 2917
Totalt: 3438

EmblemManskap i enheten bar en armsköld på en Visvavajra, en så kallad buddistisk åskkros.

Källor:
Chris Bishop: Hitlers utländska divisioner, utländska frivilliga i Waffen-SS 1940-1945; Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2007
Dr. Jeffrey T. Fowler: Axis Cavalry in World II; Osprey Publishing 2001
Carlos Cabellero Jurado: Foreign Volutneers of the Wehrmacht 1941-45; Osprey Publishing 1999
David Littlejohn: Foreign Legions of the Third Reich, Vol. 4; James Bender Publishing
Antonio J. Munoz (red.): The East Came West, Muslim, Hindu, and Buddist Volunteers in the German Armed Forces 1941-1945; Axis Europa Books 2001
    
Noter
1 sv. Den kalmuckiska kavallerikåren.
2 Av dessa var 68 stycken tillfälligt utlånade från Landesschützen-Bataillon 917.

Monday, June 10, 2013

Den spanska legionen


Spanska frivilliga i 250. Infanterie-Division
Spanische Legion (även Legion de Volontarios Españoles) bildades den 28 november 1943, runt de spanska soldater från den nyligen upplösta 250.Infanterie-Division (División Azul) som valt att stanna kvar i tysk tjänst. Efter att legionen ställts samman i Yamberg, sattes den in för att bekämpa partisaner i närheten av Narva och förflyttades sedan till fronten för att försvara en sektor utanför Kostovo. Här medverkade legionen i att under slutet av 1943 slå tillbaka ett massivt sovjetiskt angrepp, men tvingades att tillsammans med resten av Armégrupp Nord, retirera efter att Röda Armén hävt belägringen av Leningrad. Legionen var efter detta öronmärkt för att försvara en sektor längs den estniska kusten, men innan arbetet med att förbereda deras nya ställningar avslutats, hade Spanien och Tyskland kommit överens om att repatriera de spanska soldaterna, och de transporterades till Köningsberg för vidare transport till Spanien. De första tågen lämnade den östpreussiska staden den 21 mars 1944, och den 17 april 1944 korsade de sista tågen den fransk-spanska gränsen.
    
De spanjorer som trots detta ville fortsätta kriget tillsammans med tyskarna fördes nu över till Spanische-Freiwilligen-Kompanie der SS 101 eller Spanische-Freiwilligen Kompanie 102.


Befälhavare
Oberst Antonio Garzía Navarro (28 november 1943 – 3 mars 1944)

Smeknamn
Légion Azul/Blaue Legion (Blå legionen)

Källor:
John Scurr: Germany's Spanish Volunteers 1941-45; Osprey Publishing 1999

Thursday, June 6, 2013

D-Dagen



Vid sidan av att vara Sveriges nationaldag, så är kanske den 6 juni mest känd för att vara årsdagen av Operation Overlord, den Allierade invasionen av Frankrike. Under morgontimmarna den 6 juni 1944 landsattes trupper från bland annat Frankrike, Storbritannien och USA längs Normandies kust. Medan vissa av de Allierade styrkorna möttes av hårdnackat motstånd från de tyska försvarsinstallationer som upprättats längs den franska kusten, kunde andra relativt ostört vada i land. Detta gällde i synnerhet britterna, som snabbt började avancera mot Caen, som man förväntade sig inta utan några större problem. Så blev det inte, och försöken att inta den franska staden skulle visa sig bli både utdragen och kostsam och först efter att det tyska försvaret i norra Frankrike kollapsat, skulle britterna slutligen kunna inta den strategiskt viktiga staden.
Även om den militära betydelsen av invasionen av Frankrike kan ifrågasättas, så går inte det att underskatta dess propagandavärde. För även om utgången av kriget i stora avseenden redan beseglats i samband med händelserna på Östfronten, så innebar invasionen av Frankrike den berömda spiken i kistan för det Tredje Riket. Inte ens den obotligt optimistiska och naiva nazisten kunde blunda för det faktum att kriget nu var kört, och frågan inte gällde om det Tredje Riket skulle falla, utan när. För att ytterligare understryka detta så inledde Röda Armén en massiv operation på Östfrontens centrala sektor, under vilken stora delar av Armégrupp Mitt (Heeregruppe Mitte) fullständigt pulveriserades, och som först mattades av när man nått Warszawas utkanter under sensommaren 1944. Nu lät sig dock inte Sovjetunionen att nöja sig med detta, utan veckor efter att man inlett Operation Bagaration, inleds även en ny massiv offensiv, den här gången riktad mot Armégrupp Syd, som även den tvingas till en skyndsam reträtt, vilken som leder till att såväl Bulgarien som Rumänien byter sida och förklarar krig mot de kvarvarande Axelmakterna. Under hösten påbörjar tyskarna att utrymma södra Balkan, samtidigt som de sorgliga resterna av såväl Armégrupp Mitt som Syd försöker lappa ihop fronten.

Läget är under sensommaren och hösten 1944 inte speciellt ljusare på Västfronten, här har man under kaotiska förhållanden tvingats evakuera större delen av Frankrike och delar av Belgien, medan amerikanska trupper närmat sig den forna kejserliga huvudstaden Aachen. En total kollaps av det tyska försvaret på Västfronten är närstående, men på grund av svårigheterna att försörja de snabbt framryckande Allierade styrkorna i Västeuropa, tvingas de Allierade olyckligtvis att hejda sin framryckning och konsolidera sina ställningar. När man sedan återupptar sin offensiv, har de tyska styrkorna omorganiserats och förstärkts, och de förhoppningar många haft om att kriget snart ska vara slut, införlivas inte alls....

Monday, June 3, 2013

Tack och hej då Gregg Berhalter


Dags för Gregg Berhalter att lämna Hammarby?
Jag är väl inget direkt fan av att sparka tränare i tid och otid, utan att det viktigaste för en klubb är att man har någon form av kontinuitet i såväl spelet som ledningen. Det är trots allt spelarna på planen som ska prestera under 90 minuter, och att det ibland finns en tendens till att fastna i att skylla alla lagets tillkortakommande på tränaren. Samtidigt finns det situationer när det är allt för uppenbart att tränaren kört fast i sitt taktiska upplägg, och/eller saknar förmåga att utveckla såväl sig själv som sina spelare. I fallet med Hammarby fotbolls tränare Gregg Berhalter, så är det uppenbart att han inte enbart saknar förmågan att bryta den nedåtgående trenden laget befinner sig i, utan också saknar förmågan att utveckla laget både spelmässigt och taktiskt.
     Nu ska visserligen inte allt skyllas på Berhalter, Hammarbys insats i Superettan kan sedan degraderingen 2009 endast betecknas som ett enda stort fiasko. Delvis kan detta förmodligen förklaras med det kaos som rått inom klubben, sedan degraderingen till Superettan har Hammarby Fotboll haft fem olika tränare. Det har därför varit av största vikt att skapa en kontinuitet på tränarbänken, och att Hammarby faktiskt kan behålla en tränare längre än en säsong innan han av olika anledning väljer att lämna klubben.

Det därför med viss tillförsikt jag välkomnade amerikanen Berhalter till laget i december 2011, och även om det fanns vissa frågetecken runt hans erfarenhet som tränare, så uppvägdes de ändå av behovet av kontinuitet i ledarstaben. Delar av farhågorna runt den nye tränaren blåstes onekligen bort av säsongsinledningen 2012, men rätt snart körde såväl han som laget fast. Efter fyra raka segrar i inledningen, började spelet hacka och laget sjönk oroväckande snabbt i tabellen. Raset stoppades först upp efter att truppen förstärkts med en rad nya spelare, bland annat Kennedy Bakircioglü, som återvände tillbaka till Söderstadion efter sin utlandssejour. Mycket tack vare dessa nya spelare lyckades man till slut vända skutan åt rätt rätt håll, och laget slutade på en visserligen inte speciellt smickrande fjärde plats, vilket med tanke på de tidigare tabellplaceringarna ändå får ses som ett steg i rätt riktning.
     Inför årets säsong så var således kraven – återigen – skyhöga, och allt annat än avancemang till Allsvenskan får – återigen – ses som ett stort misslyckande. Förhoppningarna förminskades inte av att ett redan tidigare – åtminstone på pappret – starkt lag förstärkts ytterligare, och att laget inför 2013 var med Superettanmått mycket namnkunnigt. Den enda smolken i glädjebägaren var en svag försäsong, under vilken spelet hackat betänkligt och där spelare under lite oklara omständigheter skickats hem från träningsläger. Trots detta så såg valde jag ändå att förbise dessa tidiga varningssignaler, och att detta också måste uppmärksammats av Berhalter och den övriga tränarstaben som något som måste bearbetas.
     Tyvärr så får jag väl säga att jag hade fel, varken Berhalter eller någon annan verkar ha tagit lärdom av den svaga försäsongen. Spelet har varit under all kritik, och med undantag för hemmamatchen mot ÖSK och bortamatchen mot IK Brage, har spelet varit tempofattigt och saknat någon som helst spets. För även om Hammarby ofta har mycket boll, så saknas ett fungerande kantspel, och av någon oförklarlig anledning verkar alla istället gröta ihop sig utanför straffområdet, vilket leder till att bollhållaren får invänta att någon ytterback behagar fylla på. Nu spelar det visserligen ingen roll, dels därför att Hammarby saknar någon naturlig huvudspelare, men främst därför att inläggen är så bedrövligt usla. De gånger man ändå lyckas tråckla sig igenom muren av motståndare och egna spelare utanför straffområdet, så är ofta avsluten så tama att motståndarnas målvakter knappt behöver anstränga sig. Vissa talar om att det handlar om att anfallarna saknar självförtroende, själv tror jag det handlar om att blir så förvånade att de faktiskt fick bollen, att de av den anledningen överarbetar situationen istället för att bara trycka in bollen i mål.

Nu kan visserligen delar av dessa tillkortakommanden skyllas på spelarna, men när det upprepas match efter match, och spelet under inga som helst omständigheter förändras, då måste ändå stora delar av ansvaret läggas på tränaren. Det är som sagt uppenbart att Berhalter saknar både förmågan att förändra en spelbild, men också att han är oförmögen att anpassa sitt spel till de förhållanden som råder i Superettan. Man tycker trots allt att han borde tagit lärdom av sitt första år att många av planerna är undermåliga, och att det passningsspel som han förordar, inte fungerar i Superettan. Eftersom de flesta lag, med några få undantag, backar hemåt och lägger sig på försvar när Hammarby kommer på besök (eller de besöker Söderstadion), är det av största vikt att man dels själv får rörelse i sitt spel, och pressar motståndarna att göra misstag. Ett annat problem med Berhalters taktik är hans konstanta ändringar av startelvan, och även om laget haft vissa skadeproblem (bl.a. Kennedy), så har det saknats någon form av kontinuitet i laguttagningarna. Jag är mycket väl medveten om att man ibland kan behöva rotera spelare, men det är knappast så att Hammarby har ett lika späckat schema som t.ex. Manchester United och därför kanske behöver vila spelare inför framtida stormatcher.
     Nu vet jag att det är lättare sagt än gjort, men det blir inte heller bättre av att Hammarby i stora drag saknar valmöjligheter. Som jag ser det saknar Hammarby en naturlig huvudspelare, och att detta begränsar möjligheterna för laget att förändra en matchbild. Jag är mycket väl medveten om att det kanske inte är världens roligaste spel med en massa långbollar, men i ett läge där Hammarby de facto kommer allt längre och längre bort från Allsvenskan, och i stora drag verkar vara cementerad i Superettan, är jag i alla fall villig att testa allt. Personligen är jag less på att laget i mitt hjärta, som jag följt sedan början av 1980-talet, verkar kört fast och fastnat i Superettan. Jag tror få – oavsett lagtillhörighet – anser att Hammarby och dess fans i synnerhet, verkligen hör hemma i landets andra division och att vi fans är förtjänta av ett lag i Allsvenskan.
     Tyvärr verkar detta inte delas av såväl ledning som tränarstab, och jag tycker faktiskt det är dags att Berhalter kliver av. Jag vet att det kanske låter motsägelsefullt, speciellt med tanke på de otaliga tränare Hammarby haft de senaste åren, men i det här fallet så kan man bara konstatera att Berhalter nått vägs ände. Det ställer också frågan hur rekryteringsprocessen ser ut inom klubbledningen, och även här bör man kanske se över hur man arbetar. Det är ingen slump att man haft fem tränare under de senaste fyra åren, och det är uppenbart att rekryteringsarbetet har stora brister.

Saturday, May 25, 2013

Lehr-Regiment 901 (mot.)


Tyska grenadjärer på Östfronten.
Lehr-Regiment 901 (mot.) bildades den 21 december 1942 i Tyskland, och hade bildats efter att den sovjetiska Woroneshfronten brutit igenom den 8. italienska arméns linjer längs Donkröken1. Ställda inför risken att hela den södra sektorn på Östfronten skulle kollapsa, men eftersom det saknades tillräckligt med trupper för att stabilisera fronten, så började man sätta upp ett så kallat Einsatzverband Lehrtruppe, vilket bestod av personal och elever från de olika vapenskolorna i Tyskland.
Manskap och utrustning till det nyligen bildade regementet hämtades från:

I. (Gren.) från II./Inf.Lehr.Rgt.
II. (Gren.) från II./Pz.Lehr.Rgt.
III. (Pz.jg.) från III./Pz.Lehr.Rgt.
StuG Bttr. 901 från den tidigare 8./Art.Rgt. 2

Många av regementets officerare och underofficerare hade tidigare stridserfarenhet från Östfronten, och valet av befälhavare föll på Oberst Georg Scholze, tidigare
Kdr. Infanterie-Lehr-Regiment Döberitz. Oberst Georg Scholze hade erfarenhet av att leda Lehrtruppen i strid, då han ett år tidigare fört befäl över II./Inf.Rgt. (mot.) 900 under den inledande fasen av Unternehmen Barbarossa, och under vintern 1941-42, medverkat i de hårda striderna utanför Moskvas förstäder.
    De första tågen med manskap och utrustning lämnade Wünsdorf den 21 december 1942, och efter att man nått slutmålet Starobjelsk, ställdes regementet under 19. Panzer-Division, vilken också nyligen anlänt från Östfrontens centrala sektor. Dess första uppgift var att upprätta ett brohuvud ungefär 50 km öster om Starobjelsk runt en dså kallad Straßen Strelzowka2, för att där försöka hejda den Röda Arméns framryckning söderut, och försöka skära av dess försörjningslinjer.   
    Dess andra uppgift blev att säkra reträttvägarna för de trupper som nu under strid drogs tillbaka mot de nyligen upprättade tyska försvarslinjerna, och vilka än inte hade krossats. Dessa styrkor omfattade bland annat 298. Infanterie-Division (Gruppe Göller), och de italienska trupper (Gruppe Tyroller) som fortfarande var stridsdugliga. Den 29 december 1942 kunde Kampfgruppe Bruns (Pz.Gren.Rgt 74) från 18. Panzer-Division, vilken förstärkts med delar av Lehr-Regiment 901 och var understödd av III./Pz.Art.Rgt. 19, inta vägkorsningen vid Strelzowkavägen.

I början av januari 1943 tog Oberst Scholze och LR 901 över försvaret av brohuvudet, och den 16 januari 1943 kunde både Gruppe Göller och Gruppe Tyroller nå fram till Hauptkampflinie3. Med detta var uppgiften löst, var det dags för LR 901 att överge de svaga fästningarna runt brohuvudet och påbörja en taktisk reträtt mot Belowodsk, vilken regementet nådde natten mellan den 19 och 20 januari.
     Med detta problem löst, var det dags för nästa uppgift, vilket var att försvara Starobjélsk och det intilliggande flygfältet vid Polowichino. Den runt 13,5 km långa frontlinjen var dock alldeles för lång för regementet att hålla, så istället använde man sig av en rad stödjepunkter längs fronten. Strax efter man bemannat sina posteringar, så inledde Röda Armén en offensiv och skapade ett massivt tryck norr om den sektion regementet höll och låg under det område som 298. Infanterie-Division ansvarade för. Under det allt ökande trycket, i synnerhet mot 298. Infanterie-Division, blev det snart uppenbart att situationen började bli ohållbar, och en reträtt snart skulle bli oundviklig. Efter att regementet den 23 januari 1943 beordrats att tillsammans med 19. Panzer-Division, vilka nu ställts under Heeresgruppe Don4, att ”
den Feind, hinhaltend kämpfend, vorwärts des Donez aufzuhalten5. Dagen efter började regementet att lösgöra sig från fronten, och drog sig tillbaka mot Donets, för att den 30 januari 1943 ta upp nya försvarsställningar längs flodens västra strand och ”Abschnitt” Nishneje.
    Dagen efter inledde den 1. sovjetiska gardesarmén Operation
Galopp, under vilken man angrep de tyska försvarslinjerna längs hela Donetsbäckenet, och som snabbt ledde till stora svårigheter för de utmattade tyska försvarsstyrkorna. Under hård press drevs regementet västerut, och först natten mellan den 10 och 11 februari 1943, kunde man upprätta en ny HKL längs järnvägslinjen mellan Gorkoje och Lokutowka. Vid det här laget hade dock den sovjetiska offensiven mattats, och krigföringen längs frontlinjen hade nu blivit allt mer statisk.

Regementets vid det här laget utmattade manskap, kunde nu konstatera att man varit del av den framgångsrika strategi som gjort att Heeresgruppe Süd6 kunnat hejda den sovjetiska framryckningen. Det innebar också att man etablerade en frontlinje inom synhåll för Donets, vilket snart skulle utgöra startpunkten för en tysk motoffensiv, vilken den 16 mars 1943 skulle innebära att man återerövrade Donetsregionen och Kharkov. Under motoffensiven för att återta Donetsregionen, vilken regementet medverkat i sedan den 2 mars, sattes LR 901 in i striderna om Toschkowa och Nishneje, och kunde efter håra strider inta Priwolnoje.
    Efter detta drogs regementet tillbaka till Artemowsk för att förstärkas, men istället fördes alla dess fordon och tyngre utrustning över till 19. Panzer-Division, och med dess uppdrag slutfört, påbörjades hemfärden den 10 april 1943. Tillbaka i sin hemmagarnison, omorganiserades regementet och bytte under sommaren 1943 beteckning till Versuchs-Regiment 901.

Befälhavare
Oberst Georg Scholze (21 december 1942 – ? april 1943)

Operationsområde
Östfronten, södra sektorn (december 1942 – april 1943)

Organisation
Stab
    
Pionierzug
    Nachrichtenzug
I. (Gren-)Bataillon (Hptm. Uthe – Kurt eller Konrad?)
    1. – 4. Kp [LKW]
     leichter Infanteriegeschütz-Zug
II. (Pz.Gren-)Bataillon (Major Christian Kübler)

    5. – 8. KP [SPW, Sd.Kfz. 251; dabei Sd.Kfz. 251/9 ”Kanonenwagen”, 7,5cm KwK L/24]
    leichter Infanteriegeschütz-Zug x 2
III. (Pz.Jg.-)Bataillon [Hptm. Klein]
    9. – 10. Kp [Panzerjäger (mot.Zg.), je 7,5 cm Pak40 x 12]

    Nachrichten-Zug
Sturmgeschütz-Batterie 901 [Hptm. Alfred Müller]


Noter:
1 Großer Donbogen
2 Vägkorsningen vid Strelzowka.
3 Eller HKL, det vill säga Frontlinjen.
4 Under befäl av Generalfeldmarschall Erich von Manstein.
5 sv. stoppa fienden norr och öster om Donets, genom offensivt försvar.
6 Den tidigare Heeresgruppe Don under Generalfeldmarschall Erich von Manstein.