Tuesday, May 22, 2012

Stålpakten och den annalkande stormen

En bild kan säga mer än tusen ord, och bilden på den motvillige greve Galeazzo Ciano som undertecknar den så kallade ”Stålpakten” (tyska ”der Stahlpakt”; italienska ”Il Patto d'Acciaio”), summerar kanske den italienska hållningen i frågan rätt bra. För även om den italienska diktatorn Benito Mussoli, såg avtalet som en stor framgång, var det få i hans innersta krets som delade denna åsikt. Även hos tyskarna fanns det tvivel över deras italienska allierade, speciellt med tanke på vad som skett under det första världskriget, då Italien valt att byta sida och förklarade krig mot centralmakterna 1915.
För övriga Europa befolkning innebar avtalet, ytterligare ett tecken på att en fredsperiod på runt tjugo led mot sitt slut, och att uppladdningen inför en ny massiv uppgörelse mellan Europas länder inletts.

Pakten som slöts på tio år bestod av en öppen deklaration om fortsatt tillit och diplomatiskt samarbete mellan de båda länderna, men innehöll också en hemlig sektion. Denna del innehöll löften om ett ökat militärt och ekonomiskt samarbete mellan de båda länderna, men också en samordning av ländernas propaganda riktad mot omvärlden.
Bland många av de deltagande italienarna rådde stark skepticism mot avtalet, och flera av deltagarna hade varnat Mussolini för konsekvenserna av avtalet. Främst därför att det riskerade att dra in Italien i det krig många, däribland Ciano, fruktade att Adolf Hitler förberedde sig för. Ett krig som Italien, trots fascisternas propaganda, var långt ifrån förberedde på, varken ekonomiskt, industriellt eller militärt.
Mussolini slog dock bort farhågorna, och förklarade för tvivlarna att Hitler aldrig skulle inleda en konflikt utan att rådfråga honom.
Det var som sagt inte enbart italienarna som hade tvivel över pakten, även bland många tyskar återfanns det tvivel över avtalet. Inte minst på grund av de ovan nämnda händelserna under första världskriget, men också därför att många troligen var väl medvetna om den italienska arméns brister. Den italienska armén hade uppvisat stora problem under invasionen av Abessinien, och den italienska insatsen under det spanska inbördeskriget lämnade mycket till övers.
Detta var dock inget de båda diktatorerna lade större vikt till, utan sågs som en stor framgång för de båda länderna. I Italien kunde Mussolini dessutom stolt deklarera att namnet på pakten var hans idé, då det tyska förslaget – ”Blodpakten” – inte skulle gå hem i Italien. Den 22 maj 1939 skrevs in i krönikorna som ytterligare en framgång för de båda ländernas diplomatiska närmande.

Men när Mussolini väcktes den 1 september 1939 av nyheterna att Tyskland, utan att ens rådfråga eller informera den italienska diktatorn, invaderat Polen, reagerade han med att förklara att Italien inte tänkte bistå Tyskland militärt i kriget. Relationen mellan de båda diktatorerna hade nämligen surnat till rejält under sommaren 1939, främst på grund av det tyska avtalet med Sovjetunionen, och skulle nå sin absoluta bottennivå i samband med att det finsk-ryska vinterkriget bröt ut den 30 november 1939.

Se även:
Den officiella tyska deklarationen i Völkischer Beobachter den 23 maj 1939

No comments: