Wednesday, May 30, 2012

Jeanne d'Arc

Jeanne d'Arc föddes troligen 1412, vilket baseras på hennes egen utsago att hon var nitton år då hon åtalades för kätteri 1431, i den lilla isolerade byn Domrémy, vilket vid denna tid låg i hertigdömet Bar (vilket senare annekterades av Lorraine, och byn bytte namn till Domrémy-la-Pucelle). Här kombinerade hennes far arbetet på fältet med att arbeta som tjänsteman för byn, och driva in skatten samt organisera byns försvaret. Den unge Jeanne fick sina första uppenbarelser som tolvåring, då hon vandrat runt ensam på fälten kring byn och sett figurer hon identifierade som ärkeängeln Mikael, Sankta Katarina och Sankta Margareta. Enligt henne hade de uppmanat henne att driva ut engelsmännen, samtidigt som hon skulle föra kronprisen till Reims för att krönas, och när änglarna lämnade ska hon fallit i gråt för de var så vackra. Som sextonåring ska hon övertalat en släkting, Durand Lassois, att föra henne till Vaucouleurs där hon utan större framgång bad garnisonens befälhavare om att få tillstånd att besöka det franska hovet i Chinon. Hans avvisande svar verkar dock inte gjort större intryck på henne, och hon var snart tillbaka med stöd av Jean de Metz och Bertrand de Poulengy, med vars hjälp hon till slut fick audiens och under vilken hon förutspådde utgången av slaget vid Herrings. Imponerad gav till slut befälhavaren henne eskort till Chinon, och ett personligt möte med den franske kronprisen Karl VII.

Imponerade av Jeanne och hennes uppenbarelser, så tilläts inte enbart hon följa med de trupper som organiserats av Karl VII:s svärmor Jolanda av Aragonien, och som skulle undsätta Orléans, hon utrustades dessutom med baner, häst, rustning och vapen. Den som nu dragit slutsatsen att fransmännen var i en prekär situation, har helt rätt.

Frankrike var nämligen vid denna tid involverat i det så kallade hundra åriga kriget, ett något anakronistiskt namn, på en konflikt som pågått från och till sedan 1337. Grunden till denna utdragna konflikt, var att den franske kungen Filip IV:s (även känd som ”Filip den Sköne, och den som upplöste Tempelriddarorden 1307) tre söner avlidit utan att de efterlämnat sig en manlig tronarvinge. Kungakronan gick därför till Filip IV:s brorson, som 1328 blev Filip VI. Detta val kunde dock inte Filip IV:s dotter Isabella, som gifts bort med den engelske kungen Edvard II, acceptera och nu gjorde hennes son Edvard III anspråk på den franska tronen.

Drygt hundra år senare, var konflikten fortfarande olöst och hade nu nått ett avgörande skede. Under Karl V (även Karl den Gode), hade fransmännen återtagit initiativet och förpassat engelsmännen till några få isolerade stödjepunkter längs kusten. Men de franska framgångarna var kortvariga, och under Karl VI:s (även Karl den Galne) regentskap, blossade en uppslitande strid upp mellan hans bror, hertig Ludvig av Orléans och hans kusin Johan den orädde, hertig av Burgund om förmyndarskapet av riket och de kungliga barnen. Den engelske kungen Henrik V utnyttjade situationen och efter slaget om Agincourt 1415, hade engelsmännen återfått initiativet i kriget. I ett försök att ena motståndet mot engelsmännen undertecknade Karl VII ett fredsavtal 1419 med Johan den orädde och hans följeslagare, de så kallade burgunderna. Men detta slutade olyckligt, och Johan mördades av anhängarna till Ludvig av Orléans, som Johan den orädde tidigare låtit mördat. Dådet ledde till den ny hertigen av Burgundien undertecknade ett avtal med engelsmännen, och stora delar av Frankrike erövrades av engelsmännen.

1420 komplicerades konflikten ytterligare då drottning Isabella av Bayern, ställföreträdare för Karl VI under hans sjukdomsperioder, undertecknade ett avtal som gav Henrik V och hans ättlingar arvsrätt till den franska kronan. När så både Henrik V och Karl VII avled under hösten 1422, ärvdes alltså kronan inte av Karl VII, utan av Henrik VI som kröntes som kung över England 1429 och Frankrike 1431. Men kröningen av Henrik VI som fransk kung hade stött på ett tekniskt problem, den hade skett i Paris och inte i Reims, som var den stad där den franske kungen traditionellt kröntes. Rent tekniskt sett var alltså Henrik VI:s kröning inte lagligt bindande, och detta kryphål tänkte nu Karl VII använda för att återfå sin krona, och som gjorde att konflikten återigen blossade upp.

Frankrike som härjats svårt av såväl det utdragna kriget, som av Digerdöden, kunde inte sätta emot de kombinerade styrkorna och snart kontrollerades stora delar av norra Frankrike av burgunderna och engelsmännen (som även kontrollerade Akvaviten). Nu hade engelsmännen inlett en belägring av Orléans, en av de sista större städer som fortfarande var trogen till den franska kungahuset, och en strategisk stad längs Loirefloden. Det är således med detta vi återvänder till vår berättelse...

När Jeanne och den franska hären nådde fram till Orleáns i slutet av 1429, var de flesta övertygade om att det bara var en tidsfråga innan staden skulle falla. Det hade också höjts varningar för att låta Jeanne förvandla den engelsk-franska konflikten till ett religionskrig, vilket mycket möjligt kunde användas av fransmännens fiender som ett bevis för att kronprisens anspråk på tronen kunde härröra från djävulen. Detta problem hade dock man löst genom att låta teologer ifrån Poitiers genomföra en omfattande undersökning om hennes person, vilken de fann oklanderlig. Någon undersökning av hennes uppenbarelser gjordes dock inte, utan istället var det tänkt att hennes prov skulle bestå i att bryta belägringen av Orléans.

Väl framme i Orléans försökte Jean d'Orléans utesluta henne från krigsmötena och underlät sig att informera henne. Trots detta deltog hon i ett par möten, och ledde även personligen den 5 maj ett angrepp mot den övergivna fortet Saint Loup. Dagen efter förbjöd d'Orléans henne från att genomföra fler räder, men efter att hon övertalat stadens borgmästare att öppna en av portarna intog hon fortet Saint Augustins. Tillbaka i staden fick hon kännedom om att hon återigen stängts ute från ett möte, där man beslutat att inte genomföra några fler angrepp förrän ytterligare förstärkningar anlänt. Trots detta inledde hon ett angrepp mot den engelska huvudfästningen les Tourelles den 7 maj, och med detta bröts belägringen av Orléans.

Sporrade av den något oväntade segern vid Orléans, började nu man planera för ytterligare kampanjer, och till slut föll valet på Reims. Tanken var helt enkelt att låta kröna kronprisen i den traditionsbundna staden, och i början av juni marscherade hären iväg under ledning av Jeanne d'Arc för att återta den. Efter att återtagit ett par franska städer, besegrade den franska hären en engelsk undsättningsstyrka under ledning av sir John Fastolf i slaget om Patay den 18 juni. Efter fyra dagars belägring öppnade staden Troyes sina portar och den 17 juli intogs Reims.
Dagen efter kröntes Karl VII till Frankrikes kung, och trots vädjanden från Jeanne och flera av hennes allierade, slöt man ett vapenstillestånd med burgunderna.
Detta varade dock inte länge, och snart marscherade Jeanne i ledningen för den franska hären mot Paris. Efter att ha nått ett dödläge med en engelsk här under ledning av hertigen av Bedford, genomfördes ett stormningsförsök den 8 september, under vilket Jeanne skadades av ett armborstlod. Dagen efter beordrades hären att slå till reträtt, och i oktober adlades Jeanne efter att hon intagit staden Pierre-le-Moûtier. Detta skulle dock markera höjdpunkten på hennes karriär, efter att deltagit i några mindre sammandrabbningar under vintern, begav hon sig i april till Compiègne för att försvara staden. I samband med en sammandrabbning den 23 maj 1430, togs hon till fånga av burgunderna, och eftersom hennes familj saknade de ekonomiska medlen att betala hennes lösen, såldes hon till engelsmännen.

Den 9 januari 1431 inleddes rättegången mot henne , i vad som utan tvekan kan sägas vara en i alla högsta grad politisk rättegång. Genom att anklaga henne för att vara kättare, så försökte engelsmännen underminera Karl VII:s legitimitet, och på så sätt behålla sina anspråk på tronen. Föga förvånande dömdes Jeanne till döden, och brändes på bål den 30 maj 1431 i Rouen. För att undvika att hennes kvarlevor skulle användas av reliksamlare, brändes det förkolnade liket två gånger, innan resterna kastades i floden Seine.

Kriget fortsatte sedan i ytterligare tjugotvå år, men efter att burgunderna undertecknat Arrasavtalet 1435, hade engelsmännen förlorat sin främsta allierade på kontinenten. Efter att hertigen av Bedford, som själv gjort anspråk på den franska tronen som förmyndare för den minderåriga Henrik VI och den som troligen varit pådrivande i att avrätta Jeanne, avled 1436, utsågs Henrik VI som ny engelsk kung. Den unge kungen hade dock svårt att hävda sin auktoritet över sina underlydande, och 1450 besegrades engelsmännen vid slaget om Formigny, och efter slaget om Castillon var den enda kvarvarande engelska besittningen på kontinenten Calais.
1465 fick Karl VII domen mot Jeanne upphävd av påven Calixtus III, som gett Jean Brehal i uppdrag att gå igenom anklagelserna mot henne. Hon helgonförklarades den 30 maj 1920 av påven Benedictus XV och är föga förvånande ett av Frankrikes skyddshelgon.

Att berättelsen om Jeanne d'Arc fascinerat människor allt sedan dess, är kanske föga förvånande. Det är trots allt en berättelse som i mångt och mycket ställer våra fördomar om medeltiden på sin spets, en kvinna från – milt sagt – påvra förhållanden, blir inom loppet av ett par månader Frankrikes främste militära härförare. Även om hon själv försökte tona ner sitt deltagande under rättegången mot henne, så tyder det mesta ändå på att hon gärna befann sig i stridens hetta. Hon sårades ett antal gånger, vid sidan av skadan hon ådrog sig i slaget om Paris, träffades honom bland annat av en kanonkula i samband med att staden Jargeau intogs.
Även om hon ibland framställts som en slags medeltida feminist, så handlade hennes agerande inte om någon form av kvinnlig frigörelse. Hon hade mottagit, vad hon ansåg, var ett meddelande från Gud, och att det var hennes plikt att infria detta. Detta gäller även hennes omvärld, vilket delvis kan förklara varför hon överhuvudtaget fick tillåtelse att bryta alla sociala koder som fanns i det medeltida samhället. Samtidigt är det inte heller helt korrekt att endast se hennes meteoriska karriär som ett utfall av religiositet, utan där fanns även mer världsliga orsaker.

När Jeanne äntligen fick träffa den unge kronprisen, hade kriget pågått från och till under de senaste hundra åren. Den franska landsbygden var förhärjad av såväl plundrande härar som av digerdöden, landet (och det gällde förstås även England) var finansiellt bankrutt och få fransmän hade troligen någon större kunskap i precis vad kriget handlade om. Det är alltså rätt troligt att de flesta var rätt trötta på kriget, och kanske inte heller brydde sig om vem som var kung. Genom att använda sig av Jeanne d'Arc, fick man en mer folklig karaktär på kriget och kunde också lämna fokus på de världsliga frågorna, och låta den handla om en mer diffus andlig.
Men det var inte enbart de medeltida rådsherrarna som har använt sig av Jeanne d'Arc i politiska syften. Ironiskt nog har Jeanne d'Arc blivit en symbol de flesta i Frankrike har kunnat enats runt, medan liberalerna pekade på hennes enkla bakgrund, kunde de konservativa peka på hennes stöd för kungen och kristendomen. Under andra världskriget blev hon en symbol för såväl Vichyregeringen, som använde henne i propagandan mot Storbritannien, och motståndsrörelsen som använde henne som en symbol för kampen mot ockupationsmakten.

No comments: