Thursday, May 31, 2012

Ett historiskt Antiklimax

Den 31 maj 1916 möttes till slut den brittiska och tyska flottan i Skagerrak, och vilka nu likt två tungsviktsboxare skulle göra upp om vem som var världsmästare. Det var också en möjlighet för de båda kombattanterna att flytta fokus från skyttegravskriget, som utvecklats till en utdragen historia där båda sidorna – bokstavligen – slog varandra blodiga utan att nå några som helst framgångar. Med andra ord var förväntningarna höga, skulle den unge och kaxige nykomlingen få den gamle veteranen på fall. Eller skulle veteranen visa nykomlingen vart skåpet skulle stå, och en gång för alla visa att texten i den brittiska hymnen ”Rule Britannia!” fortfarande gällde.
Det var alltså förutsättningarna för denna tungviktsfight, där mer än bara möjligheten att vinna slaget stod på spel, det hela handlade i praktiken om nationell ära. Men, som så många gånger förr, skulle det visa sig att utgången inte riktigt levde upp till förväntningarna...

I mångt och mycket hade kapprustningen till havs mellan Storbritannien och Tyskland, förkroppsligat den atmosfär som föregick det första världskrigets utbrott. Allt sedan Napoleonkrigen hade den brittiska flottan styrt haven, och var i praktiken garanten för det brittiska samväldet. Under 1890-talets andra hälft började den tyska flottan, som hitintills varit inriktad på att konkurrera med den franska och ryska, vilket kanske inte var speciellt förvånande, då dessa båda länder gränsade till Tyskland. Denna policy ändrades dock i och med att Tyskland började skaffa sig kolonier i Afrika och Asien, och att det i och med detta uppstod ett behov att kunna bistå dessa vid en eventuell konflikt. De tyska varven började nu bygga större och mer moderna fartyg, utrustade med kraftigare beväpning och kraftigare skydd. Inledningsvis verkar britterna inte varit nämnvärt oroade över den tyska upprustningen, men i takt med att relationerna mellan de europeiska länderna försämrades, började också insikten om att den tyska flottans upprustning inte riktades mot Frankrike utan mot dem.
Det brittiska motdraget bestod dels i att omstrukturera flottan och lansera en helt ny modell, de så kallade Dreadnaught-slagskappen, men också diplomatiska åtgärder, som bildandet av Ententen 1904. Den tysk-brittiska upprustningen tog i och med detta fart på allvar, vilket nu också ledde till att andra länder kände sig tvingade att rusta upp sina flottor. Detta var dock inte en upprustning den tyska flottan, åtminstone inte kortsiktigt, kunde vinna.
Vid krigsutbrottet blev så den tyska högsjöflottan instängd i sina hamnar, skyddade av flera skärmar av minor. Istället fick de tyska ubåtarna ta upp kampen med britterna, men efter nästan två år av inaktivitet insåg den tyska flottan att situationen inte var hållbar. Något måste göras, men vad och hur. Problemet var primärt att den tyska flottan bestod av sexton moderna och sex äldre slagskepp, medan den brittiska Grand Fleet förfogade över tjugoåtta moderna slagskepp, vilket gjorde en direkt konfrontation omöjlig.
Tanken var istället att genom mindre räder, locka ut mindre brittiska eskadrar, som sedan skulle angripas av överväldiga tyska flottstyrkor och sänkas.
Vad tyskarna inte visste, var att britterna lyckats kommit över de tyska kodböckerna, och kunde således tyda den tyska kommunikationen. I mitten av maj 1916 påbörjades så arbetet med att förbereda såväl den tyska Högsjöflottan som den brittiska Grand Fleet, och en uppgörelse över vilka som skulle dominera haven.

De tyska förberedelserna till trots, så missade tyskarna att upptäcka den brittiska uppladdningen och klockan 14.00 den 31 maj siktade tyskarna den brittiska flottan. Båda flottorna gjorde sig stridsberedda, och drabbade så samman vid halv fyra tiden. Under kvällen mellan den 31 maj och 1 juni, valde dock tyskarna att dra sig undan, och slaget avslutades utan någon riktigt klar segrare.
Det var två åderlåtna flottor som återvände till sina respektive hamnar, britterna hade förlorat 6094 dödade, 674 skadade och fjorton skepp till sammanlagt värde av 112.180 bruttoton. Tyskarnas förlorade 2551 dödade, 507 skadade, och elva fartyg till ett värde av 62.233 bruttoton. Även om de brittiska förlusterna var svidande, och bland annat omfattade tre slagkryssare och tre slagskepp, var det förluster britterna kunde ersätta, medan de tyska var svårare att ersätta.
Utgången blev således en begränsad taktisk seger för tyskarna, men strategiskt sett vann britterna, då de kunde ersätta sina förluster, medan den tyska Högsjöflottan aldrig mer lämnade sina hamnar förrän kriget var slut. Istället överlämnades krigföringen till havs till de tyska ubåtarna, vilka dock inte var tillräckligt tekniskt avancerade för att klara av den uppgiften.
Ironiskt nog skulle ett liknande scenario upprepas nästan 30 år senare, och den tyska flottan led svåra förluster under invasionen av Norge. Även här skulle de tyska ytflottans oförmåga att effektivt bekämpa den brittiska, innebära att tyskarna på nytt fick förlita sig på ubåtsvapnet.

No comments: