Saturday, May 26, 2012

Hitlers spanska soldater, den blå divisionen

Den 22 juni 1941 inledde Tyskland, tillsammans med flertalet av sina Östeuropeiska allierade, Operation Barbarossa. När nyheten om angreppet nådde Spanien, höjdes röster för att även Spanien skulle delta, och att man skulle sända trupper till Östfronten. Dagen efter invasionen sammanträdde den spanska regeringen för att diskutera frågan, den spanske utrikesministern Serrano Súñer, stödde förslaget, medan arméministern José Enrique Varela och inrikesministern Valentín Galarza, var emot förslaget att bistå Tyskland. Beslut i frågan togs till slut av Spaniens diktator Francisco Franco, som stödde Súñers förslag och att rekryteringen kunde påbörjas omedelbart. Franco förklarade att frivilligstyrkan var en delbetalning på den skuld man hade till Tyskland, men också ett uttryck for solidaritet med Tyskland i kampen mot ”mänsklighetens fiende”.1
När nyheten om att Spanien skulle sända frivilliga för att bistå Tyskland i kriget mot Sovjetunionen, fylldes gatorna i många spanska städer av demonstrationer som stödde förslaget. Den 28 juni inleddes rekryteringen, och det visade sig snabbt att myndigheterna kraftigt underskattat spanjorernas intresse för tjänstgöring på Östfronten. I Zaragossa anmälde sig alla kadetterna på Militärakademin, och runt om i Spanien strömmade ansökningar in från främst medlemmar ur Falangen2, bland annat anmälde sig sex medlemmar ur FET:s Nationalråd och flera provinsguvernörer. Anstormningen av medlemmar ur FET oroade militären, inrikesminister Varela krävde att alla officerare skulle vara yrkesofficerare och att minst hälften av manskapet skulle bestå av frivilliga utan kopplingar till FET. När ansökningskontoren stängde den 2 juli 1941, hade över 40 0000 anmält sig och det stod klart att de man grovt underskattat intresset.
Samtidigt arbetet med att slutföra arbetet med frivilligstyrkan, började tyskarna ånyo sätta press på spanjorerna att närma sig Axelmakterna. I ett möte mellan Eberhard von Stohrer, Tysklands ambassadör i Spanien, och den spanske inrikesministern Súñer, försökte den tyske ambassadören pressa Súñer att göra gemensam sak med Tyskland och förklara krig mot Sovjetunionen. Även om det troligt att den uttalat tyskvänlige Súñer inte skulle tvekat, var Franco kallsinnig till förslaget och likt de tyska försöken att övertala Spanien att tillåta tyska trupper angripa Gibraltar, ville Franco avvakta läget.
Den 13 juli 1941 började så de första tågen med frivilliga, under stor pompa och ståt, lämna Spanien för att transportera soldaterna till Tyskland. Dagen efter flögs divisionens befälhavare, General Agustin Muñoz Grandes, tillsammans med divisionens stab till Berlin för att påbörja sin utbildning.
Valet av Muñoz Grandes var inte helt okontroversiellt, och man får anta Franos orsak att välja honom var ett försök att tillfredsställa såväl militären som FET. Muñoz Grandes hade en gedigen militär bakgrund, och hade under det spanska inbördeskriget fört befäl över en kår, men var också en uttalad anhängare av FET. Vid sidan av markstyrkorna, skickade även spanjorerna en skvadron piloter till Tyskland, vilka gick under beteckningen La Escadrilla Azul.

Utbildning och Östfronten
De första tågen med frivilliga började anlända till Grafenwöhr i Bayern den 17 juli 1941, där det första spanjorerna fick göra var att byta uniform. Eftersom soldaterna inte kunde använda sig av den spanska arméns uniform, hade de frivilliga skapat en egen uniform. Denna symboliska uniform bestod av carlisternas3 röda basker, den spanska legionens khakifärgade byxor samt Falangens blåa skjortor, och som endast användes under permission i Spanien. Det var också de blåa skjortorna, som många av de frivilliga bar under den tyska uniform de ersatte denna färggranna kreation, som gav divisionens dess smeknamn ”Die Blaue Division” eller ”División Azul”).
Denna ersattes nu av den mer sobra tyska fältgrå (feldgrau) versionen, vilken utrustats med en spansk vapensköld med texten ”ESPAÑA” på övre höger arm, och en vapensköld på hjälmen.
Men det var inte enbart spanjorernas uniformer som måste ändras, divisionens uppbyggnad speglade den spanska arméns, vilket innebar att en division bestod av fyra infanteriregementen. Eftersom divisionen skulle införlivas i den tyska standardmodellen med tre regementen, upplöstes det fjärde och manskapet spreds ut bland de kvarvarande. De tre kvarvarande regementena fick tyska regementsnummer, samt fick smeknamnen ”Barcelona”, Sevilla och Valencia av sina soldater baserat på varifrån majoriteten av regementenas manskap kom från. Förutom detta organiserades även ett artilleriregemente, pansarvärnsenhet, spaningsenhet och övriga enheter som fanns i en tysk divisions slagordning, för att underlätta kommunikationen med de kringliggande tyska enheterna,
Den 28 juli var divisionen samlad, och utbildningen av manskapet kunde påbörjas, och den 31 juli svor manskapet Wehrmachts faned, som ändrades till att de endast svor lydnad till Hitler ”i kampen mot kommunismen”4. Divisionen underställdes efter detta officiellt Wehrmacht som 250. Infanterie-Division, och var tänkt att förstärka Heeresgruppe Mitte efter att den avslutat sin utbildning. Redan den 20 augusti ansågs divisionen färdig, och bestod vid detta tillfälle av 641 officerare, 2272 underofficerare och 15700 soldater.5

Östfronten

Fram och tillbaka på Östfronten (augusti – oktober 1941)
Den 20 augusti började divisionen äntra tågvagnarna för avresa till Östfronten, och den polsk-lituatiska gränsen, varifrån det sedan var tänkt att divisionen skulle gå resten av vägen. På grund av den tyska arméns akuta brist på motorfordon, sköttes större delen av divisionens transporter av kanoner och annan utrustning av hästar. Dessa hade under sommaren rekvirerats från Tjeckoslovakien och Jugoslavien, och skulle snabbt visa sig vara helt oduliga för den uppgift de förväntades genomföra. Efter att de första enheterna nått Suwalki i Polen, påbörjade divisionen marschen mot fronten, vilket vid den här tidpunkten återfanns runt 900 kilometer bort.
Den 18 september, när divisionen nått Vitsebsk i Vitryssland, kom order om att den skulle omdirigeras till Östfrontens norra sektor och underställas Heeresgruppe Nord. Först i början av oktober 1941 når divisionen sitt ansvarsområde, och mellan den 11 och 12 oktober påbörjar den att successivt avlösa 18. Infanterie-Division och delar av 126. Infanterie-Division vid fronten. Divisionen ansvarade för en 50 km lång sektor som sträckte sig från Lubkovo vid Volkhovflodens västra strand i norr, till Kurisko vid Ilmensjöns västra strand i syd. Divisionens högkvarter förlades till Grigorovo, i utkanten av Novgorod. Enligt kuratorn för Spasa Preobrazheniyakyrkan, så använde divisionen kyrkans kupoler som utkikspost och kulsprutenäste. Detta ledde till att den besköts av sovjetiskt artilleri och att flera värdefulla medeltida målningar, bland annat av Feofan Greken, förstördes.

Volkhovfronten (oktober 1941 – mars 1942)
Divisionen hade knappt hunnit blivit hemmastadda i sina nya ställningar innan den sattes in i strid, då man inledde en offensiv för att försöka länka samman de tyska linjerna längs Volkhovfloden, med de finska linjerna längs Svirfloden. I miserabla förhållanden, inledde spanjorerna offensiven och hade efter intensiva strider nått samhället Tikhvin, men sedan tappade den tyska offensiven fart och Röda armén gick till motangrepp. För att ytterligare försvåra situationen sjönk temperaturen snabbt, och de spanska styrkorna – likt deras tyska kamrater – fick nu utstå temperaturer de varken var vana med eller utrustade för. I början av december inledde Röda armén ett massivt anfall för att försöka tvinga bort spanjorerna från sitt brohuvud, och även om spanjorernas linjer aldrig bröt samman, tvingades de successivt utrymma de mer utsatta ställningarna. Den 4 december 1941 rapporterade divisionen att den förlorat 580 man, varav 120 döda, 440 skadade och 20 saknade, och den 10 december tvingades man utrymma Tikhvin och återgå till sina utgångspositioner från hösten. Resten av december spenderades med att mota smärre sonderande angrepp, och under julhelgen 1941 inleder Röda armén ytterligare en större offensiv för att få bort spanjorerna.
I temperaturer som nådde -40 grader, hade spanjorerna stora svårigheter att mota de sovjetiska angreppen, och kunde endast efter hårda strider slå tillbaka dem. På några håll hade dock de sovjetiska styrkorna lyckats bryta igenom, men dessa kunde spanjorerna med bistånd av tyska enheter senare slå tillbaka. I samband med dessa strider, återfanns resterna av Alférez6 Moscoso och hans pluton, vilka dödats och bar synliga spår av att ha torterats.

Även om spanjorernas frontavsnitt lyckats hålla linjerna under den sovjetiska vinteroffensiven, hade andra enheter inte varit lika lyckosamma. Hitlers order om att inga tyska trupper under några som helst omständigheter fick retirera, hade lett till att mängder av tyska enheter nu var inringade i större och mindre fickor längs hela fronten. I ett försök att undsätta de tyska styrkor som inringats i Vsvad, beordrades Muñoz Grandes att sätta upp ett skidförband, som skulle infiltrera de sovjetiska linjerna och hjälpa de tyska styrkorna att slå sig ut. Den 6 januari 1942 gav sig enheten, som bestod av drygt 200 man iväg, men bara efter några dagar hade den blivit kraftigt reducerad på grund köldskador, varav några så allvarliga att soldaterna fick evakueras med ambulans. När spanjorerna den 20 januari nådde de tyska styrkorna hade den lidit ytterligare förluster, och i slutet av månaden fanns endast ett tiotal soldater kvar.

Samtidigt som de spanska skidförbandet lämnade divisionen, skickades en av divisionens bataljoner norrut för att täppa till de luckor som uppstått i samband med en sovjetisk offensiv. Återigen tvingades manskapet strida under förutsättningar de varken var vana vid eller utrustade för. Dock kunde bataljonen genomföra sitt uppdrag, och återvände senare tillbaka till divisionen.

Volkhovfronten och Slaget om Krasny Bor(mars 1942 – oktober 1943)
Även om divisionen hållit sina ställningar, och även imponerat på sina tyska frontkamrater, hade förlusterna varit massiva. Före årsskiftet hade divisionen förlorat över 4000 man på grund av köldskador, varav vissa så allvarliga att de krävde amputation, samt över 1400 man döda. Spanska diplomater hade desperat försökt fått de tyska militärerna att dra tillbaka divisionen så att den kunde få återhämta sig, men det försämrade militära läget vid fronten omöjliggjorde detta och istället fick förstärkningarna skickas direkt till fronten.

Men det var inte bara läget på Östfronten som oroade spanjorerna, och Franco i synnerhet. Den 11 december 1941, förklarar Adolf Hitler krig mot USA, och med ens förändras det geopolitiska läget radikalt. Franco som redan tidigare ställt sig kallsinnig till de tyska möjligheterna att vinna kriget, är nu övertygad om att Tyskland under inga som helst omständigheter kommer kunna vinna. Samtidigt börjar Storbritannien, som kritiserat den spanska hållningen, ställa krav på att Spanien dels ska dra hem divisionen, men även ändra sin status från ”icke-stridande” till ”neutral”. Spanien som tidigt påtalat att man inte var en stridande part, hade dock bistått den tyska krigsansträngningen genom att tillåta tyska ubåtar att lägga till i spanska hamnar, och spanska journalister och diplomater spionerade för tysk räkningar, samtidigt som de spred tysk propaganda i bland annat Storbritannien. Franco verkar dock fortsatt med sin tidigare hållning, det vill säga att vänta och se.

På Östfronten hade de tyska styrkorna slickat sina sår, och kommit till insikt att vinterns strider visserligen tagit sin tribut, men att linjerna ändå hållit. Dock hade förlusterna inneburit att man saknade kapaciteten till en massiv offensiv i stil med sommaren 1941, utan att man istället skulle vara tvingad att begränsa sin offensiv till en sektor. Valet föll på den södra sektorn, samtidigt som övriga sektorer fick nöja sig med vad de hade. I norr återtog Heeresgruppe Nord initiativet genom att försöka eliminera den ficka som skapats längs Volkhovfloden, och i mitten av mars 1942 sätts spanjorerna in för att bistå de tyska styrkorna i striderna. Divisionen tvingas återigen strida under svåra förhållanden, vårvärmen har gjort att de få vägar som finns i området förvandlats till en bottenlös lervälling, och miljontals myggor kläckts. Situationen förbättras inte heller av de hårda strider divisionen tvingas till mot de väl förskansade sovjetiska styrkorna, som nu strider för sina liv inne i Volkhovfickan.
I slutet av april börjar de första större kontingenterna av spanska soldater återvända, samtidigt som allt fler ersättningsbataljoner lämnar Spanien. Deras avresor är dock mer sobra, och saknar de festligheter som omgärdade de enheter som lämnade Spanien sommaren 1941, vilket delvis troligen berodde på en ändrad spansk hållning i frågan, men också på grund av de erfarenheter som de hemvändande soldaterna delat med sig av situationen på östfronten. Sammanlagt skickas från maj 1942 till september 1943, tjugotre ersättningsbataljoner från Spanien till Östfronten.

Samtidigt som striderna i Volkhovfickan börjar ebba ut, så väljer Franco att avskeda Muñoz Grandes, och ersätta honom med general Emilio Esteban-Infantes. Men eftersom Muñoz Grandes åtnjöt stor respekt bland såväl sitt manskap som sina tyska kollegor, ansåg Hitler, som verkar ha funnit hans mer pro-tyska hållning tilltalande, att han skulle bli kvar på sin post ett tag till. Hans ersättare Esteban-Infantes var en uttalad anti-falangist och monarkist, han var dessutom gammal vän med Franco och hade tjänstgjort med honom i Rifkrigen i Spanska Nordafrika. Med andra ord var utnämningen av Esteban-Infantes en klar markering mot såväl falangisterna som de pro-tyska elementen i den spanska regeringen, att Spanien var på väg att ändra hållning mot Axelmakterna.

Dessa händelser var förstås majoriteten av manskapet i 250. Infanterie-Division fullständigt ovetandes om, och efter att Volkhovfickan eliminerats, förflyttades divisionen i augusti 1942 till en sektion utanför Leningrad. Öronmärkt för den planerade stormningen av den belägrade staden, nås den under hösten av nyheter att stormningen är inställd. Det allt mer prekära läget på Östfrontens södra sektor, har gjort att den tyska armén koncentrerar alla resurser dit och övriga sektorer får vänta tills situationen lugnat ner sig. Divisionen sätts istället in i det skyttegravskrig som rått i området sedan staden belägrats, vilket kraftigt sänker dess moral.

Den 8 november 1942 genomför de allierade Operation Torch, och landstiger i Nordafrika, samtidigt drabbas den tyska armén av sina hitintills största bakslag, på Östfronten ringas hela 6. Armee in i Stalingrad, samtidigt som de allierade inleder en massiv motoffensiv i Egypten utanför El Alamein. Efter hårda strider bryter de tysk-italienska linjerna samman, och retirerar i mot Tunisien med de brittiska styrkorna tätt efter sig. Med ens hade Spaniens situation radikalt försämrats, och med var División Azuls öde beseglat.

I december 1942 lämnar Muñoz-Grandes över befälet till Esteban-Infantes, och återvänder hem till Spanien. Kanske på grund av hans öppna flörtande med tyskarna, i ett möte med Hitler den 12 juli hade Grandes-Muñoz öppet deklarerat sin önskan att bli statschef, samt att Franco skulle förpassas till en bifigur och att Spanien skulle bli ett öppet fascistisk land. Hitler ska ha gett sitt bifall, och det påstås att Hitler haft stora planer för den spanske generalen.7 Innan han lämnade östfronten för sista gången, fick han Riddarkorset med Eklöv, och möttes av hela den spanska regeringen – med undantag för Franco – när han återvände till Spanien. Här fick han utmärkelsen Palma de Plata, PET:s högsta utmärkelsen och den första att erhålla detta efter Spanska inbördeskriget, då partiets grundare José Antonio Primo de Rivera fick det. Han befordrades även till Generallöjtnant, och efter kriget blev han Försvarsminister (15 juli 1951 – 25 februari 1957) och Vice regeringspresident (1962 – 1967), han avled 1970.

Medan situationen i södra Ryssland var kaotisk, där försöken att undsätta de inringade styrkorna i Stalingrad misslyckats och nu lämnats åt sitt öde. Var läget desto lugnare för spanjorerna, och med undantag för mindre skärmytslingar, hade hösten och vintern 1942 inte bjudit på några större sammandrabbningar. Under början av januari 1943, började dock tecken tyda på att något var på gång, och efter att fickan runt Stalingrad kapitulerat, inledde Röda Armen en massiv offensiv i februari 1943 för att undsätta Leningrad.

Den 10 februari 1943 bröts det relativa lugnet, när Röda arméns 55. Arme inledde Operatsia Polyarnaya Zvezda8. Efter ett massivt artilleribombardemang av runt 1000 artilleripjäser och granatkastare, inleddes offensiven av den 45. och 63. Gardes Divisionen och 72. Skyttedivisionen som angrep de spanska linjerna, som bröts igenom på flera punkter. Striderna flyttade nu fokus till Krasny Bor, där de spanska trupperna sakta men säkert drevs bort från staden med svåra förluster på båda sidor. Samtidigt lyckades enheter ur 212. Infanterie-Division, förstärkta av flamländare och lituaer, lätta på trycket mot de spanska trupperna vid Izhorafloden, genom ett framgångsrikt motangrepp. På kvällen kunde spanjorerna konstatera att den 10 februari 1943 hade utan tvekan varit den mörkaste dagen i dess historia, och att man lidit svåra förluster. Samtidigt kunde Röda armén konstatera att operationen långt ifrån varit framgångsrik, man hade visserligen penetrerat de spanska linjerna, men de 4-5 kilomoter man lyckats avancerat hade kostat dem en tredjedel av sitt manskap och nästan alla stridsvagnar.
De närmasta dagarna började striderna ebba ut, och kretsade främst runt de spanska försöken att återta Krasny Bor, men vid det här laget var båda sidor så utmattade att inga större framsteg gjordes.
Den 15 februari rappoterade den spanska divisionen att 3645 dödats eller skadats och att 300 saknades efter striderna, vilket var runt 70-75% av de trupper man satt in i striderna, och att man beräknade de sovjetiska förlusterna till runt 11.000 man.

Slaget om Krasny Bor skulle bli divisionens sista större insats, Axelmakternas allt mer prekära situation och de allierades krav på att divisionen skulle återkallas gjorde det i praktiken ohållbart för Franco att ha kvar den. I maj 1943 kapitulerade de sista italienska och tyska trupperna i Nordafrika, och i juli lyckades de tyska styrkorna inte bryta igenom de sovjetiska försvarsställningarna runt Kursk, samtidigt som allierade trupper landsteg på Sicilien. I september beslutade sig Franco för att dra hem divisionen, och i oktober förklarade sig Spanien neutralt, samtidigt som de flesta pro-tyska medlemmarna i den spanska regeringen vid det här laget ersatts av mer pro-allierade medlemmar.

I oktober informeras Heeresgruppe Nord att divisionen ska dras tillbaka, och att den ska återvända hem. General Esteban-Infantes får Riddarkorset för sin insats under slaget om Kasny Bor, och arbetet med att organisera den Blå Legionen inleds. Den 29 oktober korsar de första soldaterna från den upplösa 250. Infanterie-Division gränsen mellan Frankrike och Spanien. Under ytterligare några veckor fortsätter tågen med de hemvändande soldaterna anlända, vilka mottogs med liknande scener som sommaren 1941.

Befälhavare
Generalmajor Agustin Muñoz-Grandes (20 juli 1941 – 13 december 1942)
Generalleutnant Emilio Esteban-Infantes Martín (13 december 1942 – 20 oktober 1943)

Operationschef (Ia)
Oberst José Maria Troncoso Sagredo (? juli 1941 - ? augusti 1941)
Oberstleutnant Luis Zanón Aldalur(? augusti 1941 - ? maj 1942)
Oberstleutnant Gómez de Salazar (? maj 1942 - ? januari 1943)
Major Manuel Garcia Andino (? januari 1943 – 10 april 1943)
Oberstleutnant José Diaz de Villegas (10 april 1943 – 14 juni 1943)
Oberst Antionio Garcia Navarro (14 juni 1943 – ? november 1943)
Oberstleutnant José Diaz de Villegas (? november 1943 – ? december 1943)

Leiter des Deutschen Verbindungsstabes zur 250. Infanterie-Division 9
Major von Oertzen (? juli 1941 – 13 oktober 1941)
Major Günther Collatz(13 oktober 1941 – 15 december 1942)
Oberst Wilhelm Knüppel(15 december 1942 – ? december 1942)

Operationsområde
Östfronten, norra sektorn (juli 1941 – oktober 1943)

Smeknamn
Blaue Division (Blå divisionen)
Spanische Division

Slagordning (juli 1941)
Infanterie-Regiment 262
Infanterie-Regiment 263
Infanterie-Regiment 264
Artillerie-Regiment 250
I. Batallion
II. Batallion
III. Batallion
IV. Batallion
Panzerjäger-Abteilung 250
Aufklärungs-Abteilung 250
Feldersatz-Batallion 250
Pionier-Batallion 250
Nachrichten-Abteilung 250
Versorgungseinheiten 250

Slagordning (september 1943)
Grenadier-Regiment 262
Grenadier-Regiment 263
Grenadier-Regiment 264
Artillerie-Regiment 250
I. Batallion
II. Batallion
III. Batallion
IV. Batallion
Panzerjäger-Abteilung 250
Aufklärungs-Abteilung 250
Feldersatz-Batallion 250
Pionier-Batallion 250
Nachrichten-Abteilung 250
Versorgungseinheiten 250

Noter:
1) Älmeberg, Roger – Franco: diktator på livstid s. 267.
2) Fullständigt namn Falange Española Tradicionalista y de las J.O.N.S. (FET)
3) En värdekonservativ, antikapitalistisk, katolsk och monarkistisk folkrörelse, vars syfte var att sätta en sidolinje till huset Bourbon på den spanska tronen. http://sv.wikipedia.org/wiki/Carlism (hämtad 25 maj 2012)
4) Scurr, John – Germany's Spanish Volunteers 1941-45; sid 5
5) Ibid, s 5
6) Fänrik
7) http://www.axishistory.com/index.php?id=3849 läst 26 maj 2012.
8) Operation Polstjärnan

Källor:
Jurado, Carlos Caballero – Blue Division Soldier 1941 – 45: Spanish Volunteers on the Eastern Front; Osprey Publishing 2009
Littlejohn, David – Foreign legions of the Third Reich (2) Belgium, Great Britain, Holland, Italy and Spain; James Bender Publishing 1987
Mitcham, Samuel W – German Order of Battle, Volume One: 1st to 299th Infantery Division in World War II; Stackpole Books 2007
Scurr, John – Germany's Spanish Volunteers 1941 – 45; Osprey Publishing 1999
Älmeberg, Roger – Franco: Diktator på heltid; Nordstedts 2012

Internetlänkar
Blue Division (Wikipedia, läst 26 maj 2012)
250. Infanterie-Division (División Azul) (Axis History, läst 26 maj 2012)
Slaget om Krasny Bor (Wikipedia, läst 26 maj 2012)

Das Bundesarchiv

No comments: