Thursday, February 2, 2012

Fotboll och politik

Bilderna från efterdyningarna till matchen mellan de två egyptiska lagen Al Masry och Al Ahly i Port Said, när tusentals supportrar stormar fotbollsplanen och angriper spelare i Al Ahly och deras supportrar har skickat chockvågor över fotbollsvärlden. Kaoset utbröt efter att domaren blåst av matchen, som slutade 3 – 1 till hemmalaget. Såväl ledare som spelare vittnar om kaotiska scener när de tvingades ner i arenans kulvert för att undgå pöbeln, lika turliga verkar inte lagets supportrar varit, vilka angreps med knivar, raketer och andra tillhyggen. Först efter att militär anlänt kunde spelare, ledare och fans evakueras från arenan, antalet döda och skadade är näst intill ofattbart, ett sjuttiotal personer ska ha dödats och tusentals rapporteras skadade. Det styrande egyptiska militärrådet har utlyst tre dagars landssorg och ska inleda en utredning i ärendet, flera ska också ha gripits. Men händelsen har redan renderat i en lång rad frågor och konspirationsteorier, och med tanke på att det inte är första gången som fotbollskravaller utnyttjats i politiska syften är det förstås inte helt otänkbart att så är fallet.
När man dessutom betänker det faktum att Al Ahlys supportrar varit drivande i protesterna mot Hosni Mubarak, och att dessa protester inte enbart begränsats till att klubbens ultrasgrupper haft banderoller eller skanderat anti-Mobark ramsor på läktarna. De var ofta längst fram under kravallerna runt Tahrirtorget och bekämpade såväl kravallpolis som de av polisen ditkommenderade ligister, något som även uppenbarligen fått stöd från klubben. I samband med att en 19 årig supporter dödades i kravallerna mot kravallpolis, bar såväl ledare som spelare en tröja med hans ansikte på.
Det är således kanske inte så underligt att såväl Kairo som övriga Egypten surrar av konspirationsteorier, vilka i praktiken handlar om att detta var den gamla regimens hämnd för händelserna i våras. Andra rykten gör gällande att händelserna i Port Said är skapade av det sittande militärrådet, och syftar till att låta dessa få behålla de undantagsregler som utlystes i samband med att Mubarak avgick.
Även om matcherna mellan Al Masry och Al Ahly, som är Egyptens bästa klubblag, vanligtvis brukar betecknas som högriskmatcher, så är händelserna igår exceptionella. Enligt såväl BBC som egyptisk media hade det redan under matchen varit spänt, och Al Ahly hade med sig provocerande banderoller riktade mot hemmalaget. Dock pekar många egyptier på att detta i sig inte är något ovanligt, och att stämningen ofta kan vara upptrissade mellan lagens supportrar utan att det spårar ur på det här viset.

Men vad som kanske skvallrar om att kravallerna i Port Said inte var frågan om stundens ingivelse är det faktum att många av dödsfallen ska ha orsakats av knivar, och att många av de som stormade in på planen var beväpnade med allsköns tillhyggen. En annan intressant iakttagelse är att de ditkommenderade polis och säkerhetsstyrkorna inte gör mycket för att vare sig stoppa pöbeln, eller beskydda Al Ahlys spelare och ledare. Nu kan man visserligen peka på att polisen var underbemannad, och att även polisen i Sverige vanligtvis inte brukar ingripa i samband med planstormningar, men att de åtminstone försöker undvika vidare konfrontationer. Så verkar inte varit fallet här, och av bilderna att döma verkar få poliser agera för att åtminstone säkerställa spelarna och ledarnas säkerhet.
Nu är jag förstås medveten om att säkerheten på egyptiska fotbollsarenor troligen inte går att jämföra med de som råder på svenska, brittiska eller spanska arenor, och att det trots detta ändå går att föra in både det ena och andra. Men tillgången på knivar, batonger och andra tillhyggen som använts i kravallerna tyder dock på att de inte var en stundens ingivelse, utan att det trots allt verkar funnits någon form av planering bakom dem. Vilka och varför lär vi troligen aldrig få reda på, men risken är förstås att händelserna i Port Said kan få långtgående konsekvenser, och att orsakerna nödvändigtvis inte behöver baseras runt någon fotbollsrivalitet mellan Port Said och Kairo.
Men mest oroande är förstås efterspelet, i Kairo rapporteras stämningen vara mycket irriterad och i Port Said har militära förband posterat i staden för att undvika nya oroligheter. Risken är således stor att händelserna i Port Said kan bli startskottet för nya våldsamma konfrontationer, och med tanke på det instabila läge som råder i Egypten är det förstås oroande. Landet är involverad i en såväl djup ekonomisk som politisk kris, det styrande militärrådets löften om att överlämna makten till det folkvalda parlamentet går trögt och kritiken är massiv från många håll. Samtidigt kan man gott anta att det finns många inom såväl den nuvarande som gamla administrationen som hyser agg mot de som anordnade demonstrationerna och även de som bistod demonstranterna.
Sett ur ett historiskt perspektiv är det inte första gången politiska meningsskiljaktigheter och läktarvåld kombinerats, vilket oroande nog fått obehagliga effekter. Den 13 maj 1990 möttes Dinamo Zagreb och Röda Stjärnan i Zagreb, matchen som redan på förhand betecknats som högriskmatch spårade snabbt ur, fans till de båda lagen drabbade samman i våldsamma kravaller på arenan. Kravallerna i samband med matchen har av många pekats ut som startskottet på ett den blodigaste konflikt som skakat Europa efter 1945, något som ytterligare förstärks av det faktum att flera senare ledande figurer i inbördeskrigets Jugoslavien på något sätt deltog i händelserna. Ordförande för Dinamo Zagreb vid tillfället var den blivande kroatiske presidenten Franjo Tudjman, och ledare för Delije (Röda Stjärnans supportrar) var Željko Ražnatović – mer känd under sitt smeknamn Arkan. Det har även antytts om kopplingar mellan Arkan och de mer hårdföra elementen och den jugoslaviska säkerhetspolisen, och under konflikten skulle sedan delar av de mer hårdföra elementen ur Delije utgöra ryggraden i den paramilitära milis Arkan satte upp. Milisen sattes in i striderna i såväl Kroatien som Bosnien, där den anklagats för att ha begått oräkneliga brott mot civila.
En kanske ännu mer känd händelse är VM-kvalmatcherna mellan El Salvador och Honduras i juni 1969, där en infekterad gränstvist och behandlingen av honduranska immigranter i El Salvador ledde till väpnad konflikt. De två första matcherna skakades av våldsamma kravaller och flera dödsfall, efter att en avgörande match spelats i Mexiko fortsatte bråken mellan de båda länderna och tonläget skärptes. I juli 1969 invaderade El Salvador grannlandet, men brist på drivmedel, ammunition och dåligt tränade soldater gjorde att invasionen avstannade. Efter drygt 100 timmars strid lyckades OAS (de amerikanska staternas organisation) ordna fram ett vapenstillestånd, men det skulle dröja ända fram till 1980 innan de båda länderna undertecknade ett fredsavtal och 2005 innan de båda ländernas presidenter erkände landgränsen mellan de båda länderna.

Även om det givetvis återfinns gott om skillnader mellan de ovan nämnda händelserna och gårdagens kravaller, så visar de ändå på hur liknande kravaller kan utnyttjas för politiska ändamål och vilka långtgående effekter de kan få. Av de båda ovan nämnda händelserna känns kanske de i Zagreb mest aktuella, speciellt när man betänker de kopplingar som ska ha existerat mellan Arkan och den jugoslaviska säkerhetspolisen och de separatriska kopplingarna till Dinamo Zagreb.
Personligen är jag rätt övertygad om att händelserna i Port Said inte var en slump, och att det inte var frågan om stundens ingivelse eller irritation över några häcklande banderoller. Snarare kan man väl bara konstatera att det verkar funnits någon form av planering bakom händelserna, sen är förstås frågan av vem, men det får vi kanske återvända till. Frågan är förstås hur dessa händelser kommer påverka det redan spända läget i Egypten, och om vi ska dra några kunskaper från tidigare händelser så är de förstås oroväckande. Risken är överhängande att händelser av denna typ mycket väl kan bli den tändande gnista som blir startskottet för en våldsspiral som när den väl startat, kan bli mycket svår att få stopp på. Återigen torde utvecklingen i det forna Jugoslavien, och händelserna i samband med matchen mellan Dinamo Zagreb och Röda Stjärnarnan vara en varningssignal för hur illa det kan sluta och hur svårt det kan vara att stoppa utvecklingen när man väl startat den.

Källor:
Egyptiska militärrådet anklagas för arenavåld
Inget annat än mördare”Detta är inte fotboll, det är ett krig”
Egypt football riot: Three days' mourning for dozens killed
Militärrådet i Egypten anklagas för arenavåld
Minst 73 döda vid egyptisk fotbollsmatch
Minst 74 döda i egyptiska kravaller
Shaaban: ”Det här är jättetragiskt”

No comments: