Samtidigt som läget i Jugoslavien blev allt värre och värre, under 1942 intog Titos partisaner flera viktiga Chetnik områden, samtidigt som de ockuperade arméerna var involverade i förödande strider på östfronten. Under slutet av 1942 hade den kombinerade tysk-italienska armén tvingats till en näst intill panikartad reträtt, samtidigt som Västallierade styrkor landstigit i Nordafrika och nu hotade att ringa in de undanflyende tyska och italienska trupperna. På Östfronten var läget än värre, efter hårda strider runt Stalingrad, hade sovjetiska styrkor i november inlett en massiv motoffensiv som inneburit att hela den 6:e Armén, i vilken det kroatiska bidraget till Hitlers korståg mot kommunismen ingick, nu var inringad. Försöken att undsätta de allt mer trängda styrkorna misslyckades, och i början av februari 1943 tvingades de sista kvarvarande styrkorna kapitulera. Hundratusentals tyska, italienska, ungerska och rumänska styrkor marscherade österut till ett ovisst öde i de sovjetiska fånglägren i Sibirien. Under våren lyckades dock tyskarna, främst genom – ofta emot Hitlers order – taktiska reträtter, stabilisera fronten. Lika framgångsrika var dock inte de tysk-italienska trupperna i Nordafrika, vilka i maj 1943 tvingades kapitulera.
Situationen i Nordafrika och på Östfronten påverkade givetvis tyskarnas möjlighet att bekämpa Titos partisaner, vilka nu dessutom lyckats utmanövrera Chetniks i kampen om de Västallierades bistånd av utrustning. De allt mer trängda Chetniksförbanden knöts ännu starkare till tyskarna, vilka nu led av akuta problem med att bemanna sina styrkor i regionen. Situationen blev inte heller bättre av att de Västallierade landsteg på Sicilien, samtidigt som den sista stora tyska offensiven på Östfronten kom av sig och mycket manskap och utrustning skickades till Italien.
I september kom nästa slag, bara veckor efter att de västallierade landstigit på Italiens fastland avsattes Mussolini, den tillfällige ersättaren, fältmarskalk Pietro Badgoli, bedyrade sin trohet till Axelmakterna. Hitler var dock inte imponerad av den italienske fältmarskalken som han misstänkte (och troligen visste) förde fredsförhandlingar med de allierade. I september 1943 undertecknade den italienske förhandlaren i Portugal under ett vapenstillestånd, och i ett slag var den forne allierade en fiende. Tyskarna som länge misstänkt italienarna för att inte spela med öppna kort, satte genast igång sina planer för att minimera skadorna av det italienska avhoppet. Lika insatta var dock inte de italienska soldaterna, vilka överhuvudtaget inte informerats om det kommande avhoppet. Hundratusentals italienska trupper på Balkan, främst i västra Jugoslavien och i den grekiska övärlden, stod utan förhållningsorder. Många valde att lämna barackerna och försöka ta sig tillbaka till Italien, andra flydde upp i bergen för att ansluta sig till partisanerna medan andra fortsatte att slåss tillsammans med tyskarna. Tyska trupper, bland annat Prinz Eugen, i Jugoslavien skickades in i den italienska zonen för att avväpna de italienska trupperna, för att på så sätt minimera riskerna för att Titos partisaner fick tillgång till italiensk utrustning. I de flesta fall gick det förhållandevis lugnt till, de flesta italienska soldater valde att frivilligt kapitulera, men runt den kroatiska staden Dubrovnik motsatte sig den italienska garnisonen de tyska trupperna, och hårda strider följde. Först efter tre dagar kunde de tyska trupperna inta staden och ta de kvarvarande italienska trupperna som krigsfångar.
Det italienska avhoppet var förstås inte bara en politisk missräkning, det var – i synnerhet i Jugoslavien – ett stort militärt avbräck. Visserligen hyste de tyska befälhavarna inte allt för höga tankar om de italienska soldaternas inställning och motivering, men de hade trots allt inneburit en viss avlastning för de tunt utspridda tyska ockupationstrupperna. Nu tvingades man försöka kontrollera, med samma styrka, ett ännu större område. Visserligen överläts fler områden till Bulgarien, men grundproblemet kvarstod, de tyska styrkorna i Jugoslavien var alldeles för fåtaliga för att effektivt kunna kontrollera annat än de större städerna eller viktiga transportleder.
I Berlin hade som sagt Heinrich Himmler redan i slutet av 1942 påbörjat arbetet med att söka nya vägar att finna nya rekryter, på Östfronten hade tyska förband – i princip redan i samband med Operation Barbarossa och mot Hitler uttryckliga order – använt sig av sovjetiska krigsfångar eller etniska minoriteter som hjälptrupper. I takt med att situationen – i likhet med läget i Jugoslavien – förvärrades bakom frontlinjerna, tvingades till slut även Hitler frångå sina order om att inte utrusta lokalbefolkningen med vapen. Man satte även upp en rad legioner, primärt bestående av minoriteter från Kaukasus, varav de flesta imponerade stort på de tyska trupperna. Många av dessa legioner bestod av muslimer, vilka förföljts under Stalins styre och i många fall välkomnade de invaderande tyskarna som befriare. Trots den inledande motvilja imponerades Himmler av berättelserna om de ofta modiga, och även mycket trogna, muslimska frivilliga som stred på tyskarnas sida.
Det var dock inte bara Himmler som såg en möjlighet, såväl det tyska utrikesdepartementet som den militära underrättelsetjänsten Abwehr så de muslimska frivilliga som en viktig resurs i kampen mot både Sovjetunionen och Storbritannien. Britterna kontrollerade efter det Osmanska rikets sammanbrott stora delar av Mellersta Östern, där missnöjet mot de brittiska överherrarna växte. Ett liknande missnöje återfanns bland de miljontals muslimska invånarna i Sovjetunionen, vilka främst bestod av turkiska folkslag, som under Stalins styre förföljts och i vissa fall fördrivits från sina forna hem.
Möjligheterna att skapa en massiv resning i dessa regioner tilltalade givetvis tyskarna, men medan muslimerna i Sovjetunionen i många fall befann sig under ockupation av tyskarna, var de tyska kontakterna med muslimerna i Mellersta Östern tämligen begränsade. Försöken att skapa en arabisk legion mötte ingen större framgång, majoriteten av soldaterna bestod av arabiska studenter på tyska universitet eller nordafrikaner boende i Frankrike. I samband med upproret i Irak 1942 fanns planer på att försöka flyga in delar av legionen, men britterna hann slå ner upproret innan planerna kunde sättas i verket och legionen användes istället för att bekämpa grekiska partisaner.
Det fanns dock en stor grupp muslimer som tyskarna kontrollerade, nämligen den muslimska befolkningen i Bosnien. I det bokstavliga inbördeskrig nu rasade i Jugoslavien mellan kroater och serber hade den bosnisk muslimska befolkningen, vilken bestod av de kroater och serber som konverterat till islam under den turkiska ockupationen av Balkan, hamnat i mellan hammaren och städet. Utan någon större förkärlek till vare sig kroatiska eller serbiska nationalister, eller för den delen Titos partisaner, hade bosnierna hamnat i ett slags ingenmansland där de utsattes för övergrepp av såväl kroater, serber och partisaner. Det återfanns visserligen bosniska förband inom den kroatiska armén, men dessa verkar i allmänhet haft lågt stridsvärde och behandlats tämligen styvmoderligt av kroaterna.
Himmler fann dock bosnierna intressanta, inte bara i militärt hänseende, utan även politiskt. Men försöken att vinna över Hitler på hans sida var svårare, Hitler hade inte bara ideologiska orsaker att motsätta sig Himmlers planer, utan även politiska. För även om Kroatien i allt utom namnet var en tysk marionettregim, så var Hitler ovillig att distansera sig från kroaterna. Skapandet av en bosnisk division kunde tolkas som ett tyskt medgivande till grundandet av en bosnisk stat, något som onekligen komplicerades då Bosnien-Hercegovina tillhörde den självständiga kroatiska staten. Himmler och flera andra försökte övertyga Hitler om fördelarna, samt att det dessutom kunde ses som en slags fortsättning på de bosniska förband som existerat under det Österrikisk-Ungerska samväldet.
Det allt mer försämrade militära läget, samt möjligheterna att kanske attrahera muslimer boende i Mellersta Östern, vägde slutligen över och Himmler fick till slut godkänt för sin plan på en muslimsk SS division i början av 1943.
Nu påbörjades nästa fas, nämligen att försöka övertyga de väldigt ovilliga kroatiska myndigheterna, som tämligen omgående började sätta käppar i hjulet. Pavelić var orolig att skapandet av ett bosniskt förband kunde uppmuntra bosnisk separatism, och dessutom beröva den kroatiska krigsmakten rekryter. De tyska representanterna fick gå varsamt fram och tvingades, om än bara på papper, att tillmötesgå flera av de kroatiska kraven. Men trots kroaternas, om än mycket motvilliga, godkännande av rekryteringen av bosniska frivilliga, så var inte kroaterna speciellt villiga att bistå i arbetet. Faktum är att man inledningsvis, tills dessa att tyskarna till slut tröttnade och röt till, motarbetade rekryteringen genom att hota och trakassera frivilliga. Kroaterna var förstås inte ensamma om att försöka motarbeta bildandet av den nya divisionen, även Titos partisaner såg till att visa vad som väntade eventuella frivilliga och deras familjer. Detta till trots så kunde tyskarna till slut, om än efter vissa problem, fylla en hel division med ”frivilliga”. Den diplomatiska konflikten med kroaterna, och partisanernas agerande, gjorde dock att tyskarna var något motvilliga till att låta divisionen utbildas i Jugoslavien. För att minska risken för kroatiska påtryckningar och infiltration av partisanerna, beslöt de ansvariga att utbildningen av divisionen skulle ske i Frankrike.
När nyheten om att hela divisionen skulle förflyttas till Frankrike nådde rekryterna, började det jäsa bland dessa. Många var oroliga att familj och släktingar skulle råka illa ut medan de var borta, och många inte helt litade på tyskarnas löfte om att dessa skulle beskyddas. I början av sommaren 1943 började så divisionen, som gick under beteckningen Kroatische SS-Freiwilligen Division, transporteras till Frankrike. Det stod tämligen klart att moralen i divisionen kunde varit bättre, många av bosnierna var motvilliga att lämna Jugoslavien och sina släktingar ensamma. Situationen blev inte heller bättre av de tämligen fördomsfulla tyska officerarna, av vilka många hämtats från andra Waffen S.S. divisioner eller var etniska tyskar från den kroatiska armén (vilka dessutom ofta fick agera tolkar).
Divisionen påbörjade sent omsider sin utbildning i södra Frankrike, men det gick trögt. Bristen på utbildad personal bland bosnierna, språkförbistringar och nedlåtande behandling av de tyska officerarna gjorde att divisionen gjorde få framsteg. Under natten mellan den 16 och 17 september dessutom skakades divisionen av ett myteri, då manskap ur ingenjörsbataljoner (SS-Gebirgs Pionier Bataillone 13) som var stationerat i Villefrance de Rouergue avrättade ett antal tyska officerare och försökte övertala övriga att ansluta sig till den franska motståndsrörelsen. Myteriet slogs dock snabbt ner av lojala bosnier tillsammans med anländande tyska soldater, och flera av ledarna avrättades medan personer som ansågs som säkerhetsrisker skickades till koncentrationsläger.
Myteriet gjorde att Himmler personligen såg till att omorganisera divisionen för att försöka undvika liknande pinsamheter. I ett försök att höja den tämligen låga moralen besöktes divisionen av Muftin av Jerusalem, en hög andlig muslimsk ledare som tagit sig till Tyskland efter att ha lyckats undkommit britterna i Palestina och nu användes flitigt av Tyskland i deras försök att väcka uppror bland muslimerna i Mellersta Östern. Under överinseende av Muftin instiftades även en imamskola i Berlin, vilka sedan tilldelades flera av de bosniska förbanden. I ytterligare ett försök att minska spänningarna inom divisionen, så förklarade Himmler att den tyska stampersonalen genast måste sluta med sin nedlåtande behandling av bosnierna.
Efter dessa åtgärder återgick divisionen till sin utbildning, som slutfördes i all hast på grund av det allt mer försämrade läget på Balkan efter Italiens avhopp, och i februari 1944 var divisionen (som nu fått beteckningen 13. SS-Freiwilligen-Bosnien-Herzegowina-Geibrgs-Division (Kroatien)) tillbaka i Bosnien. Divisionen sattes genast in för att bekämpa Titos partisaner, och fick snabbt ett tämligen gott rykte bland de tyska förbanden. Det var dock inte alla som jublade över divisionens återkomst, de kroatiska myndigheterna var fortfarande fientligt inställd till själva idén, och efter en rad ordväxlingar mellan kroaterna och tyskarna beslöt SS för att återigen byta namn på divisionen till 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS ”Handschar” (kroatische Nr. 1). (Handschar är det bosniska namnet på en slags böjd kniv/kortsvärd, vilket också blev divisionens symbol.)
Framgångarna med divisionen, myteriet till trots, gjorde att Himmler nu beordrade att ytterligare en division skulle bildas, 23. Waffen-Gebirgs-Division ”Kama” (kroatische Nr. 2) och Handschar fick offra ett regemente till den nyuppsatta divisionen. Samtidigt som divisionen sattes in i striderna i Jugoslavien, så hade nu krigslyckan i största allmänhet vänt för tyskarna…
No comments:
Post a Comment