Ett förlorat krig

Den långa kolonnen av brittiska och indiska soldater, tillsammans med tusentals anhöriga och civila ringlade likt en orm längs den snötäckta vägen från Kabul i början av januari 1842. Efter sig hade de panikslagna flyktingarna lämnat allt som inte kunde bäras, längs vägen mot säkerheten i Jalalabad låg kläder, väskor och allt annat flyktingarna inte längre orkade bära tillsammans med de som på grund av kylan och hungern inte längre orkade. Trots att ryktet måste nått kolonnen om vad som hänt de som lämnats kvar i Kabul, valde generalen William Elphinstone inte besätta det strategiska passet vid Khord, utan istället göra halt bara några kilometer från Kabul. När man väl anlände till passet, hade afghanska trupper besatt passet och utsatte kolonnen för en mördande eld bestående av såväl egenhändigt tillverkade musköter som de vapen britterna lämnat efter sig för att köpa fri lejd ur Kabul. Efter en knapp veckas marsch under ofattbara förhållanden, hade de fåtaliga kvarvarande brittiska och indiska trupperna tagit skydd i den lilla afghanska byn Gandamak där man förberedde sig för slutstriden.

Det här är berättelsen om det första brittisk-afghanska kriget, ett krigs vars minne av förståliga skäl bleknat under årens lopp, men som ändå känns tämligen aktuellt i ett läge när den FN/USA-ledda ockupationen av Afghanistan i praktiken känns förlorad. Precis som under 1900-talet var Afghanistan i början av 1800-talet en i praktiken bortglömd del av världen, landet var ogästvänligt och även om landet i teorin styrdes av en emir låg makten egentligen – precis som nu – hos de lokala krigsherrarna. Den ogästvänliga terrängen och de afghanska soldaternas rykte gjorde att landet fram till 1800-talets första hälft undvikit att drabbas av samma öde som sina grannländer. Detta var dock på väg att förändras, under 1830-talet hade britterna och ryssarna börjat expandera i regionen, något som ledde till att det tidigare ointressanta landet plötsligt fick en viktig strategisk betydelse. Oroade över att ryssarna skulle få inflytande över det lilla landet, och på så sätt kunna hota den brittiska närvaron i nuvarande Pakistan och Indien, började britterna utöva påtryckningar på den afghanska centralmakten.
Afghanerna som tämligen snabbt såg chansen att spela ut de båda stormakterna mot varandra inledde nu ett farligt, och högt spel där man dels försökte dra fördel av de båda länderna men också bibehålla landets suveränitet. Det var ett högt spel, och även om den afghanska centralregeringen lyckades snirkla sig ur diverse försök från de båda aktörerna att snärja dem, så var läget helt annorlunda på landsbygden. Här hade både länderna klart större framgångar hos de giriga krigsherrarna, vars enda lojalitet i praktiken bestod i antalet guldmynt som ländernas representanter kunde muta dem med. Under mitten av 1830-talet skakades landet av flera uppror, och 1834 kunde Dost Mohammed Khan gripa makten från den tidigare emiren Shuja Shah Durrani som åtnjutit såväl brittiskt som indiskt stöd (främst hos sikherna som stöd för att hjälpt honom till makten fick Peshawar). Oroade över att Khan ryssarna nu skulle få inflytande över Afghanistan, förberedde britterna en invasion av Afghanistan för att återinsätta Durrani och förhindra en förväntad rysk expansion i området. Trots varningar om att inte ingripa militärt, valde Lord Auckland (generalguvernör över Indien) att följa statssekreteraren William Hay Macnaughtens råd och satte samman en arme under ledning av general Willoughby Cotton. Den kombinerade brittisk-indiska armén bestod av i runda slängar 20,000 man och åtföljdes av nästan dubbelt så många civila arbetare, kamelskötare och anhöriga. I mars 1839 inleddes offensiven, som trots den svår bemästrade terrängen och hårt motstånd från afghanska styrkor, kunde inta Kabul den 6 augusti samma år och utropa Durrani till emir samtidigt som Mohammed Khan valde att kapitulera till britterna den 4 november 1840 och fördes till Indien.

Med detta ansågs operationen avslutad, och större delen av styrkorna skickades tillbaka till Indien medan en mindre styrka placerades i Kabul och i några av de större afghanska städerna. Här roade sig de brittiska ockupationsstyrkorna med att i praktiken leva det liv man levt i Indien, man spelade cricket, hästpolo, arrangerade jakter och hästkapplöningar samtidigt som officersfruarna anordnade stora fester och roade sig med att sätta upp pjäser av bland annat William Shakespeare.
Men den glättiga fasaden kunde dock inte dölja det faktum att den av britterna tillsatta emiren hade ett begränsat folkligt stöd, och att många afghaner inte alls var speciellt roade av den brittiska ockupationen, något som urholkade den sittande emirens maktbas. På landsbygden började nu allt fler och fler krigsherrar lämna emiren, och valde istället att alliera sig med Dhost Mohammeds son Akbar Khan, som nu tog ledningen över det afghanska motståndet mot britterna.
Trots upprepade försök från flera brittiska officerare att ta upproret på landsbygden på allvar, avfärdades dessa av Macnaghten med att utvecklingen i landet ”var typiskt för det afghanska samhället”. I slutet av sommaren 1841 hade britterna successivt tvingats dragit sig tillbaka och var begränsad till området runt Kabul, och några få isolerade posteringar. I ett försök att förändra situationen ersattes sir Cotton med William Elphinstone, en högst ifrågasatt person vars agerande skulle få ödesdigra konsekvenser för de kvarvarande styrkorna. I samband med att Elphinstone tillsattes som ny befälhavare så försvagades de brittiska styrkorna i Kabul ytterligare genom att brigadgeneral Robert Henry Sale, dock utan sin hustru Lady Sale, till Jalalbad med sin brigad.
Kvar i Kabul fanns nu runt 4,500 man, varav knappt 700 av dessa var européer, tillsammans med drygt tre gånger så många civila och anhöriga, som nu i praktiken var inringad i Kabul. Trots detta vägrade Elphinstone att koncentrera styrkorna till Kabuls citadell, utan lät istället trupperna ockupera ett öppet och ogästvänligt område utanför staden. I början av november uppmanade Akbar Khan Kabuls befolkning att göra uppror mot ockupanterna, och sir Alexander Burnes, en av de ledande brittiska politikerna i landet, hus stormades och han och hans medarbetade dödades. Angreppet kom en blixt från klar himmel för både Elphinstone och Macnaghten, som trots detta inte gjorde något för att försöka kväsa upproret utan valde istället att försöka dra tillbaka trupperna till de nyuppresta förskansningarna. Dessa visade sig dock vara svårförsvarade, och redan den 9 november föll det fort där britterna förvarade mycket av sin utrustning och proviant. Läget för de inringade brittiska och indiska trupperna förvärrades i slutet av månaden när afghanerna lyckades erövra en kulle i närheten varifrån man kunde beskjuta lägret med kanoneld. Efter ett misslyckat försök att återerövra kullen, tvingades Elphinstone vädja om hjälp från den brittiska garnisonen i Kandahar, men på grund av att snön blockerade bergspassen till Kabul tvingades undsättningstruppen under ledning av generalmajor Nott vända tillbaka.

Utan någon möjlighet att undsättas och med ett allt akutare militära läge, greppade britterna varenda litet halmstå som gavs. Den 23 december böjds Macnaghten in till Kabul av några afghanska diplomater för att försöka förhandla fram en fredlig lösning på problemet, men när Macnaghten och hans delegation anlände angreps de av en folkhop och dödades. Liket av den dödade Macnaghten och hans brittiska diplomater släpades genom Kabuls gator av den upphetsade folkmassan, men trots detta valde ändå Elphinstone att den 1 januari 1842 underteckna den brittiska garnisonens kapitulation. Vad värre var, och något som Elphinstone kritiserats hårt för både då som nu, var att han även accepterade att hans trupper avväpnades mot att de skulle få fri lejd till Jalalabad. Den 6 januari lämnade resterna av den brittiska ockupationsstyrkan Kabul och påbörjade den 140 kilometer långa marschen mot säkerheten i nuvarande Pakistan. Det dröjde dock inte länge innan löftena som afghanerna gett britterna bröts, det brittiska lägret plundrades och de kvarvarande – främst de som ansågs vara i allt för dåligt skick för att klara hemfärden – massakrerades och lägret brändes ner. Det är högst troligt att anta att delar av den brittisk-indiska kolonnen såg och hörde vad som skett i lägret utanför Kabul, något som säkerligen urholkade Elphinstones kvarvarande respekt hos sina trupper.
Trots nyheterna om vad som hänt i Kabul och upprepade angrepp från afghanska trupper, vägrade Elphinstone att skicka iväg en förtrupp för att säkra passet vid Khord och istället slå läger bara några kilometer från Kabul. När så den uthungrade, och till viss del avväpnade brittiska kolonnen nådde passet, hade afghanerna som sagt befäst det och besköt kolonnen utan att man egentligen kunde göra speciellt mycket. Trots detta lyckades britterna och indierna storma passet och marschen mot Jalalabad kunde fortsätta, dock under fortsatta räder från afghanerna som tämligen ostört kunde angripa de utmattade flyktingarna. I ett försök att rädda vad som räddas kunde av kolonnens civila deltagare, valde dessa att kapitulera till afghanerna, vilka besparade européerna från de indiska fångarnas öde att bli massakrerade eftersom dessa inte kunde inbringa några lösensummor.
De kvarvarande trupperna fortsatte, dock utan Elphinstone som tillsammans med brigadgeneral Shelton kapitulerade till afghanerna och nu lämnade sina trupper åt sitt öde. Den 11 januari nådde man fram till höjderna runt Jugdulluk som intogs efter hårda strider, de utmattade, frusna och uthungrade resterna sökte skydd i byn Gandamack där de den 13 januari fann sig inringade av stora afghanska styrkor. Nya hårda strider utbröt, och britterna drevs successivt ut ur byn och upp på en kulle där man förberedde den sista striden, när afghanerna erbjöd britterna att kapitulera svarade en brittisk sergeant med de idag odödliga orden ”Not bloody likely!”, men när krutröken slutligen lade sig kapitulerade ändå de sista tio försvararna.
En vecka efter att de sista delarna ur Kabuls manskap kämpade runt Gandamack, nådde fältläkaren William Brydon som den ende överlevande från Elphinstones misslyckade utbrytningsförsök till Jalalabad. När garnisonens befälhavare frågade Brydon, som förlorat delar av hjässan under flykten, vart resten av armén var svarade han lakoniskt ”det är jag som är armén”.

När nyheten om katastrofens vidd nådde omvärlden ledde den till en landsomfattande chock i både Storbritannien och Indien, och generalguvernören Lord Auckland ska enligt uppgift fått en stroke när han hörde nyheten. När den värsta chocken lagt sig höjdes starka röster för hämnd, och under ledning av sir George Pollock lämnade en stor armé – med bland annat William Nott (som året före försökt undsätta Elphinstons garnison) och Sale (som sedermera lyckades befria sin fru och några andra européer som kidnappats av afghanerna) – Indien och intog Kabul som brändes ner till grunden. Visa av de tidigare händelserna valde dock britterna att utrymma landet, och efter att Shuja Shah mördats i april 1842 återinsattes Dost Mohammed som ny emir.
Trots de brittiska betänkligheterna visavi Dost Mohammed, vars statskupp blivit startskottet för det första anglo-afghanska kriget, så visade sig han med tiden vara en klart pro-brittisk ledare som motsatte sig de ryska försöken att påverka utvecklingen i regionen.
Hans son Akbar Khan, var agerande i samband med övergreppen mot krigsfångar och civila än idag debatteras, avled – troligen förgiftad av sin far – i slutet av 1847.
Den brittiske generalen Elphinstone avled i fångenskap i april 1842, och sällar sig till en lång rad av militärer vars inkompetens och bristande initiativförmåga lett till katastrofala beslut.