Sunday, September 12, 2010

Årets valrörelse

Så är det då en vecka kvar tills det blir dags att avgöra vilka som ska få leka Robinsson de närmsta fyra åren i riksdagen, och redan nu verkar såväl massmedia som analytiker korat vinnaren – den borgliga Alliansen. Från att ha varit i princip uträknad under mandatperioden har Alliansen under det senaste året knaprat in på den röd-gröna oppositionen för att inte bara passera dem, utan också totalt köra över dem. I de senaste undersökningarna leder nu de borgliga mer runt tio procentenheter, och uppgivenheten börjar nu bli tämligen uppenbar bland många inom oppositionen. Det är givetvis lite tidigt att leta syndabockar, men troligen kommer eftermälet till valet att handla om hur lyckat Mona Sahlin skötte valarbetet.
I vad som ansågs Sahlins revansch efter de tidigare skandalerna, där inköpen av Toblerone var toppen av ett isberg när det gällde ekonomiskt oegentligheter och Göran Perssons totalsågning av henne i dokumentären ”Ordförande Persson” (2007), har det mesta egentligen handlat om allt annat än Sahlins återkomst. Snarare har Sahlin blivit sidosteppad som oppositionens affischnamn av Miljöpartiets Maria Wetterstrand, som till skillnad från både SAP och Sahlin faktiskt kan skryta med positiva siffror både när det gäller hennes parti och förtroendet för henne som person. Problemet för Miljöpartiet och Wetterstrand är dock att hennes tid i rampljuset är över, efter nästa kongress måste hon avgå och ersättas av en ny. Något som givetvis knappast kan anses optimalt i ett samhälle där personkulten runt partiledare blivit allt viktigare…

Men tillbaka till Sahlin som inte bara brottas med sitt förflutna, utan också med vikande siffror för såväl sitt parti som oppositionen. Det är förstås för tidigt att peka på några felaktiga beslut, men ett inte allt för hett tips är att behandlingen av Vänsterpartiet och fokuseringen på Sverigedemokraterna kommer att bli fokus för partiets utvärdering av valet 2010. Frågan om huruvida Vänsterpartiet skulle få delta i oppositionens allians var under sommaren en het fråga, och Sahlin tvingades – efter att ha först nekat Vänsterpartiet tillträde – göra en fransk pudel och acceptera Lars Ohly och hans parti in i vänsteralliansen. Det knorrades nog säkerligen en hel del både på vänster- och högerfalangen inom partiet i den här frågan, och det är nog rätt troligt att många sossar har nog lite svårt att riktigt förlikas med tanken på ett närmare samarbete med Vänsterpartiet. Å andra sidan kan man gott tänka sig att många fjärmat sig från Sahlin i och med hennes kraftiga avståndstagande från Vänsterpartiet.
Ett annat felbeslut Socialdemokraterna gjort är att fokusera alls in kraft på Sverigedemokraterna, vilket i praktiken stärkt partiets bild av sig själv som ett offer och som motarbetade av de etablerade partierna. Det går knappt en dag utan att socialdemokratiska ledarskribenter eller politiker öser galla över detta ytterlighetsparti, som utmålas som något form av logisk efterträdare till det Nationalsocialistiska Arbetarpartiet i Tyskland under 1930-talet. Det finns förstås två tacksamma vinnare av denna taktik, Sverigedemokraterna och den Borgliga alliansen. För medan Alliansen har kunnat hänge sig åt krypskytte mot Vänsteralliansens grodor, t.ex. Lars Ohlys tal om att kvinnor kan använda bröstpumpar, så har den borgliga Alliansens missgrepp i princip fått stå helt oemotsagda. Under drygt två veckors tid pumpade Folkpartiet ut en rad, mer eller mindre populistiska vallöften rörande integration och skolväsende. Men trots att många av förslagen är rent löjeväckande och direkt pinsamma, så klarade inte ens Socialdemokraterna och Sahlin att lyfta blicken från sitt fokus på Sverigedemokraterna för och lät FP få hållas.

Men det är inte bara fokuseringen som slagit fel, partiet måste onekligen rannsaka sig själva och inse att tillsättningen av Sahlin var ett missgrepp av gigantiska proportioner. Valet av Sahlin som partiledare har aldrig handlat om kompetens, utan får nog snarare ses som ett tecken på partiets dåliga samvete. Sahlin har aldrig, speciellt inte efter att skandal efter skandal om hennes ekonomiska oegentligheter och ovilja att de facto göra rätt för sig, varit speciellt folkligt förankrad. I kombination med felfokusering och en utebliven ekonomisk kris har detta i praktiken sänkt partiet och Vänsteralliansens försök att få till ett regeringsskifte. Frågan är dock om någon annan kunde lyckats bättre, jag är dock tveksam, men det är inte helt otänkbart att raset kunde ha blivit mindre med en annan partiledare.
Det är dock tveksamt om Sahlin blir kvar på sin post, inte nog med att partiet går mot ett av sina sämsta – kanske tom sämsta – val genom tiderna, hon är dessutom starkt ifrågasatt inom rörelsen. Frågan är dock vem som ska efterträda henne, någon starkt enande fadersfigur i stil med Persson saknas, och i samband med Sahlins tillträde valde flera av partiets tongivande kvinnor att trappa ner sitt engagemang i partiet.
Ett annat problem Socialdemokraterna står inför är att väljarna idag är klart mycket rörligare än vad man var för tio-tjugo år sedan. Den tidigare typiske socialdemokraten som i praktiken fötts in i partiet finns inte länge, annat än på åldervårdshemmen eller i skolböckerna. Att partiet, likt i praktiken även de övriga, successivt flutit in någon liberal lera gör inte saken bättre, skillnaderna mellan partierna är i praktiken begränsade och handlar mest om teoretiska spörsmål.

Men det är inte bara Socialdemokraterna som har det tufft i opinionsundersökningarna, även Centern och Kristdemokraterna lider av vikande siffror. Båda partierna ligger och vickar fram och tillbaka över 4%-spärren, och har likt Socialdemokraterna svårt att riktigt skapa sig en politisk hemvist i ett nytt politiskt klimat.
Centerns försök att finna en ny väljarbas i storstädernas innefolk, som likt Al Gore drabbats av någon form av kollektiv miljöångest, har inte varit speciellt framgångsrik. Inte heller har Maud Olofssons försök att framställa partiet som ett laissez faire parti rönt nämnvärda framgångar, snarare tvärt om. Från att ha varit Alliansens motor i det förra valet har Olofsson förpassats till åskådare när de stora elefanterna i form av Sahlin och Fredrik Reinfeldt trampar in på planen. För ett litet och i praktiken obskyrt parti behövs det att partiledaren får stort utrymme för att man ska märkas, och när man inte får något utrymme, ja då avspeglas det direkt i fallande opinionssiffror.
Till skillnad från Centern som tämligen desperat letar efter en ny väljarbas, så har KD ett dukat bord av väljare i form av desillusionerade konservativa väljare från bl.a. Moderaterna. Problemet är bara att dessa i mångt och mycket inte är den väljarbas som KD vill ha, partiet försöker desperat skaka av sig bilden av partiet som ett kristet och värdekonservativt parti och istället försöka skapa bilden av sig själv som ett modernt konservativt parti. Det har dock misslyckats kapitalt, och istället så verkar de potentiella väljare man troligen skulle kunna kannibalisera från Moderaterna stå ut med Reinfeldts omdaning av partiet. I likhet med Centern lider partiet av att partiledaren Göran Hägglund är totalt osynlig i debatten, och dessutom verkar lida av på vilken fot han egentligen ska stå. Ska han luta sig mot de konservativa krafterna inom partiet, eller försöka luta sig mot de mer liberala krafterna. Ett annat problem är Alf Svensson, vars mantel ingen ha kunnat plockat upp och eftersom man i likhet med Centern behöver utmärka sig, så speglar det sig även i partiets dalande populäritet.

Så när rösterna är färdigräknade nästa söndag är då frågan vilka partier som kom in i Riksdagen och vilka som inte gjorde det, alternativt floppade. Att flera partiledare sitter löst är ingen hemlighet, frågan är bara hur många som blir kvar efter den 19 september. Klart är att Wetterstrand och Peter Eriksson lämnar posten som partiledare (eller i deras fall Språkrör), medan Sahlin, Olofsson och Hägglund sitter löst. I Olofsson och Hägglunds fall så räddas nog dessa av att det saknas en uttalad efterträdare, och att partierna i praktiken saknar en klar hemvist bland väljarna.
Vare sig Reinfeldt, Björklund eller Ohly lider dock av dessa problem, de sitter tämligen tryggt kvar på sina poster och det ska nog till en skandal av episka positioner för att rubba dessa herrar.

Önskescenariot för Riksdagvalet 2010 vore givetvis följande scenario:

Vänsteralliansen
Miljöpartiet – kvar i riksdagen
Socialdemokraterna – kvar i riksdagen
Vänsterpartiet – kvar i riksdagen

Alliansen
Kristdemokraterna – ut ur riksdagen
Centerpartiet – kvar i riksdagen
Moderaterna – kvar i riksdagen
Folkpartiet – kvar i riksdagen

Utomstående
Sverigedemokraterna – in i riksdagen
Feministiskt initiativ – in i riksdagen
Piratpartiet – in i riksdagen

För optimalt kaos skulle Alliansen få flest röster, men ingen egen majoritet utan skulle behöva förlita sig på antingen PP eller SD för att få sitta kvar.

No comments: