Veckans stora snackis är givetvis måndagens bordning av Mavi Marmara av israeliska commandosoldater, och det kaos som sedan utmynnade i minst nio personers död och ett ännu oklart antal skadade. Bordningen av Mavi Marmara, som var en del av den fartygskonvoj som var tänkt att under namnet ”Ship to Gaza”, bryta den blockad Israel infört mot Gaza och bestod av ytterligare fem skepp. Ombord på skeppen återfanns, vid sidan av en rad olika förnödenheter, en stor mängd fredsaktivister och/eller en rad internationella personligheter som engagerat sig i Palestinafrågan, däribland en rad svenskar, där den mest kände torde vara författaren Henning Mankell. Att hela projektet varit ett rött skynke för Israel kommer givetvis inte som någon större överraskning, Gaza styrs sedan ett antal år tillbaka av Hamas, en militant utbrytargrupp ur Fatha som terrorstämplats av såväl Israel, EU samt USA och har gång efter annan avfyrat mängder med raketer mot Israel. Den lilla kustremsan har sedan Hamas valseger, som onekligen kom som en obehaglig överraskning för omvärlden, varit föremål för en rad kontroverser och israeliska angrepp samt utsatts för en långvarig blockad för att försöka svälta ut Hamas. De israeliska försöken att svälta ut Gaza verkar dock hitintills varit tämligen fruktlösa, genom ett sinnrikt system av hundratals (kanske tusentals) underjordiska gångar som förbinder Gaza med Egypten, smugglas dagligen tonvis med varor fram och tillbaka, däribland troligen stora mängder vapen. För även om Hamas i stora delar av världen ses som en paria, finns det regimer som ser Hamas som ett vapen i kampen om den muslimska befolkningen, vilket gjort att länder som t.ex. Iran öppet stödjer rörelsen såväl finansiellt som militärt.
Israels svar på detta har varit att försöka bomba det underjordiska systemet, samt sätta press på den egyptiska regimen att försöka stänga förbindelserna. Båda försöken har visat sig tämligen verkningslösa, men blockaden har trots allt inneburit att stora delar av Gazas befolkning lever under ytterst knappa förhållanden. Återkommande israeliska angrepp, som vanligtvis är svar på raketbeskjutning från Gaza, har knappast gjort situationen bättre och renderar inte heller i något minskat stöd för Hamas, snarare tvärt om.
I ett försök att dels bryta blockaden, men antagligen också att försöka uppmärksamma denna, påbörjades projektet ”Ship to Gaza”, ett projekt som tidigt fått utstå stark kritik från Israel. När skeppen tidigare lämnade Turkiet, upprepade Israel sin ståndpunkt att alla försök att bryta blockaden kommer att stoppas, och hänvisade aktivisterna att lasta av förnödenheterna i Israel och därifrån transportera dessa till Gaza, något som förstås aktivisterna inte var intresserade av.
Så igår morse (runt 5 tiden svensk tid), angrep den israeliska armen flottan och bordade fartygen, ombord på Mavi Marmara utbröt som sagt ett visst kaos när commandosoldaterna firade ner sig och skottlossning utbröt. Riktigt vad som hände ombord på den turkiska passagerarfärjan lär vi knappast få klarhet i, båda sidor försöker vinna stöd för sin sak och därför bör givetvis båda sidors berättelser tas med en nypa salt. Vad som däremot är sant är att angreppet skedde på internationellt vatten, något som folkrättsexperter är ett brott mot gällande konventioner, något som Israel bestrider och hävdar att de har rätten på sin sida. För att vinna stöd för sin åsikt har nu Israel offentliggjort en rad bilder på vapen som beslagtagits ombord på de sex båtarna, men det är tveksamt om knivar och påkar kan anses ge Israel rätten att angrip fartyg på internationellt vatten, medan aktivisterna bedyrar att inga vapen återfanns på fartygen.
Nyheten om bordningen och dödsoffren orsakade en våg av fördömanden, till och med den sedvanlige saklig svenske utrikesministern Carl Bildt skrädde inte med orden och fördömde med – ovanligt – starka ord händelsen. MUF-ordföranden Niklas Wykman verkar dock inte stämma in i bäcken av kritiker, utan hävdade på sin Facebook sida att aktivisterna var ”nyttiga idioter”, ”terrorister” och ”Israelutrotare”. Efter en tämligen massiv kritik försökte Wykman göra en halv så kallad pudel, men framhäver fortfarande att aktivisterna, då speciellt de svenska, är ”nyttiga idioter”.
Det är mycket möjligt att Wykman har rätt i delar av sina påståenden, och att det bland aktivisterna återfanns personer med annat i tankarna än att bistå Gazas befolkning med humanitär hjälp. Men det fråntar inte Israel ansvaret för att man successivt, och tämligen medvetet, urholkar det internationella stöd man haft under åren, och att deras agerande distanserar landet från forna allierade. Måndagens bordning innebär i praktiken att landets mycket goda relationer, vilka visserligen naggats i kanten av de senaste årens agerande i Gaza och södra Libanon, med Turkiet nu för all framtid är raserade och att man således förlorat ett av de få stöd man haft i regionen. Även om det förstås är tveksamt om Turkiet kommer sälla sig till de länder som aktivt hotar Israel, så har ändå landet varit en viktig partner i regionen. Men det verkar knappast bekymra Israel, som är mycket väl medveten om att man i princip kan agera precis hur man vill, speciellt med tanke på att man i allra högsta grad har stöd – såväl ekonomiskt som politiskt – från USA, där den pro-israeliska lobbyn är både ekonomiskt och politiskt inflytelserik. Det är ur denna synvinkel man ska se Obamas tämligen intetsägande replik på händelsen, även om bordningen renderat i stor oro i Washington. Dels därför att den troligen lär sänka Obamas försök att mäkla fred i regionen, men också därför att den kan skada relationerna med Turkiet som till råga på all är medlem i NATO. För en amerikansk president som redan är hårt pressad, dels av den fortsatta ekonomiska krisen men också av BP:s havererade oljerigg i Mexikanska Golfen, kan nyheten knappast ha kommit speciellt lämpligt. Obama lär således sälla sig till den allt längre rad av amerikanska presidenter som, tack vare överilade israeliska aktioner, får se sina fredsinitiativ för Mellersta östern gå i tusen bitar, något som förstås hotar amerikanska intressen i regionen.
Israelerna själva verkar dock inte speciellt oroade, även om många israeliska tidningar kritiserar aktionen och kräver försvarsministerns avgång. I en rad interjuver i Sveriges radios ekosändningar under tisdagen, luftade många sin uppenbara irritation över omvärldens kritik. Det dröjde inte heller innan de sedvanliga anklagelserna om europeisk antisemitism dryftades, något som även indirekt luftades av Lisa Abramowicz (generalsekreterare Svensk Israel-information) måndagens Studio ett i P1. Det är förstås ett enkelt sätt att tysta all kritik, men frågan är om inte taktiken börjar bli kontraproduktiv och snarare renderar i att uttrycket urholkas.
Att Israel tämligen flagrant bröt mot allt vad internationella konventioner heter, och till stora delar får ta på sig ansvaret för det kaos som ledde till ett okänt antal döda och skadade råder det ingen som helst tvekan om. För oavsett vad man nu tycker om ”Ship to Gaza”, där jag nog får säga att jag till viss del håller med Wykman i sak, så är knappast lösningen på problemet att storma skeppen med militärer. För även om hela projektet varit ett sätt att försöka provocera Israel, vilket uppenbarligen lyckades, så borde det hela kunnat skötts på ett mycket bättre sätt. Hela agerandet tyder på en total brist på självinstinkt och en överlägsenhet, till viss del baserad på det faktum att Israel vet att USA oavsett vad som än händer kommer att stödja dem, som gränsar till idioti. Detta stöd, som till stora delar beror på den inflytelserika pro-israeliska lobbyn, har gjort att Israel successivt stött bort stora delar av det internationella stöd man tidigare haft lär dock knappast vara för evigt. USA är hårt pressat, såväl ekonomiskt, politiskt och militärt och frågan är hur länge Israel skulle klara sig utan USA:s stöd i en region där man återigen börjat göra sig ovän med sina grannländer.
Men det är inte bara Israel som ska ha kritik, även Ship to Gaza måste kritiseras, speciellt då många av de svenska aktivisterna som uppenbarligen verkat levt i en plastbubbla stora delar av sitt liv. Att så öppet provocera Israel, speciellt i en så pass infekterad fråga som Gaza, och inte förvänta sig en våldsam reaktion, tyder på en ofattbar naivitet på gränsen till idioti. Israel har gång efter annan, senast bara för ett par månader sedan då man mördade en Hamasledare på ett hotell i Dubai, visat att man sannerligen inte lägger fingrarna i kors i frågan och att man inte drar sig för att nyttja våld. Att Israel skulle, utan några som helst invändningar, låta konvojen nå Gaza utan någon form av konfrontation känns i ärlighetens namn som tämligen långsökt.
Men hela händelsen lämnar onekligen en bitter eftersmak i munnen, för även om nu aktivisterna lär återvända till Sverige som ”hjältar” och massmedia kommer fylla tidningarna med deras berättelser lär det knappast hjälpa Gazas befolkning. Det lär inte heller förbättra försöken att mäkla fred i regionen, där Obamas om andras försök återigen lär haverera. Risken är också att tonläget i debatten och i olika protestaktioner kommer ge närning åt en faktisk antisemitism, och att europeiska judar återigen kommer bli måltavla för frustrerade demonstranter och att angrepp mot synagogor och andra judiska intressen återigen kommer öka.
Samtidigt ska man inte heller glömma det faktum att Israels agerande återigen lär rendera i förlorat internationellt anseende, och att man blir allt mer och mer isolerade. I ett läge när landets militär till synes och sist de facto inte längre visat sig vara överlägsna mot vare sig Hizbollah eller deras systerorganisation Hamas, så kan detta visa sig vara fatalt. Försöken att militärt krossa såväl Hamas som Hizbollah har visat sig vara misslyckade, och troligen stärkt båda organisationerna såväl i Gaza samt södra Libanon som i den övriga muslimska världen. Den här aktionen lär visserligen inte öka stödet för Hamas i arabvärlden, men kan mycket väl leda till ett större stöd för Hamas i Europa och även på sikt urholka Israels försök att bekämpa organisationen.
No comments:
Post a Comment