Thursday, June 3, 2010

En diktators fall – del fem

Nyheten om de tyska stridsvagnarnas framfart i Polen väckte, precis som i övriga Europa, en hel del oro i Italien, främst på grund av de avtal och pakter som landet ingått med tyskarna och som till stor del gjorde dem i teorin allierade. Återigen försökte Mussolini skicka ut fler fredstrevare om nya möten mellan Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland, men försöken visade sig meningslösa och den 3 september förklarade först fransmännen och sedan britterna krig mot Tyskland. Mussolini befann sig nu, något ironiskt, i ett liknande läge den italienska regimen befann sig i under det stora kriget, nämligen att man var i allians med Tyskland, men valde att förhålla sig neutrala.
Britterna och fransmännen var förstås oroliga, speciellt då den italienska flottan och armén hotade de bådas kolonier i Nordafrika, vilket för britterna var mycket oroande då tillgången till Medelhavet var fundamentalt för underhållet av den brittiska armén och industrin. Medan polackerna i praktiken, ett antal mindre offensiver genomfördes av en tämligen motvillig fransk armé, lämnades åt sitt öde och delades upp med Tyskland och Sovjetunionen, började Mussolini att inse att han måste välja sida. Problemen var bara att den italienska armén och krigsindustrin fortfarande inte återhämtat sig från invasionen av Etiopien, stödet till Franco och annekteringen av Albanien. Den italienska krigsmakten var visserligen på pappret respektingivande, men utrustningen lämnade en hel del till övers, och härrörde i många fall från slutet av 1800-talet. Under vintern 1939 kom nästa konflikt i anslutning till det tysk-polska kriget, den aggressiva sovjetiska utrikespolitiken ledde till att de baltiska staterna och Bessarbien (del av Rumänien) annekterades, men när man försökte tvinga fram ett avtal med Finland gick det trögare. Förhandlingarna gick i stå, vilket ledde till ökade aktiviteter längs den finsk-ryska gränsen, efter påståenden om finsk beskjutning av sovjetiska posteringar gick den sovjetiska armén till anfall den 30 november 1939. Den sovjetiska krigsmakten väntade sig endast begränsat motstånd, men finnarna visade sig vara av ett segare virke än så och stretade emot, vilket väckte stor uppmärksamhet i omvärlden.
I Rom möttes nyheten om de finska framgångarna med stor beundran, men Mussolini var milt sagt irriterad över den tyska tystnaden i frågan. Angreppet möttes av en internationell våg av protester, och krav ställdes i flera länder om att bistå Finland, utom i ett – Tyskland. Berlin var nämligen osedvanligt tystlåten i fallet, något som retade Mussolini och faktiskt renderade i en kortare period av väldigt frostiga relationer mellan de båda länderna. Det var dock inte bara Mussolini som var irriterad över utvecklingen, även bl.a. Ciano påpekade flera gånger att tyskarna inte verkade lita på dem, och att de fick reda på det mesta genom nyhetsförmedlingarna än vid förhandlingsbordet. Flera ledande fascister och personer i Mussolinis omgivning gav uttryck åt en långtgående irritation över tyskarnas agerande, och att man skulle försöka hålla sig utanför konflikten. En knapp månad efter det tyska angreppet på Danmark och Norge så förändrades helt plötsligt maktbalansen i Europa, tyska styrkor angrep Belgien, Nederländerna och Frankrike. De fransk-brittiska styrkorna tvingades, ofta utan att ha skjutit ett skott, att retirera västerut utan den snabba tyska framstötarna och Mussolini ansåg sig nu ha allt han behövde för att bestämma sitt lands framtida öde…

I ett möte med den italienska armén försäkrade han sig om att såväl flyg, mark och sjöstridskrafterna var redo, och den 10 juni 1940 förklarade Mussolini krig mot Storbritannien och Frankrike. Nyheten om Mussolinis krigsförklaring kom inte bara som en chock för både britterna och fransmännen, utan även för många italienare. Speciellt då den italienska handelsflottan, som överhuvudtaget aldrig informerats om utvecklingen och som således inte haft möjlighet att förbereda sig inför hotet om krig mot britterna eller fransmännen. I ett slag blev Italien av med stora delar av sin handelsflotta, som antingen sänktes eller konfiskerades av britterna. Trots sina löften var dock armén långt ifrån redo, och när Mussolini i samband med krigsförklaringen krävde ett angrep mot södra Frankrike tog det inte lång tid innan verkligheten hann ifatt såväl den italienska armén som Mussolini.
För även om de italienska väpnade styrkorna såg massiva ut på pappret, så var det i många avseenden en papperstiger. Det italienska flygvapnet, vilket var såväl Mussolini som fascistpartiets guldkalv, hade visserligen vunnit respekt genom en rad spektakulära långdistans-, höjd- och hastighetsrekord, men detta hade i stora drag överhuvudtaget inte smittat av sig på produktionsversionerna. Den absolut största delen av de italienska jaktflygplanen utgjordes av dubbeldäckare, vilka visserligen var tekniskt sett minst lika avancerade som monoflygplanen men led av sämre prestanda och beväpning. De italienska bombflygplanen var även dessa på pappret imponerande, men hade under konflikten i Spanien uppvisat stora brister i hastighet, beväpning och lastförmåga. Som många andra italienska vapengrenar var användningen av radioutrustning starkt begränsad, något som speciellt gällde det italienska jaktflyget.
Planer på att ersätta det italienska standardjaktflygplanet CR.42 ”Falco” (som även användes av det svenska flygvapnet) hade påbörjats i slutet av 1930-talet, men gick på grund av brister i den italienska krigsindustrin långsamt och ledde till att produktionen av falkarna fortsatte. De monoflygplan som trots allt producerades var visserligen välgjorda produkter, men på grund av brist på nödvändiga råvaror, var de allt som ofta behäftade med allt för svaga motorer.

Precis som flygvapnet var flottan förhållandevis välutrustad med modern utrustning, men även här ställde den dåliga tillgången på råvaror och den stundtals naiva italienska krigsindustrin till det. Under mellankrigsåren hade Mussolini på allvar inlett en upprustning av den italienska flottan, och man kunde således stoltsera med en rad nya krigsfartyg som inte bara var snabba utan också förhållandevis välbeväpnade. Vid en närmare inspektion visade sig dock många fartygen vara behäftade med en rad brister, främst då i bepansringen och många italienska krigsfartyg var klart sämre beskyddade än sina brittiska och franska motsvarigheter. En annan, om än i fredstid kanske inte så avgörande, brist var avsaknaden av radarutrustning, vilket kan te sig som något underligt då Italien under mellankrigsåren legat långt fram i utvecklingen av radarsystem.
Men det fanns även strategiska brister, som den akuta bristen på spaningsflygplan eller bristande kommunikation mellan flygvapnet och flottan. Trots att de båda vapengrenarna var tänkt att ha ett nära samarbete, var verkligheten totalt annorlunda och innebar stora svårigheter för den italienska flottan att få luftunderstöd (som först måste gå via den lokale befälhavaren till flottans överbefälhavare som sedan tog kontakt med flygvapnet för att begära understöd), något som skulle visa sig vara förödande. Många av fartygen var dessutom instabila, vilket renderade i att de hade svårigheter att skjuta vid kraftig sjögång eller inte gick att manövrera. Något som även detta orsakade stora förluster och skador.

Om flygvapnet och flottan hade det förhållandevis förspänt, så var situationen totalt annorlunda för de italienska markstridskrafterna. För trots Mussolinis tal om att Italien kunde stoltsera med åtta miljoner bajonetter, var markstridskrafterna inget som avskräckte någon. Mycket av utrustningen, speciellt inom artilleriet, utgjordes av gammalt material från slutet av 1800-talet eller var krigsbyte från det första världskriget och som ”moderniserats” genom att utrustas med gummihjul för att lättare kunna transporteras av motorfordon. Inte heller var infanteristernas utrustning mycket att hurra för, och utgjordes även detta av ålderstiget material vars bäst före datum gått ut för länge sedan. Det nya material som trots allt fanns att tillgå kan sammanfattas med ett ord, överarbetat och var ofta illa anpassat för att användas under längre tider i fälttjänstgöring. Det fanns förstås undantag, den italienska barettakulsprutepistolen var högt värderad, inte bara av den italienska armén utan även av tyskarna och de allierade, men kunde aldrig tillverkas i något större antal.
En av de få områden som trots allt fått en hel del anslag, speciellt i spåren av de tyska framgångarna i Polen, var pansarförbanden. Italien kunde redan i mitten av 1920-talet stoltsera med en stor stridsvagnspark, även om majoriteten av dessa utgjordes av den åldersdigna Fiatversionen av den franska Renault stridsvagnen. Situationen hade knappast förbättrats under 1930-talet, och vid krigsutbrottet utgjordes majoriteten av stridsvagnsparken av de små LV 33 tanketterna, vilka hade två mans besättning och var beväpnad med antingen en 8 mm kulspruta eller ett pansarvärnsgevär. Dessa hade redan under striderna i Etiopien visat på allvarliga brister, avsaknaden av torn gjorde dem svåra att beskydda utan infanteriunderstöd och led av extremt svag bepansring. Nu hade visserligen den italienska armén börjat försöka ersätta dessa, men arbetet gick – som vanligt – långsamt och resultatet knappast mycket bättre. Ersättaren M11/39 var en medeltung (även om den i internationellt sammanhang vanligtvis betecknas som lätt) stridsvagn med en 37 mm kanon monterad i chassiet och två 8 mm kulsprutor i ett roterbart torn.
Denna led dock av en rad mer eller mindre akuta brister, som gjorde den i praktiken värdelös och en potentiell dödsfara för sin besättning. De svaga pansarplåtarna, som ofta tenderade till att spricka när den träffades, nitades fast eftersom den italienska krigsindustrin saknade kapacitet att svetsa eller gjuta plåtarna. Även om detta var en tämligen vanligt förekommande lösning före krigsutbrottet, så var det i praktisk användning förenat med livsfara för besättningen då nitarna vid beskjutning kunde lossna och skada besättningen. Försöken att uppgradera M11-serien visade sig i praktiken verkningslös, då stora delar av bristerna bara ärvdes av efterföljande varianter och problemen fortsatte. Precis som många stridsflygplan saknade, trots att det fanns plats, de italienska stridsvagnarna radioutrustning, vilket starkt begränsade deras möjlighet att samordna anfall.

Bristerna till trots hade Mussolini storslagna planer, inom loppet av ett par dagar beordrades den italienska armén att invadera södra Frankrike via alperna. Den under inga som helst omständigheter förberedda armén gjorde som den blivit tillsagd och påbörjade angreppet, men trots att stora delar av de franska trupperna redan dragits tillbaka till norra Frankrike för att möta det tyska hotet, uteblev framgångarna. Under bedrövliga förhållanden fick de italienska trupperna kämpa sig fram mot de franska befästningarna utan vare sig nödvändig utrustning eller understöd. När Frankrike till slut kapitulerade hade de franska förlusterna begränsats till ett femtiotal, medan de italienska förlusterna i döda, skadade och saknade stigit till runt ett par tusen man.
Inte heller gick utvecklingen speciellt mycket bättre i Nordafrika, där nyheten om krigsförklaringen kom som ett oönskat brev på posten. Även om den italienska närvaron i Nordafrika kraftigt stärkts under de 1939 och 1940, led man brist på såväl utrustning som motorfordon anpassade för ökenkrigföring. Stora delar av förbanden utgjordes dessutom av lokalt rekryterade soldater, vilka visserligen visat sig framgångsrika i Etiopien men vars stridsvärde mot europeiskt motstånd var tveksamt. Ett annat problem var det faktum att den italienska sjötrafiken från Italien till Nordafrika fanns inom räckvidd för flygplan från Malta, vilket försvårade möjligheterna att underhålla trupperna. Efter ett antal mindre brittiska räder in på italienskt område valde så Mussolini att agera, under ledning av marskalk Graziani (som räddat kampanjen i Etiopien), gick de italienska trupperna till angrepp. Men trots en förhållandevis framgångsrik inledning, valde Graziani att göra halt och börja befästa sina ställningar. En rasande Mussolini krävde att Graziani skulle återuppta offensiven, men den italienske marskalken ansåg sig sakna både motorfordon, utrustning och manskap för fortsätta offensiven. Medan ordkriget rasade mellan marskalken och Mussolini hade britterna förstärkt sina styrkor i Egypten, och började på allvar förbereda en motoffensiv då italienarna verkade mer intresserade av att förstärka sina ställningar än avancera djupare in i Egypten.
Med strikta order om att begränsa den brittiska offensiven till tre dagar, och att avbryta alla angrepp vid hårdare motstånd, gick britterna så till motoffensiv. Även om de italienska trupperna varit flitiga med sitt arbete hade Grazianis försvarsplaner en grav svaghet, de baser runt vilket försvaret byggts låg alldeles för långt borta från varandra för att de effektivt skulle kunna bistå varandra. Britterna kunde nu, tämligen enkelt, inta bas efter bas utan att italienarna kunde göra speciellt mycket. De italienska pansarförband som trots allt fanns var dessutom klart underlägsna de brittiska, och led dessutom av stora motorproblem eftersom få var utrustade med filter för att skydda motorerna mot den ständigt närvarande ökensanden. Det dröjde inte länge innan Grazianis trupper var i full reträtt, och även om den brittiska redogörelsen över denna första del av kriget i Nordafrika till stora delar är överdriven, så var det motstånd man mötte inte nämnvärt respektingivande.
Till slut kunde dock italienarna, delvis tack vare att britterna helt enkelt överansträngt sin logistiska kapacitet och ett hårdare motstånd, stoppa upp britterna. Vid det här laget hade dock Italien mer eller mindre förlorat kontrollen över stora delar av Nordafrika, och britterna förberedde sig nu för dödsstöten mot de kvarvarande italienska trupperna.

I det italienska Östafrika var situationen än mer svårhanterlig, främst på grund av att området i praktiken vid krigsförklaringen var totalt isolerad och att trupperna helt enkelt fick klara sig helt på egen hand utan något större bistånd från Italien. Under ledning av greven av Aosta, som utsetts till guvernör, angreps brittiska Somalialand och efter hårda strider tvingades slutligen de brittiska trupperna (som primärt utgjordes av indier) att evakueras. Segern var dock dyrköpt i såväl manskap som utrustning, och när nyheten om utvecklingen i Nordafrika nådde de italienska kolonierna i östra Afrika var det nog få som hade någon större förhoppning om någon positiv utgång.
Detta till trots så fortsatte de italienska trupperna att strida, och även om de brittiska trupperna utgjordes av trupper värvade i kolonierna, var striderna både hårda och renderade i svåra brittiska förluster. Till slut tvingades dock de italienska trupperna vika för övermakten och kapitulera, och med det var Italiens dröm om ett imperium i östra Afrika slut.
I norra Afrika var situationen kaotisk, de italienska trupperna hade visserligen lyckats – efter att ha lidit svåra förluster – stoppat britterna, som dock nu förberedde dödsstöten mot de kvarvarande italienska trupperna. Försöken att försörja trupperna gick trögt, men Mussolini hade nu en plan för hur problemet i Nordafrika skulle lösas, och han vände nu blickarna mot Balkan, och mer specifikt mot Grekland.

Likt många andra länder i östra och sydöstra Europa hade Grekland under mellankrigstiden successivt utvecklats till en slags kvasidiktatur med vissa kvasifascistiska tendenser. Precis som många andra länder i området hade Grekland både imponerats och oroats av Tysklands framväxt, men medan det grekiska kungahuset till stora delar var anglofilt, så var militären desto mer intresserad av Tyskland. Oroat över Italiens annektering av Albanien hade grekerna stärkt sina band med britterna, vilka vid händelse av en eventuell italiensk invasion skulle bistå grekerna.
Denna allians var nu Mussolini villig att testa för att rädda vad som räddas kunde av de italienska styrkorna i Nordafrika, eftersom han kallt räknade med att de enda trupper britterna kunde skicka var de ifrån Nordafrika. Samtidigt nåddes han av nyheter om att tyskarna, till slut, börjat överväga att bistå de italienska trupperna i Nordafrika, vilket gjorde att behovet av en invasion blev allt viktigare. Uppretade över tyskarnas agerande, så valde Mussolini att lägga locket på när det gällde planerna för ett angrepp mot Grekland, och italienarna började förstärka sin närvaro i Albanien. Givetvis undgick inte Mussolinis agerande vare sig britterna eller tyskarnas intresse, och Hitler lät meddela att han önskade att Italien skulle undvika en kampanj på Balkan. Mussolini valde dock att ignorera Hitlers önskan, och i oktober 1940 var de italienska förberedelserna klara. En strålande glad Mussolini mötte upp Hitler i Brennerpasset, dit Hitler rest efter att ha sammanstrålat med Franco i ett försök att få med Spanien i kriget och den planerade invasionen av Sovjetunionen. Trots tämligen fagra löften från Hitlers sida valde dock Franco att tacka nej, och Hitler lär ha sagt på väg till sitt möte med Mussolini att han hellre spenderade tid i en tandläkarstol än träffade Franco igen. En troligen tämligen irriterad, speciellt som han under tågresan fått reda på vad som hänt på Balkan, klev av tåget och informerades av Mussolini att italienska trupper nu gått in i Grekland.
En rosenrasande, även om han troligen försökte hemlighålla det inför Mussolini, klev på tåget och återvände till Berlin. I ett slag hade Mussolini, utan hans egentliga vetskap, raserat år av diplomatiskt arbete för att säkra Balkan inför den stundande invasionen av Sovjetunionen. Än mer oroande var nyheterna om att den italienska invasionen, bara efter ett par dagar, stannat upp och att grekerna, som Mussolini lovat skulle kapitulera så fort de italienska trupperna avfyrade sina gevär, gått till motoffensiv.

Den italienska invasionen av Grekland har, i ännu högre grad än italienarnas aktivitet i Nordafrika, använts som bevis för hur odugliga de italienska trupperna var. Men det är värt att notera att de italienska trupperna, vilket i och för sig även gällde för grekerna, var dåligt utrustade och leddes allt för ofta av inkompetenta officerare. Tidpunkten för den italienska offensiven var inte heller optimalt, och höstregnen gjorde de fåtaliga vägarna ofarbara samtidigt som de italienska trupperna saknade de mest basala vinterutrustning. De italienska vapnen, som behäftats med osedvanligt många specialfunktioner, visade sig högst olämpliga för denna typ av miljö. De tunga italienska kulsprutorna, som av någon okänd anledning tydligen behövde olja varje separat patron, led av återkommande eldavbrott då smuts kom in i mekanismen. De lätta italienska granatkastarna visade sig klart undermåliga och led även dessa av oförklarliga tekniska lösningar som ledde till återkommande problem.
Det bristfälliga vägnätet, i kombination med att den italienska armén underlåtit sig att införa en standardkaliber, gjorde underhållssituationen kaotisk och underlättade sannerligen inte situationen för de italienska försöken att bryta igenom de grekiska försvarslinjerna. Det var endast i luftrummet som italienarna inledningsvis kunde tillgodogöra sig ett visst övertag, men även detta försvann när brittiskt flyg uppenbarade sig och det italienska flygvapnet drabbades av allt svårare och svårare förluster.
I Berlin var Hitler rasande, år av diplomatiskt arbete för att säkra den tyska sydöstliga fronten hade genom Mussolinis vågspel gått till spillo. Precis som Italien saknade Tyskland många viktiga råvaror för ett modernt krig, och även om importen från Sovjetunionen till stora delar kunde tillgodose den tyska krigsindustrin och krigsmakten, så skulle denna upphöra i samband med den tyska invasionen av Sovjetunionen. Precis som för italienarna var bristen på olja akut för tyskarna, men genom diplomati och förtäckta hot hade Tyskland i princip tillförskansat sig ensamrätt på de rumänska och ungerska oljefälten, vilka var tänkta att ersätta de sovjetiska leveranserna fram till dess att man kunde inta de sovjetiska oljefälten i södra Kaukasus. Det sista Hitler ville ha på Balkan var således britterna, vilka nu kunde nå de rumänska och ungerska oljefälten med sina bombflygplan, och som nu efter viss grekiskt motstånd började anlända till Grekland. Tillsammans med det tyska överkommandot utarbetades i all hast en invasion av Grekland, vilket dock innebar att man behövde transportera trupper genom Jugoslavien, ett land vars ledning var protyskt, men där stora delar av folket – speciellt serberna – var proallierat och inte nämnvärt lockade av att låta tyska trupper transporteras genom landet.
Under hösten och vintern 1940, då de italienska trupperna i Grekland till slut – med stor hjälp av de vedervärdiga förhållandena – lyckades stoppa grekernas offensiv, började tyskarna bearbeta jugoslaverna. Väl medvetna om delar av befolkningens motstånd var dock jugoslaverna inte nämnvärt intresserade, men hot och lockelser gjorde till slut att jugoslaverna gick med på tyskarnas krav och kungen undertecknade våren 1941 ett avtal som band Jugoslavien till axelmakterna. På väg hem från Berlin nåddes dock den jugoslaviska delegationen av ytterst allvarliga nyheter, landet drabbats av en statskupp samt att kungen abdikerat och att hans unga son utsetts till hans efterträdare. Den nya ledningen försäkrade tyskarna om att de tänkte hålla sina löften, men nyheten slog bokstavligen ner som en bomb i Berlin.
Hitler blev rosenrasande och krävde hämnd, jugoslaverna skulle få betala för detta svek och det rådde inga som helst tvivel om att det var ett verk av britterna. Även om det idag saknas några egentliga hållbara bevis, så råder det dock ingen större tvekan om att britterna de facto låg bakom statskuppen och det öde som snart skulle drabba Jugoslavien och Balkan. Det är dock tveksamt om nyheten väckte lika mycket uppmärksamhet i Italien, för där hade man fullt upp med nyheterna från såväl Nordafrika som vad som hände i Grekland…

No comments: