En dikators fall

Den 25 juli 1943 stegade en trött och desillusionerad Benito Mussoli upp för trapporna till det kungliga palatset i Rom, dit han kallats av kung Victor Emmanuel III, med största sannolikhet medveten om vad som väntade. Landet skakades av återkommande strejker, i Nordafrika hade stora delar av den italienska armén, tillsammans med den tyska Afrikakåren, kapitulerat i maj, och vad värre var hade allierade styrkor landstigit på Sicilien och landet utsattes för återkommande bombräder av de allierade. Som om detta inte var nog hade han dagen innan förlorat en förtroendeomröstning i Fascisternas stora råd, och att dessa hade uppmanat honom att avgå till förmån för kungen. Med detta i åtanke är det förstås inte speciellt otänkbart att Mussolini inte direkt såg fram emot mötet med den kortväxte kungen, som endast mätte 1,53 m, och som Mussolini under alla dessa år hyst ett visst förakt inför. Men nu var rollerna ombytta, och mitt i Mussolinis genomgång av mötet avbröt den lille kungen honom med att meddela att han, som statschef, valt att gå på rådets linje och avsätta Mussolini och att ersätta honom med marskalk Pietro Badoglio. Den tidigare så talföre Mussolini blev tyst och lämnade, utan att egentligen protesterat rummet och greps av italiensk polis som skyndsamt förde honom till hemlig ort på order från Badoglio. Med detta var en av världens mäktigaste män avsatt, utan att ett skott avfyrats eller någon som helst blodgjutelse, det här är berättelsen om Mussolinis uppgång och fall…

Bilden av Italien under Mussolinis styre är idag i mångt och mycket en produkt av amerikansk och brittisk propaganda, som under kriget riktade in sig på de tämligen uppenbara bristerna i den italienska krigsmakten och som fortfarande är starkt förankrade i historieskrivningen runt kriget. Annat var det under mellankrigsåren, då sågs Italien av många som en militär och politisk stormakt, och Mussolini hade ett högt anseende på det internationella planet. Den italienska flottan och flygvapnet var såväl modernt och var både grund för beundran och oro hos britter och fransmän, som trots de senare gliringarna tog hotet från Italien på största allvar. Men det var inte bara den italienska krigsmakten som imponerade på besökarna, under Mussolinis ledning hade Italien på allvar enats och tagit klivet – om än sent – in i det moderna tidevarvet. Massiva projekt, som dräneringarna av träskmark och anläggandet av nya städer och motorvägar, hade lett till att Italien sågs av många som en förebild, inte bara bland politiker utan även bland arkitekter som imponerades av den futuristiska arkitekturen i de italienska projekten. Mussolinis tidiga motvilja, om än halvhjärtat, inställning till den före detta österrikiska korpralen norr om alperna, var också en källa till respekt bland främst brittiska och franska politiker. Dessa såg givetvis mellan fingrarna med att Italien under Mussolini knappast kunde anses som en demokrati, även om repressionen mot oliktänkande sällan gick till samma excesser som i det Tredje Riket. Men det var förstås inte bara omvärlden som hyste stor respekt för Mussolini, även på hemmaplan var Mussolini populär och omtyckt. För även om livet i Italien fortfarande var hårt och arbetslösheten hög, något som bland annat kan visas genom den fortsatta utvandringen av italienare till USA och Sydamerika (främst Argentina), så hade han trots allt väckt ett visst hopp om förändring bland många italienare. Till skillnad från många andra italienska politiker var han inte heller rädd att röra sig bland vanligt folk, och även om det förstås fanns ett stort korn av propagandavärde, så kunde han stoppa sin bilkortege för att delta i skördandet av spannmål eller bada i Medelhavet.
Men precis som i många diktaturer var utsidan vara en vacker fasad, på insidan var Italien fortfarande ett sargat land med en ledning utan några egentliga mål. Till skillnad från sin kollega norr om alperna saknade Mussolini något egentligt mål med sitt statsbygge, någon motsvarighet till Adolf Hitlers ”Mein kampf” fanns inte, vilket kanske kan förklara landets konstanta svängningar i utrikespolitiska frågor. Ett annat problem var Mussolinis egenskap att personligen ta över fler och fler departement under sig, oavsett huruvida han var kunnig eller intresserad av departementens arbetsuppgifter. Även om många italienare hyste stort förtroende för Mussolini, var det sämre med hans lokala ledare, vilka gick under den etiopiska beteckningen Ras (hövding, stamöverhuvud). Dessa hade i mångt och mycket övertagit den organiserade brottslighetens aktiviteter och levde ett liv som mer förde tankarna till italienska renässansfurstar än etiopiska stamhövdingar.
Det var dock inte bara politiskt landet led av stora problem, för även om många internationella bedömare var imponerade av den italienska krigsmakten var verkligheten något helt annat. Inte nog med att landet led av brist på nödvändiga råvaror, den italienska industrin var fullständigt oförmögen att leva upp till de modesta krav de italienska vapengrenarna trots allt ställde. Såväl flottan som flygvapnet led av en rad brister, för flottans del i det faktum att de flesta fartyg saknade såväl radar som adekvat radioutrustning och att stora delar av flygvapnet fortfarande bestod av biflygplan och att utvecklingen av ett effektivt monoplan drog ut på tiden. Flera prototyper slog visserligen en rad spektakulära hastighetsrekord under 1930-talet, men någon stridsduglig lät vänta på sig. När det gällde marktrupperna var situationen än värre, och mycket av utrustning härrörde från tiden före det stora kriget. Försöken att modernisera den italienska armén gick även den trögt, dels på grund av brist på råvaror och industrikapacitet men också på grund av bristande militär insikt. Långt in på mitten av 1930-talet var den italienska armén inriktad på en upprepning av händelseförloppet under det stora kriget, då striderna skett i de ogästvänliga alperna, en terräng som föga lämpade sig för den krigföring som såväl britter som tyskar experimenterade med. Först under andra hälften av 1930-talet, delvis orsakat av att Italien successivt hamnade i Tysklands intressesfär, började den italienska armén intressera sig för andra krigsskådeplaster än alperna. Situationen blev inte heller bättre av det utdragna kriget i Libyen, invasionen av Abessinien och den italienska närvaron i det spanska inbördeskriget, konflikter som tärde hårt på den italienska armén, utan att ge några egentliga fördelar.
Det var dock inte bara den italienska armén som led av stora brister, även den italienska ekonomin och industrin drogs med stora problem, vilka delvis var sammankopplade. Till skillnad från övriga europeiska stormakter var Italien långt ifrån industrialiserat, och baserades till stora drag på inkomster från jordbruket. Den italienska bristen på råvaror gav också den ironiska effekten att mycket av det nya krigsmaterial som trots all tillverkades, såldes utomlands för att få tillgång till viktiga råvaror och utländsk valuta. Bristen på t.ex. olja gjorde att utbildning och övningar för de mekaniserade förbanden begränsades starkt, och att utrustning som den italienska armén skulle ha behövt exporterades till exempelvis Rumänien i utbyte mot olja. Det är dock tveksamt om tillgången på råvaror egentligen gjort någon större skillnad, den italienska industrin – som precis som idag är koncentrerad till norra Italien – saknade egentligen kapacitet att uppfylla behoven. Den konstanta bristen på råvaror låga industrikapaciteten påverkade inte bara militären, utan även civilbefolkningen i form av att italienska produkter ofta var både dyrare och sämre än sina utländska konkurrenter, vilket förstås försvårade försäljningen av inhemska produkter. Försöken att införa tullavgifter på utländska varor visade sig vara misslyckat, och ledde bara till att italienska exportvaror försågs med betungande tullavgifter. För ett land som behövde importera det mesta var detta givetvis ingen hållbar lösning.
Situationen för den italienska industrin försämrades dessutom av den finansiella krisen i slutet av 1920-talet, och även om Italien på pappret såg ut att klara krisen bättre än många andra länder, t.ex. Frankrike. Så skadades Italien allvarligt att Mussolinis motvilja att devalvera den italienska liran, och på så sätt försämrade den italienska exportindustrins möjligheter.

Även om Mussolini delvis inte kan beskyllas för mycket av Italiens ekonomiska, industriella och inrikespolitiska svagheter, där mycket av problemen var ett arv från det förgångna. Vad han däremot får ta fullt ansvar för är Italiens förda utrikespolitik, som i mångt och mycket styrdes av en ovilja att erkänna segermakternas dom över Italien.
För trots att Italien tillhörde segermakterna efter det stora kriget, så hade segermakterna tämligen öppet visat sitt förakt för de italienska företrädarna i Versailles. Inte nog med att italienarna först valt att ställa sig utanför kriget, man hade dessutom förklarat krig mot sina forna allierade (Tyskland) och deras insats i kriget lämnade mycket till övers att önska. Inte nog med att de italienska försöken att slå sig igenom de österrikisk-ungerska linjerna varit misslyckade, i samband med en tysk/österrikisk-ungersk motoffensiv hade de italienska linjerna brutit samman och brittiska och franska trupper fått skeppats över till Italien för att stärka försvaret. När bläcket så torkade på fördraget från Versailles så stod det klart, trots att den ansvarige italienska diplomaten öppet gråtit flera gånger, att segermakternas löften till Italien på intet sätt införlivats. Tusentals italienska soldater, ofta dåligt utrustade och utbildade, hade dött eller skadats under de hårda striderna uppe i alperna, uppenbarligen helt i onödan. Sett ur denna synvinkel är det förstås inte alls speciellt svårt att inse att många italienare, oavsett om de stött kriget eller ej, kände sig gravt förolämpade över hur segermakterna behandlat dem, och att man sökte upprättelse för sina icke uppfyllda krav.

Inledningsvis lät dock Mussolini frågan bero, delvis av personliga skäl men också på grund av att det trots allt gav honom en chans att ses som en jämlike hos britterna och fransmännen. Trots att Mussolini tidigt gav stöd till olika kvasifascistiska och högerextrema rörelser i Östeuropa, verkar utvecklingen i Tyskland väckt lite eller inget intresse. Enligt en populär anekdot lär en av hans största fan, ledaren för ett obskyrt parti i södra Tyskland och av österrikisk börd, skickat flera brev till honom som aldrig besvarades. Alliansen med Frankrike och Storbritannien blev dock aldrig den framgång Mussolini önskat, något gehör för sina krav om en italiensk expansion föll inför döva öron, men i Centrala Europa hade den tidigare obskyre partiledaren blivit enväldig härskare över Tyskland. I och med detta började maktbalansen successivt flyttas över från Frankrike och Storbritannien till tyskarnas fördel, och Mussolini blev nu helt plötsligt väldigt intresserad av den tidigare obskyre partiledaren, ett intresse som skulle visa sig bli förödande…