Monday, September 21, 2009

De perfekta kättarna – del II

Jag fortsätter nu att berätta om katarerna, en kristen sekt som växte sig stark på 1100-talet, och som sågs så samhällsfarligt att påven utropade ett korståg mot rörelsen. Vad var det nu som katarerna gjorde som ansågs så farligt, och uppenbarligen riskerade att hota hela samhället?

Den katariska läran

Katarerna hade hämnat sitt namn från det grekiska ordet ”Kathro’s”, vilket betyder ren eller obefläckad, vilket i vissa avseenden förklarar den katariska läran. Precis som många andra var katarerna kritiska mot kyrkan, inte minst deras misslyckade reformförsök som avstannat vid 1100-talets början. Man vände sig också mot det uppenbara andliga och moraliska förfall, men kritiserade även kyrkan för att vara mer intresserade av världsliga frågor än andliga. Enligt katarernas synsätt var reformarbetet inom den katolska kyrkan dömda att misslyckas, främst därför att man godtagit Konstantins donation och på så sätt korrumperat hela läran.
Katarerna förespråkade istället en återgång till en urkristendom, utan någon centralfigur och med fokus på andlig och moralisk renhet samt att frånsäga sig all form av materiell egendom.
I många avseenden var inte katarerna de första, eller de sista att kritisera den katolska kyrkan för excesser, moraliskt och andligt förfall samt dess ekonomiska intressen. Vad som dock skilde katarerna från t.ex. franciskanerorden, vilka under 1200- och 1300-talet var starkt kritiska till den katolska kyrkans utveckling, var att man ifrågasatte dess existens och tog avstånd från dess teologi.
Katarerna förkastade nämligen inte bara påven och kyrkans administration. Man tog direkt avstånd från sakramenten, avvek från den gemensamma trosuppfattning som bildade grund för hela den västeuropeiska kristendomen. Som många andra tidiga kristna sekter var katarerna dualister, man ansåg att det fanns ett ont väsen (Rex Mundi, lat. Världens kung), vilken manifesterade sig i materiella ting och som skapat världen till ett fängelse för mänskligheten där han kunde tortera och plåga dem. Denna slutsats gjorde också att katarerna också förkastade idén om att man kunde förpassas till helvetet när man dog, i enlighet med deras synsätt befann man sig redan som levande där.
Man ansåg även att bilden av Gud i bibeln, speciellt då i det Gamla Testamentet, var felaktig och en produkt av Rex Mundi. Det enda sättet att vinna frälsning var att ta avstånd från den materiella världen, och på så sätt undkomma Rex Mundis .
Men kontroverserna tog inte slut där, man tog dessutom helt och hållet avstånd från kyrkans åsikt att Jesus var Guds son, enligt katarerna var Jesus endast ett väsen som Gud skickat till mänskligheten.
För oss på 2000-talet kanske dessa ställningstaganden inte känns speciellt kontroversiella, men på Medeltiden var det här allvarliga och - vilket också katarerna skulle få lära sig – potentiellt livshotande åsikter. För den katolska kyrkan var katarernas ståndpunkter och avståndstagandena en veritabel krigsförklaring, och väckte säkert mörka minnen till liv.

För inte nog med att dess ställningstagande sågs som heresi, de andandes åsikter som den katolska kyrkan hoppats blivit av med. Under 300-talet hade huvudinriktningarna inom den kristna kyrkan mötts vid en rad koncilier, här hade man utarbetat en slags gemensam huvudlinje när det gällde synen på Jesus och vilka evangelier som skulle användas i det Nya testamentet. Man utarbetade också en gemensam hållning mot samfund och inriktningar som inte godtog dessa huvudlinjer, en av de främsta kritikerna mot dessa försök att likrikta den kristna kyrkan kom från den berbiske prästen Arius.
Arius (ca. 250 – 336 e.Kr.) var verksam i Alexandria, och vars läror, som tog avstånd från många av de huvudlinjer man valt att acceptera, förklarades som en heretiker vid konciliet i Nicea 325 e.Kr. Efter att ha frikänts på konciliet i Jerusalem 335 e.Kr. så förklarades han, och hans läror som heretiska av den katolska kyrkan. Detta hindrade dock inte att hans läror spreds, speciellt bland de germanska stammar som levde i eller utanför det romerska riket. Först efter att den frankiske kungen Klodvig I konverterade till katolicismen tippade vågskålen över till fördel för den katolska kyrkan, som nu kunde påbörja arbetet med att försöka stampa ut den arianska läran. Det är ingen överdrift att påstå att arianismen var ett av de allra största hoten mot den katolska kyrkan under 400-talet e.Kr., det var en upplevelse som den katolska kyrkan inte ville upprepa.
Jag vill dock återigen förtydliga att det arianska inflytandet över katarerna bör ha varit ytterst begränsat, snarare beror likheterna på att de båda anslöt sig till de gnostiska lärorna. Vid slutet av 500-talet e.Kr. hade arianismen utplånats i Europa, och även om den överlevde något längre i Nordafrika innebar den muslimska invasionen av området dödsstöten för dem. I Östeuropa var situationen likartad, här gick det bysantinska riket hårt åt arianerna och de drabbades i stort sett av samma öde som sina västerländska fränder.

Den katariska kyrkan

Till skillnad från den katolska kyrkan saknade den katariska kyrkan något överhuvud eller central styrning, något överhuvud i stil med den katolska påven eller den bysantinske kejsaren fanns inte. Den högsta posten inom katarismen var biskoparna, men dessa verkar primärt ha varit personer med stora teologiska kunskaper som rönte stort förtroende bland sina församlingar. Det är också möjligt att det rörde sig om biskopar i den katolska kyrkan som ”konverterat”, vilket t.ex. skulle kunna förklara varför ett antal biskopar ex-kommunicerades av påven på grund av samröre med katarerna. Oavsett vad så verkar dock antalet katariska biskopar varit få, men vad deras egentliga uppgift var är källorna tyvärr allt för bristfälliga för att säga.
Katarerna delades hur som helst in i Perfecti (lat. De fulländande) och Credentes (lat. De troende), där de Troende utgjorde huvuddelen av sektens anhängare och de Fulländade en slags motsvarighet till kyrkans präster. För att bli en Fulländad ställdes hårda krav, vilket kanske förklarar varför det aldrig fanns mer än runt tusen Fulländade under någon given tidpunkt. För att bli en Fulländad var han eller hon tvungen att gå igenom en ritual som kallades för Consolamentum (lat. Tröst), efter vilken anhängaren fick avsäga sig all egendom till rörelsen. Efter detta var det tänkt att den Fulländade skulle hänge sitt liv åt fysisk och mental renhet, böner, välgörenhetsarbete och leva som Jesus och hans apostlar gjort. En Fulländad skulle även leda de Troende, det vill säga huvuddelen av katarerna, från den materiella världen till den andliga.
I likhet med många tidiga kristna sekter isolerade sig många Fulländade, medan andra vandrade runt och predikade till rörelsens anhängare. Något krav på den Fulländades kön fanns inte, såväl män som kvinnor kunde bli Fulländade. Huruvida detta ska tolkas som att katerna var feminister är kanske tveksamt, snarare ligger nog förklaringen i deras syn på världen och den fysiska kroppen som andens fängelse. Man kan dock konstatera att rörelsens budskap verkar varit attraktivt för många kvinnor, där karriärmöjligheterna inom den katolska kyrkan var lika med noll, och att många kvinnor därför sökte sig till katerna.
Rörelsens majoritet utgjordes alltså av de Troende, vilka som sagt avkrävdes strikta regler, så fanns inget krav på att de Troende skulle följa dessa. I många avseenden skilde sig inte kraven på de Troende från de krav den katolska kyrkan ställde på sina anhängare, men det fanns förstås krav som ställde till problem i det Medeltida samhället. Bland de krav som ställdes på en Troende var sexuell avhållsamhet, avstå från att döda, svära trohetseder och att undvika att dricka och äta kött- och mjölkprodukter. Man borde även avhålla sig från att äta sådant som skapats genom sexuella reproduktion, t.ex. ägg, men det verkar som om många av de Troende tog tämligen lätt på dessa förbud. De flesta verkar istället väntat till livets slutskede innan de tog en Consolamente och efter detta följde de mer strikta reglerna, något som enligt den katariska läran kallades för Endura. I enlighet med katarernas livssyn, som det att fysiska livet var ett fängelse, så hade man en mer avslappnad inställning till självmord enligt den katolska kyrkan, och även om man inte verkar uppmuntrat till det så nyttjades deras motvilja att ta avstånd från självmord som del i den katolska kyrkans propaganda mot rörelsen.

Men hur fungerade då katerna i det Medeltida samhället, och hur såg omvärlden på dessa människor som uppenbarligen tog avstånd från den katolska kyrkans värderingar och riter? Det ska vi utforska i nästa inlägg…

Wednesday, September 16, 2009

De perfekta kättarna

Av de mängder med kristna sekter som var aktiva under Medeltiden, så är det få som blivit så mytomspunna som katarerna, en inte helt obetydlig kristen sekt med bas i södra Frankrike. För även om den katolska kyrkan effektivt utplånat katrerna runt början av 1300-talet, så levde berättelserna och arvet från katerarna kvar. Än idag gör de sig påminda, inte minst i legender med medeltida anor, och de figurera i den pseudovetenskapliga boken ”The Holy blood and the Royal grail” av Micheal Baignet, Richard Leigh och Henry Lincon, en bok som inspirerat såväl Dan Brown som Umberto Eco.
Arvet från de franska katarerna slutar dock inte där. Det svenska ordet kättare, det vill säga en person med en från det förhärskande samfundet avvikande trosuppfattning, påstås härröra från det grekiska ordet ”katharos” (ren), vilket också var beteckningen katerarna använde på sig själva.

Denna från början obskyra sekt spreds under slutet av 1100-talet och början av 1200-talet snabbt över Västeuropa, något som förstås oroade den katolska kyrkan. Så oroad av dess snabba spridning blev till påven Innocentius III, att han dels lät den bli en av inkvisitionens första offer, och 1209 såg sig tvungen att utropa ett korståg mot dem.
Men vilka var då dessa katarer, och vad var det de förespråkade som många uppenbarligen uppfattade som attraktivt, men som av många sågs som samhällsomstörtande och hädiskt? För att besvara dessa frågor, och andra, måste vi lämna datorn och 2000-talet för att återvända till 1100-talets Frankrike. Här tar nämligen vår historia sin början…


Katarernas ursprung
Tyvärr måste vi konstatera att vi idag vet väldigt lite om katarernas ursprung, få katariska skrifter har överlevt fram till modern tid. Det lilla som dock är bevarat är dock av tveksam bakgrund, mycket är skrivet av deras religiösa antagonister och de katariska skrifter som trots allt överlevt till modern tid säger lite eller inget om dess tidiga historia. Om detta beror på att den katolska kyrkan var framgångsrik i sina försök att stampa ut katarerna, eller om sekten helt enkelt byggde sin predikan runt muntliga berättelser är svårt att säga. Med tanke på regionens traditioner av kringresande trubadurer, av vilka många var populära vid Europas hov, är det inte helt otänkbart att anta att man använde sig av muntliga berättelser än nedskrivna.
Det som trots allt överlevt krig och inkvisitionen sprider inget ljus över sektens ursprung, och istället tvinga historiker och religionshistoriker försöka finna svaret någon annanstans. De tidigare teserna om att katarerna påverkats av gnostiska och manikeiska läror, har idag fått gett vika för tesen att de på något sätt influerat ifrån Östeuropa. Den främsta kritiken mot de tidigare teserna är att både gnostiska och manikeiska läror sedan länge varit utrotade i Västeuropa, de sista resterna försvann redan under 600- eller 700-talet, och katarerna dyker först upp under 1100-talet.
Istället har alltså forskningen sökt svaret i östra Europa, här var kontakterna med gnostiska och manikeiska läror mer levande, och en av förvaltarna tros vara bogomilerna. I likhet med katarerna är deras ursprung svårt att avgöra, få källor har överlevt och det mesta härrör från deras religiösa antagonister. Bogomilerna, troligen döpt efter sin grundare den bulgariske prästen Bogumil (eller Bogomil), var en kristen sekt med starka manikeiska drag som växte fram i Bulgarien under 900-talet, och som successivt spreds på Balkan och i Ryssland. Framväxten sågs dock inte speciellt positivt av Konstantinopel, och redan i mitten av 900-talet avrättades Bogomil som kättare på order av den bysantinske kejsaren Alexius I Comnenus. Under 1000-talet sprids Bogomils läror västerut, och det är troligt att de nådde södra Frankrike via Italien.

De flesta forskare är dock eniga om att sekten tidigast kan ha bildats i slutet av 1000-talet, och att dess läror uppenbarligen spreds snabbt. Redan 1143 nämns det i ett överlevande dokument att det bildats en katarisk församling i Köln, och att dess läror spreds i Rhendalen. Det mest slående beviset för kopplingen mellan katarerna och bogomilerna är dock synoden i det sydfranska samhället Saint-Félix-Lauragais 1167. Förutom katariska biskopar från Languedoc och Lombardiet i Italien deltog även den bogomiliske påven Nicetas, som troligen måste varit imponerad över hur snabbt katarernas läror spritts över Europa.
Nu fann det dock andra som inte var lika imponerade, speciellt många inom den katolska kyrkan såg katarernas snabba spridning och läror som farliga. Men det var inte de enda som började bli oroliga, även det världsliga styret såg på katarerna som en säkerhetsrisk, och som ett potentiellt hot mot deras försök att stärka centralmakten.

Men vad var det då som katarerna förespråkade, och varför såg den katolska kyrkan med oro på utvecklingen? Det var ju knappast så att katarerna inte var kristna, och nyandliga rörelser hade tidigare haft stor inverkan på den katolska kyrkan. Under slutet av 900-talet hade klostret i Cluny vitaliserat den katolska kyrkan, påverkat kristna teologer, blivit förebild för nya kloster runt om i Europa och varit lärosäte för många påvar. Med detta i åtanke torde givetvis den katolska kyrkan välkomnat katarerna, men istället sågs de som en fiende och utmålades snabbt som heretiker vars läror måste utplånas.
Vad var det då som retade upp och skrämde den katolska kyrkan så mycket, ja det kommer vi återkomma till imorgon!

Saturday, September 12, 2009

Sveriges klantigaste turist?

Så har Mehdi Ghezali, eller Guantanamosvensken som han också kallats, återigen fastnat med fingrarna i syltburken och gripits, anklagad för förberedelser till terrorism. Det är otroligt att människan, vart han nu än beger sig, råkar hamna i klammeri med rättvisan, och dessutom anklagas för att vara involverad i aktiveter med kopplingar till terrorism. Man undrar ju lite smått vad Guantanamogruppen, som under hans vistelse i det beryktade amerikanska förvaringslägret, arbetade för att få honom frisläppt nu tänker. Eller väljer de att vifta bort all form av kritik och helt enkelt återigen pådyvla att Ghezali är oskyldig?

Faktum är att vart än Ghezali rest de senaste åren så har han omgärdats av islamiska fundamentalister och terrorister. Ju mer man börjar gräva i Ghezalis aktiviteter, desto mer underligheter finner man. I samband med en resa till Portugal grips han och en rumskamrat av den polisen och han får spendera tio månader i fängelse innan han släpps, hans rumskamrat – som Ghezali säger sig inte känna allt för väl – döms dock till ett kännbart fängelsestraff. Under sin tid i det portugisiska fängelset finner han gud, tillbaka i Sverige rör sig han i islamistiska kretsar och genomför även en rad resor till London där han umgås i kretsar med kopplingar till al Qaida. Han genomför även en resa till Saudi Arabien, där han studerar koranen vid en wahhabistisk koranskola, en religiös sekt som har nära kopplingar till en rad islamistiska grupper, däribland al Qaida.
Sommaren 2001 är det så dags för ett nytt resemål, den här gången är målet Pakistan, men av ännu okända anledningar, väljer Ghezali att fortsätta resan in till Afghanistan. Enligt hans egna utsago, som det dock råder vissa tveksamheter runt, reser han dit tillsammans med en kamrat han lärt känna i Pakistan. Här ska de besökt kamratens familj, där han påstår sig studerat koranen och lekt med barnen. Enligt obekräftade rykten ska han snarare befunnit sig i Jalalabad och bott i det ökända Algerian House, en samlingspunkt för utländska Al Qaida sympatisörer. I samband med den amerikanska invasionen väljer han dock att lämna landet, men grips under mystiska omständigheter i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan.
Enligt honom själv blev han förrådd av afghanska bönder, men enligt en svensk UD-rapport (baserad på uppgifter från den amerikanska militären) så ” greps [Gehzali, min amn] i mycket komprometterande al-Qaida- och Talibansällskap under flykt till Pakistan".

Mystiken runt Ghezalis besök i Afghanistan tätnar ytterligare efter att en tjänsteman på UD fick träffa honom under hans tid på Guantanamo, och han konstaterar att det finns ”’svårförklariga’ inslag i Ghezalis berättelse”. Han skriver också att han finner det ”förvånad över att han under många månader i Saudiarabien, Pakistan och Afghanistan påstår sig aldrig ha deltagit i eller hört några diskussioner om terrorism, USA:s roll och 11 september-attentatet, talibanerna eller al-Qaida. Han hade inte sett några vapen, inte ens i Afghanistan, världens mest vapentäta land.”. Tjänstemannen drar slutsatsen att en ”anledning till Ghezalis synbara ointresse kan vara att han befann sig i ett chocktillstånd, tror besökaren. Eller är förklaringen hans snäva inriktning på religion.” Tjänstemannen kan till slut bara konstatera att man inte vet ”[…] hur Ghezali togs tillfånga och senare hamnade på Guantanamobasen på Kuba.”.
Efter en ”massiv” kampanj, där hans far bl.a. hungerstrejkade och en rad mer eller mindre kända personer gick ut och stödde kampen, släpptes han från Guantanamo. I en hastigt, och uppenbarligen dåligt förberedd, presskonferens försökte Hultén att visa upp den nyligen frigivne och oskyldige Ghezali. Den samlade journalistkåren var dock inte lika naiv, och i takt med att Ghezalis svar blev allt mer kryptiska infann sig nog insikten hos många att han nog inte var så oskyldig som han tidigare påstått sig. Något som definitivt bekräftades med den bok som Ghezali och Hultén senare gav ut.

Men nu sitter alltså Ghezali, tillsammans med två andra kända ”terroristmisstänkta svenskar”, i Pakistan. För han är inte ensam om att uppenbarligen välja fel turistmål, med sig har han nämligen kvinnan – och hennes barn – som greps för några år sedan i Somalia i samband med att Etiopien gick in i Somalia.
Källa: Sverige visste att Ghezali lämnat landet

Wednesday, September 2, 2009

Andra världskrigets början

Klockan närmar sig kvart i fem den 1 september 1939 och den polske vaktposten tittar ut över Danzigs hamn, där det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein skymtar i höstdimman som svept in över staden. Vaktposten suckar och tittar på klockan, nej något vaktavbyte blir det inte på ett tag och trots det allt mer infekterade tonläget mellan Polen och Tyskland känns hotet om krig långt borta för den uttråkade vaktposten. Tystnanden bryts dock abrupt av en våldsam knall som följs av en våldsam explosion som får den lilla bunkern att skaka i sina grundvalar. Den tidigare uttråkade vakten greppar sitt gevär med fumliga och nervösa händer och stirrar oroligt ut genom bunkerns skottgluggar. Återigen hörs samma knall, vilken återigen följs av en våldsam explosion som får bunkern att skaka och som täcker vaktposten i damm och betongrester. Fler explosioner följer och det krävs ingen större fantasi hos den skräckslagna polska vakten vad som ligger bakom beskjutningen, och snart har den lilla halvön Westerplatte förvandlats till landskap som mer för tankarna till det första världskriget än en lummig och sömning polsk förläggning i Danzigs hamn. Halvdöv, skräckslagen och täckt av ett grått damm reser sig vaktposten när han hör hur beskjutningen slutar, det enda som hörs är skriken från de skadade och ljudet av eldgivning från gevär och kulsprutor. Det förväntade kriget har börjat, och för den polska garnisonen på Westerplatte ska det innebära en av krigets mest heroiska strider, men också en fem år lång tysk ockupation som efterföljs av en sovjetisk. 1900-talets största konflikt har inletts, men det är nog inte det som den polske soldaten i sin bunker reflekterar över…

Huruvida ovan nämnda historia är sann är tveksam, men den ger ändå en liten inblick i den känsla garnisonen på Westerplatte säkert kände när Schleswig-Holsteins kanoner riktades mot dem. Kriget hela Europa förfasade sig över var här, och snart skulle den lokala konflikten mellan Polen och Tyskland utmynna i ett Europeiskt storkrig, för att sommaren 1941 på allvar involvera Sovjetunionen och i december samma år utvecklas till ett världskrig när Japan och USA går in i konflikten på allvar.
Få konflikter i vår historia genererar så ofantligt intresse som det andra världskriget, trots att dess långsikta effekter bleknar i jämförelse med det första världskriget. Antalet filmtitlar, böcker (både fakta och fiction), dokumentärer, plastmodeller o.s.v. med kopplingar till kriget är oöverskådligt. Det är fortfarande en konflikt, som trots att det gått 70 år sedan den bröt ut, fortfarande är en het inrikespolitisk fråga i många länder (däribland Sverige). Kriget blev spiken i kistan för Frankrike och Storbritannien som stormakter, Europa delades i två delar och USA och Sovjetunionen tog nu över rollen som världens två nya supermakter. Men det som föll över världen som våt duk var risken för ett kärnvapenkrig, under krigets skälvande sista veckor valde USA – kanske oroliga för att alliansen med Sovjetunionen började krackelera – att släppa två atombomber över Japan. Risken för ett kärnvapenkrig gjorde att de båda supermakterna drog sig för direkta konflikter, istället valde man att nyttja ombud för sina konflikter. De gånger supermakterna gick in i konflikter slutade det illa, och konflikter som Koreakriget, Vietnamkriget och den sovjetiska invasionen av Afghanistan visade supermakternas ovilja att involvera sig direkt i konflikter. Men allt det där låg i framtiden när det tyska slagskeppet besköt den polska garnisonen på Westerplatte, och något de involverade säkerligen aldrig reflekterade över.

Trots att invasionen av Polen blev inledningen på kriget så har den rönt ett rätt svagt intresse, även om det på senare år utkommit en rad böcker bl.a. även på svenska och av svenska historiker i ämnet. Istället har fokus legat på invasionen av Normandie, striderna på östfronten och kampanjen i Nordafrika, vad som skedde i Polen är ofta snabbt och styvmoderligt behandlat i de flesta verk om det andra världskriget.
Detta har i vissa avseenden lett till att många myter, ofta med grund i tysk propaganda, spridits i böcker, dokumentärer och det allmänna medvetandet. Påståenden som att Luftwaffe sköt sönder och samman det polska flygvapnet på krigets första dagar, eller att polska ulaner genomförde kavallerichocker mot tyska stridsvagnsenheter och att den tyska invasionen var perfekt genomförd vanliga i både historiska böcker och bland folk i gemen. Detta trots att det finns få, eller ofta, inga som helst belägg för dessa påståenden.
En av de mest kända myterna runt invasionen av Polen är myten om hur polska ulanförband, de polska kavalleriförbanden, angrep tyska stridsvagnar med lansar och svärd i tron om att de var gjorda av papper. Ibland visas även en filmsnutt hur polska ulaner stormar fram mot stridsvagnarna, som givetvis inte alls var gjorda av papper och skjuter tillbaka på de tappra, men ack så dumdristiga polackerna. Föga anar kanske författaren, producenten och – i ännu högre grad – tittaren/läsaren, att filmsnutten härrör från en tysk propagandafilm och att hela berättelsen är uppdiktad och användes – ironiskt nog – av både tysk och polsk propaganda.
Upprinnelsen till myten är när en grupp italienska journalister, som i modernt språkbruk var inbäddade bland de tyska styrkorna, fick besöka slagfältet längs den tysk-polska gränsen. På ett ställe fann de häpna italienska journalisterna ett helt kavalleriförband som slagits ut, och drog slutsatsen att – eller fick sig berättat – polackerna försökt angripit tyska stridsvagnar och slagits ut. De italienska journalisternas berättelse publicerades i Italien, och spreds efter detta runt om i världen. Världen häpnade över de polska soldaternas mod, men också över deras uppenbarliga dumdristighet och hur tekniskt efterbliven polackerna var som inte förstod vad stridsvagnar var.
Tyskarna var förstås inte sena att utnyttja situationen, den speglade i mångt och mycket deras bild av de efterblivna och tekniskt outvecklade polackerna. Så intressant fann Goebbels berättelsen att han lät spela in en film baserad på den, vilken ibland dyker upp i dokumentärer om invasionen av Polen. Ironiskt nog fann också polackerna berättelsen intressant, efter kriget anammade de polska kommunisterna myten, vilken här nyttjades för att svartmåla den tidigare regimen och den polska officerskåren. I likhet med tyskarna så lät även de polska kommunisterna berättelsen bli grunden för en film, vilket kanke kan ses som lite ironiskt. För polackerna i gemen var historien säkerligen tilltalande, befolkningen hade ockuperats under fem år och mycket av det som sedan genomfördes i storskala i Sovjetunionen hade utvecklats i Polen. Så tilltalande var den att den till och med smög sig in i den polska historieskrivningen om kriget, och så spreds den också över till väst, där många historiker valde att acceptera den som sanning.
Det fanns förstås många som kritiserade den, men först efter murens fall och Polens frigörelse från Sovjetunionen började den även officiellt att ifrågasättas. Trots att den idag inte längre anses vara en del av den polska officiella historien så är det en svårutrotad myt, till och med polska veteraner som deltog i striderna kan ibland hänvisa till den för att betona hur desperat läget var.

Myten om de polska ulanerna har också genererat myten om hur tekniskt eftersatt polackerna var, och att man saknade modern utrustning. Inte heller det stämmer vid en närmare titt, för även om polackerna saknade mycket av den utrustning som var standard i västra Europa, så var de långt ifrån tekniskt eftersatta. De polska ulanförbanden var den polska arméns elitförband med anor från Napoleonkriget, och som hade spelat en avgörande roll i det polsk-ryska kriget 1920. Under mellankrigstiden påbörjades en modernisering av armén, och då speciellt ulanförbanden som var tänkta att utrustas med pansarbilar eller pansarvagnar. Men varken den polska ekonomin eller industrin hade kapacitet med dessa planer, och arbetet gick långsamt. Vid krigsutbrottet 1939 fanns två fullt motoriserade ulanförband, i Krakow och Warszawa, medan övriga fortfarande var utrustade med hästar och några lättare tanketter.
De var dock riktigt utrustade med pansarvärnskanoner, kulsprutor och hästdraget artilleri, för till myten till trots så stred de polska ulanerna primärt som vanliga infanterister. Hästarna användes vanligtvis för att transportera soldaterna, vilket i ett land med dålig infrastruktur och där vägnätet i vissa regioner var ofarbart under delar av året var det mest praktiska. Visserligen var ulanerna fortfarande utrustade med både lansar och sablar, men dessa nyttjades främst vid olika former av ceremonier och var en nostalgisk kvarleva av fornstora dagar.
Med detta i åtanke så kan man då återgå till själva huvudfrågan, vad hade de italienska journalisterna fått sett, och varför hade de dragit slutsatsen att polackerna försökt angripa pansarvagnarna?

Dagen innan de italienska journalisterna bevittnade slagfältet, så hade tyska och polska styrkor utkämpat hårda strider i gränstrakterna. Oroade över att delar av de polska styrkorna skulle bli inringade valde en överste i ett närliggande ulanförband att agera enligt devisen, anfall är bästa försvar och försöka ringa tyskarna. Trots protester från den polska staben, som motsatte sig ett motanfall då man var orolig att det skulle misslyckas, vilket skulle kunna förvärra läget ytterligare.
Ordern att inte anfall nådde dock inte översten, eller om han valde att ignorera den, som inledde motoffensiven mot de tyska styrkorna. Nu var det dock inte pansarvagnar polackerna angrep, utan istället var det vanliga tyska infanterister som blev ulanernas mål. Efter att ha brutit sig igenom de tyska linjerna, där det givetvis utbröt panik, tvingades dock polackerna att försöka samla ihop sina styrkor och offensiven stannade av. De panikslagna tyska styrkorna återsamlade sig dock, och förstärkningar började anlända för att försöka förhindra ett totalt genombrott. Ibland dessa styrkor återfanns tyska pansarvagnar, vilken av en ren slump råkade braka rakt in i det område där polackerna höll på att omorganisera sig. De överraskade polackerna hade förstås inte en chans, speciellt som de troligen valt att inte ta med sig sina pansarvärnskanoner, och massakrerades. Bland de många döda återfanns översten, men när de få överlevande återvände kunde de dock glädjas över att deras offensiv gjort det möjligt för de hotade polska styrkorna att retirera och undvika att bli inringade.

Det var alltså hit de italienska journalisterna fördes, och det behövdes säkerligen inte speciellt mycket fantasi för att komma fram till vad den mest logiska förklaringen till massakern var. Speciellt som det dessutom är troligt att tyskarna undvek att berätta om det polska genombrottet, och att pansarvagnarna skickats dit för att förhindra en tysk kollaps i samband med ulanernas motoffensiv.