I boken ”Hitler’s willing executioner” (1996) av Daniel Goldhagen lägger författaren fram den kontroversiella tesen att Tyskland var behäftad med en unik form av antisemitism, som gått i arv i den tyska folksjälen allt sedan Medeltiden. Denna unika form banade väg till Förintelsen, och skilde sig radikalt åt från antisemitismen i övriga Europa, enligt Goldhagen fanns ett brett stöd för den nazistiska hållningen visavi judarna och att gjorde att de mer än villigt godtog nazisternas syn och deltog i mördandet.
Boken mottogs givetvis med blandade reaktioner, men inom akademiska kretsar mötte Goldhagens teser stark kritik, inte minst från Raul Hillberg (vars bok ”The destruction of the european jews” anses vara standardverket i ämnet) och Christopher Browning (författaren till ”Ordinary men”, ett annat standardverk om en polisbataljon från Hamburg och dess medverkan i Förintelsen). Personligen finner jag Goldhagens bok tendentiös och att Goldhagen blundar – eller helt sonika struntar – i att antisemitismen var minst lika utbredd i länder som Frankrike eller valfritt land i Östeuropa som Tyskland. Goldhagen blundar dessutom för det faktum att Hitler och nazisterna sällan hade speciellt svårt att hitta lokala medlöpare i de länder man ockuperade, i mångt och mycket möjliggjordes Förintelsen tack vare detta bistånd. Och även om tyskarna i vissa fall öppet uppmuntrade dessa medlöpare, återfanns det de som helt på eget bevåg bistod tyskarna, ett av de kanske minst kända av dessa var Slovakien.
Efter det första världskriget hade Tjeckoslovakien bildats av områden från både Österrike och Ungern, en statsbildning som på pappret såg förhållandevis lyckat ut. För även om det fanns en rad likheter, återfanns det stora politiska och – inte minst – ekonomiska skillnader. Till skillnad från de tjeckiska delarna, som tidigare tillhört Österrike, så var de slovakiska delarna, som tidigare tillhört Ungern, ekonomiskt eftersatta. De ekonomiska och politiska skillnaderna återspeglades även i den tjeckoslovakiska armén, som nästan helt dominerades av tjeckiska – och en och annan etnisk tysk – officerare.
De slovakiska kraven på utökad självständighet visavi Prag avvisades, och under början av 1920-talet bildades det ultranationalistiska och konservativa partiet det Slovakiska folkpartiet. Oroade över utveckling höll tjeckoslovakiska myndigheter koll på partiet och dess paramilitära milis (Rodobrana, Nationens försvar), som hämtat inspiration från de italienska svartskjortorna och slutligen förbjöds 1927. Partiet fortsatte dock att verka, men utan några större framgångar, det dröjde ända fram till slutet av 1930-talet innan partiet på allvar började få genomslag.
Vid det här laget hade Tyskland i mångt och mycket konkurrerat ut Italiens försök att dominera de fascist- och nazistinspirerade partier som växt upp i Östeuropa, något som också passade in i deras försök att vinna inflytande i östra Europa. Ett av de partier som fångade tyskarnas intresse var förstås det slovakiska folkpartiet, och under uppladdningen inför den förväntade invasionen av Tjeckoslovakien stärktes kontakterna. Nu blev aldrig invasionen av, ett hastigt iordningsställt möte i München avvärjde konflikten och världen kunde andas ut.
I Prag mottogs dock inte nyheterna alls med samma glädje, i ett slag – utan att de tjeckoslovakiska delegaterna i München överhuvudtaget rådfrågats – hade landet förlorat viktiga försvarsanläggningar och stora delar av sin industrinäring. Situationen blev inte heller bättre av att styrkeförhållandet mellan slovakerna och tjeckerna rubbades, i ett försök att bibehålla statsbildningen så fick Slovakien en långgående autonomi.
Våren 1939 hade dock Adolf Hitler bestämt sig för att helt sonika ockupera Tjeckoslovakien, och tyskarna började nu sätta press på slovakerna att agera. Oroade över utvecklingen valde Prag att helt enkelt upplösa det slovakiska parlamentet, men åtgärden spädde bara på irritationen i Bratislava och stärkte de separatistiska grupperna. Den 13 mars bjöd Adolf Hitler den nyligen avsatte slovakiske premiärministern Josef Tiso till Berlin, här ställde Hitler förklarade att om Tiso inte förklarade Slovakien självständigt så hade Tyskland inga möjligheter att skydda slovakerna.
Mitt under mötet förklarade den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop att ungerska styrkor stod redo att angripa Slovakien vid en eventuell tysk invasion. Trots dessa förtäckta hot från tyskarna ansåg dock Tiso att han själv inte kunde ta ett sådant beslut, utan att han behövde godkännande från det slovakiska parlamentet. Väl tillbaka i Bratislava sammankallade Tiso det slovakiska parlamentet för att ta ställning till det tyska kravet, men först efter att ledaren för de etniska tyskarna, Franz Karmasin, påtalat att om inte parlamentet godkände Hitlers plan skulle Slovakien delas mellan Tyskland och Ungern. Efter Karmasins hot beslutade parlamentet enhälligt att utropa Slovakien självständigt, och Tiso valdes till landets premiärminister och president (han överlämnade dock posten som premiärminister till Vojtech Tuka i slutet av oktober 1939). Dagen efter skickade Tiso ett telegram (som tyskarna själva gett till slovakerna) till Berlin där han bad om hjälp från tyskarna att försvara det självständiga landet, en förfrågan som Tyskland givetvis biföll och fick på detta viset en orsak att helt annektera Tjeckoslovakien.
Ironiskt nog realiserades både von Ribbentrop och Karmasins hot inför Tiso och det slovakiska parlamentet. Ungern annekterade först delar de rutenska Karpaterna för att den 23 mars invadera Slovakien. Kriget mellan Slovakien och Ungern blev dock kortvarigt, och efter tysk medling tvingades Slovakien avträda ytterligare områden till Ungern. Hotet från Ungern gjorde att Tyskland kunde knyta den nya republiken närmare sig, och landet som endast erkändes av en handfull länder blev en fullvärdig axelmakt.
Slovakiska styrkor deltog i såväl invasionen av Polen som Sovjetunionen, där slovakiska soldater användes både vid fronten och för att säkra de bakre linjerna. Men det var inte landets vilja att bistå den tyska krigsmakten som gjort landet ökänt, istället var det behandlingen av landets judar som för evigt befläckat landets historia.
Sommaren 1941 stod Tyskland på höjden av sin framgång, och landet kontrollerade stora delar av Västeuropa och Sovjetunionen såg nu ut att vara på fallrepet efter att ha åsamkats enorma förluster i män och material. Men framgångarna hade också ett pris, kriget på östfronten hade varit kostsammare än tyskarna förväntat och den tyska industrin led stor brist på arbetskraft. Försöken att locka till sig frivilliga gästarbetare, främst då från de ockuperade länderna, hade visat sig varit föga framgångsrika. Strikta förhållningsregler, långa arbetsdagar, undermåliga bostäder och låga löner gjorde att få frivilligt valde att resa till Tyskland för att arbeta.
Inte heller visade sig försöken att använda de hundratusentals sovjetiska krigsfångar man tagit under sommaren speciellt framgångsrikt, månader av vanskötsel i de överfulla fånglägren hade onekligen tagit ut sin rätt. Man började nu vända sig till sina allierade, bland annat då Slovakien, för att få möjlighet att rekrytera arbetare där. De slovakiska myndigheterna var dock inte alls roade av de tyska förfrågningarna, speciellt som man oroade sig över hur det skulle kunna påverka den – visserligen lilla – slovakiska industrin och krigsmakten. De enda slovakerna ansåg sig kunna avvara var landets judar, men på ett villkor att familjerna fick följa med.
Tyskarna avvisade det slovakiska förslaget, man behövde män i arbetsför ålder, inte kvinnor, barn, sjuka och gamla. Inte helt utan grund misstänkte tyskarna att slovakerna helt enkelt försökte göra sig av sin oproduktiva befolkning och lasta över problemet på tyskarna.
Även om det är rimligt att anta att det fanns en pragmatisk orsak till förslaget, så kan man inte blunda för de antisemitiska åsikter som genomsyrade republiken. Redan under 1920-talet hade det slovakiska folkpartiet och dess milis använt sig av en antisemitisk diskurs, något som knappast minskat i och med de allt intimare kontakterna med Nazityskland. I efterdyningarna till självständigheten röstade det slovakiska parlamentet, utan någon uppenbar påverkan från Tyskland, igenom en rad lagar riktade mot landets judiska befolkning. I september 1941 infördes ytterligare inskränkningar då det slovakiska parlamentet godkände en lagstiftning som i många delar var starkt påverkad av de tyska Nürnberglagarna. Slovakiska judar tvingades bära ett gult armband, förbjöds ingå äktenskap med icke-judar och inneha vissa typer av jobb. De slovakiska myndigheterna lät i oktober förvisa runt 15000 judar från Bratislava, majoriteten av dessa förpassades till koncentrationsläger som bevakades av manskap från Hlinkagardet. Här utsattes interna för godtycklig behandling av vakterna som misshandlade, rånade internerna och utsatte släktingar till interna för utpressning genom att begära enorma lösensummor för de deporterade. Men även om denna situation var outhärdlig för många judar så skulle den snart bli ännu värre…
I ett av de många koncentrationsläger tyskarna satt upp i Generalguvernementet hade delar av manskapet, till stora delar på eget initiativ, under hösten 1941 inlett ett småskaligt experiment med att gasa ihjäl sjuka fångar istället för att skjuta dem. Trots vissa tillkortakommande hade försöken i stort varit framgångsrika, men eftersom de genomfördes mitt i lägret var möjligheten att utöka kapaciteten begränsad. Försöken i koncentrationslägret utanför det polska samhället Oświęcim skulle snart utökas, men först efter ett ökänt möte i den fashionabla Berlinförorten Wannsee.
Här hölls i januari 1942 ett möte rörande utvecklingen på östfronten, det var dock inte det allt mer prekära militära läget på östfronten som avhandlades. Istället inriktade sig mötet bland annat på hur man skulle effektivisera de så kallade insatsförbandens aktioner, vilka sedan den tyska invasionen av Sovjetunionen avrättat runt en miljon sovjetiska judar genom massavrättningar. Trots detta ansågs insatsförbandens aktiviteter vara alldeles för ineffektiva, inte minst på grund av de enorma psykiska ansträngningar det utsatte manskapet för. Som en effekt av mötet beslöt man sig för att satsa på de försök som utförts i lägret utanför Oświęcim, eller som det hette på tyska – Auschwitz.
Men mötet skulle också direkt påverka de slovakiska judarna, och under mötet beslöt man sig för att inte bara begränsa avrättningarna till sovjetiska judar, utan judar i hela Europa. Helt plötsligt blev det slovakiska förslaget om att låta tyskarna även få tillgång till icke-arbetsföra judar intressant, och under våren 1942 reste en tysk representant till Bratislava för att förhandla fram ett avtal mellan de båda länderna.
Under förhandlingarna erbjöd de slovakiska myndigheterna 20 000 arbetsföra judar med familj, men de tyska kraven på ”varenda slovakisk jude” bifölls utan större protester. Slovakerna gick med på att betala 500 tyska riksmark för varje icke-arbetsför jude, det enda kravet var att judarna aldrig mer skulle återvända till Slovakien. De tyska förhandlarna, väl medvetna om att Auschwitz lägerkommendant Rudolf Höss precis avslutat arbetet med ett nytt läger utanför den oansenliga byn Birkenau enkom för att gasa ihjäl icke-arbetsföra interner, kunde intyga slovakerna att de aldrig mer skulle återse judarna som skulle deporteras österut.
Hur pass mycket de slovakiska förhandlarna kände till om tyskarnas egentliga planer för de slovakiska judarna är okänt, men det är mycket möjligt att de var mycket väl medvetna om det öde som drabbat de sovjetiska judarna. Man behöver således inte alldeles för mycket fantasi för att inse att de säkerligen genomskådade de tyska påståendena, men att de trots detta valde att bistå tyskarna.
De första transporterna lämnade Slovakien i mars 1942, efter en lång tågresa utan vatten och mat anlände tåget till den snabbt iordningställda järnvägsstationen utanför Birkenau. Under våldsamma förhållanden jagades judarna ut ur vagnarna, efter att vakterna gallrat ut arbetsföra judar fördes de övriga till det så kallade ”lilla vita huset”, en stuga som byggts om till gaskammare. Det var alltså i denna, då okända by, som den slutgiltiga lösningen på allvar inleddes, och offren var inte tyska judar, utan slovakiska som sålts av de cyniska slovakiska regeringstjänstemännen. Ryktena om vad som hände i Polen nådde dock snabbt Slovakien, och efter hård kritik från både inflytelserika judiska familjer och den katolska kyrkan stoppades deporteringarna i oktober 1942. Vid det här laget hade dock över 58 000 slovakiska judar deporterats, de flesta till Auschwitz där de dödats inom loppet av bara några timmar efter ankomsten.
Hotet mot de slovakiska judarna var dock inte undanröjt, hösten 1944 bröt ett uppror ut i Slovakien som snabbt slogs ner av de tyska styrkorna med hjälp av de kvarvarande medlemmarna ur Hlinkagardet. Efter att striderna avslutats ockuperade tyskarna republiken och ytterligare 18 000 slovakiska judar deporterades eller sattes i interneringsläger. Av en förkrigspopulation på 135 000 fanns i maj 1945 endast 25 000 kvar, de allra flesta av dessa hade antingen mördats i koncentrationsläger eller förintelseläger runt om i Polen.
No comments:
Post a Comment