Saturday, October 11, 2008

3:10 to Yuma

Vanligtvis brukar jag vara starkt skeptisk till remakes på äldre filmer, för även om den tekniska utvecklingen gått fram, så behöver det nödvändigtvis inte betyda att filmen blir bättre av snyggare grafik. En film består av så mycket annat än bara den grafiska förpackningen, men det finns förstås undantag, och 3:10 to Yuma är ett sådant undantag. Inte nog med att det är en remake som vida överträffar originalet, det är också en Westernfilm som kommer att raknas som en klassiker inom genren.

Den fattige och invalidiserade farmaren Dan Evans (Christian Bale), som på grund av en långvarig torka hamnat i skuld hos den lokale markägaren, blir tillsammans med sina söner vittne till hur den karismatiska, fåfägna och hänsynslöse banditen Ben Wade (Russel Crowe) tillsammans med sitt gäng rånar en värdetransport. När så Wade grips i det närbelägna samhället Bisbee, så anmäler sig Evans för att betala av sin skuld frivilligt att ingå i den grupp som ska föra honom till det tåg som tio över tre anländer till Contention med destination Yuma. Resan till Contention blir dock en svår pärs, inte nog med att Evans äldste son ansluter, den allt mer decimerade gruppen jagas inte bara av Wades gäng under ledning av Charlie Prince (Ben Foster), man angrips både av apacheindianer och hämndlystna järnvägsarbetare. Under resans gång kommer Evans och Wade allt närmare varandra, en utveckling som inte helt faller Evans i smaken som helst försöker hålla Wade på ett respektfullt avstånd. Saken förbättras inte av den komplicerade far och son relationen, där sonens förakt för sin invalidiserade far gör att han istället söker sin fadersgestalt i Wade.

Handlingen är med andra ord inte allt för komplicerad, och det krävs inte allt för mycket fantasi för att se vad som ska hända. Men nu är det inte handlingen som bär upp filmen, utan det är snarare personkemin och skådespelarinsatserna av Bale och Crowe som håller upp filmen. Till skillnad från Bales senaste film ”Batman: The Dark Knight” (2008), där Heath Ledger tar över hela filmen, så fungerar verkligen samarbetet mellan de båda skådespelarna. Bales sorgsna och plågade karaktär kompletteras perfekt av Crowes karaktär, som är precis motsatsen.
Även om handlingen som sagt känns tämligen banal, så är det ändå rätt befriande. Man behöver inte anstränga sig nämnvärt på handlingen, utan kan koncentrera sig fullt på skådespelarna istället. Och även om det finns viss smolk i glädjebägaren, Fosters karaktär är tämligen schablonmässig, så är detta en ruskigt bra film som jag verkligen rekommenderar.

No comments: