Sunday, June 18, 2017

Faktakollen: Nej, Vlora förde inte tusentals européer till Nordafrika.

Skärmdump från Facebook
Satt och slösurfade på Facebook, då den här bilden plötsligt dök upp i min feed. Inlägget som postades lite över två år sedan, och är en partsinlaga i den infekterade debatt som rasade i efterdyningarna till strömmen av migranter som sökte sig till Europa via Turkiet under sensommaren 2015. Via den så kallade "Balkanrutten", försökte hundratusentals flyktingar från inbördeskrigets Syrien, Afghanistan, Irak och andra delar Mellersta Östern, ta sig till Tyskland och Skandinavien - främst Sverige. Denna massiva ström av människor, skakade bokstavligen den Europeiska Unionen i sina grundvalar, och ledde till att fler och fler länder började stänga sina gränser i ett desperat försök att hejda flyktingströmmen. Först efter att den Europeiska Unionen lyckats övertala Turkiet att stoppa flyktingarna att ta sig över till Grekland, började strömmarna att mattas av.
Men när så skedde var redan skadan skedd, och stora sprickor hade uppdagats i den Europeiska Unionens fasad. Försöken att fördela flyktingarna mellan medlemsländerna strandade, och har i praktiken än i dag inte lösts. Men det var inte bara EU i sig som påverkades, det samma gällde även e enskilda medlemsländerna. I Storbritannien användes kaoset som följde flyktingströmmarna som bollträ i debatten runt "Brexit", och gav förmodligen de krafter som önskade ett brittisk utträde ur unionen, en rejäl knuff. I Tyskland möttes förbundskanslern Angela Merkel av en massiv kritikstorm för sitt beslut att öppna de tyska gränserna för flyktingarna, och vilka ledde till frågetecken om huruvida hon skulle kunna sitta kvar. Runt om i Europa vädrade diverse högerextremistiska partier och organisationer morgonluft, i synnerhet som allt fler och fler länder, som t.ex. Sverige, fick börja rucka på sina tidigare uttalanden om att inte stänga gränserna och införa hårdare kontroller av flyktingarna. Så detta är alltså bakgrunden, för er som nu glömt bort förloppet, så nu kan vi återgå till själva bilden.

Enligt texten så föreställer detta ett fartyg som, någon gång under det andra världskriget, för tusentals personer från Europa till Nordafrika. Eftersom jag hade ett vagt minne av att bilden inte riktigt stämde överens med texten, så gjorde jag en snabb sökning på Internet. Vilket tämligen snabbt gav svaret, att så också var fallet.
Fartyget "Vlora" sjösattes den 4 maj 1960 som Illice, och således 1961 till den det statskontrollerade albanska rederiet Joint Sino-Albanian Shipping Comany och bytte namn till Vlora. Riktigt hur ett fartyg som sjösattes femton år(!) efter det Andra Världskriget tog slut, kunde föra flyktingar från Europa till Nordafrika, är lite oklart för egen Ett kanske helt övertygande svar skulle vara att fartyget hamnat i en tidsloop, men det hör till fantastikböcker, primärt då Sci-Fi. Det är kanske också värt att notera att Nordafrika på intet sätt var någon egentlig tillflykt undan kriget, eller de framryckande tyska trupperna. För med undantag för Egypten, så kontrollerades Nordafrika fram till hösten 1942 av Axelmakterna eller Vichyfrankrike, den tyska marionettregimen som kontrollerade södra Frankrike.
Först i efterdyningarna till Operation Torch och det andra slaget om El Alamein, så vreds Nordafrika successivt från Axelmakternas kontroll.

Men vilka är då personerna på bilden, om de nu inte är franska(?) flyktingar, som försöker undkomma de framryckande tyska trupperna? Svaret på den frågan är att det rör sig om albaner, som flytt undan det kaos som rådde i Albanien i början av 1990-talet. För i efterdyningarna till murens fall och Sovjetunionens successiva sönderfall, så förvandlades land efter land bakom den så kallade Järnridån, från enpartistater till demokratier. En förvandling som inte alltid var okomplicerad, eller för den delen smärtfri, speciellt på Balkan. I Rumänien störtades ledningen i vad som kan betecknas som en militärkupp, och i Jugoslavien ledde sönderfallet till ett blodigt och utdraget inbördeskrig. Men medan det kommunistiska styret i dessa länder varit totalt, så var det inget mot styret av Albanien. Ansedd som det kanske mest totalitära av alla länder, hade Albanien dessutom försökt sig på att isolera sig från omvärlden.
När svallvågorna från händelserna i Östtyskland och Sovjetunionen till slut nådde det lilla landet vid det Adriatiska havet, så kunde inte ens den hårdföra ledningen hejda utvecklingen. Albanien tvingades öppna sig för omvärlden, men glädjen bland albanerna blev milt sagt kortvariga. Utan subsidier från Sovjetunionen, och möjligheter att konkurrera med omvärlden, tvingades tusentals fabriker slå igen. Hundratusentals albaner blev utan arbete och inkomster, samtidigt som ledande personer i det albanska kommunistpartiet, anklagades för att ha skott sig på sammanbrottet.
Den albanska ekonomin kraschade, och landet kastades in i en allt snabbare spinnande spiral av politiskt och ekonomiskt kaos. Tusentals albaner, som nu stod utan jobb eller möjlighet att få ett jobb, försökte nu desperat ta sig ut ur det sönderfallande landet. I huvudstaden Tirana florerade rykten om att flera europeiska länder delade ut visum, och vilket ledde till att flera ambassader stormades av förhoppningsfulla albaner. Längs den albanska kusten, så lämnade hundratals överfulla fartyg hamnarna och satte kurs mot grannlandet Italien.
Ett av de överfulla fartyg som lämnade Albanien, var ingen annan än den nyligen nämnda Vlora. Den 8 augusti 1991, anlöpte Vlora hamnen i Bari. De italienska myndigheterna, som visserligen var medvetna om situationen i Albanien, stod handfallna inför flyktingströmmen, och tvingades internera passagerarna i en närbelägen fotbollsarena i väntan på vad man skulle göra med dem rent praktiskt. Förhållandena i arenan, som snabbt blev överfull, var kaotiska. När det dessutom stod klart att de italienska myndigheterna tänkte repatriera albanerna, så ledde detta till upplopp och flyktförsök. Så oroade över situationen var de italienska myndigheterna, att man använde helikoptrar för att förse albanerna med förnödenheter. Den 9 augusti påbörjades repatrieringen, och den 16 augusti hade de sista passagerarna på Vlora, återvänt lämnat Bari och återvänt till Albanien.
Kvar i Baris hamn fanns dock Vlora, som först efter över en månads reparationer, kunde återvända till Albanien. Hon togs slutligen ur drift i mitten av 1990-talet, och skrotades slutligen den 17 augusti 1997.


Slutomdöme för memen:

Källor:


Sunday, November 27, 2016

Det extrema vädret 535-536

Kan ett massivt vulkanutbrott förklara det underliga vädret 535-536

Det året skedde ett ytterst märkligt under. Hela det året lyste nämligen solen som månen: utan strålglans, liksom nästan i ständig eklips, med matt sken och inte som den brukade. Från den stund detta fenomen visade sig utsattes människorna alltid för krig, svält eller andra dödliga gissel. Justinus härskade då på tionde året.”
Prokopios - Vandalkrigen1

Året är 536 efter vår tideräknings början, och den östromerske historikern Prokopoios befinner sig i Nordafrika tillsammans med Belisarius armé för att bekämpa vandalerna, när han blir vittne till detta märkliga fenomen. Prokopios är inte ensam om att bevittna fenomenet, Cassidorious, rådgivare åt kung Theoderik vid hovet i Ravenna, skriver om en solförmörkelse som pågått i arton månader och att det rådde vinterväder under sommarhalvåret. I de iriska annalerna för åren, berättas det om missväxt, och i Kina beskriver krönikorna om snöfall under sommaren och skördar som slår fel. I mellersta östern berättas det om ”om en tjock, och torr dimma” som svepte in, och i nuvarande Peru drabbas Mochefolket av missväxt. Trots dessa samstämmiga uppgifter, så har intresset för händelse varit förhållandevis svalt, och det är först på senare år som intresset för det extrema vädret i mitten av 530-talet vaknat till liv.
Delar av det nyväckta intresset för det extrema vädret, beror på resultat från flera samstämmiga studier av årsringarna på träd från Irland, Sverige, Finland, USA och Chile. De visar att trädens tillväxt, varit onormalt små för åren runt mitten av 530-talet och början av 540-talet. Studier av iskärnor från Grönland, visar på höga halter av sulfat och tecken på att ett giftigt dammlager från de nämnda åren. Resultaten från dessa studier, verkar således bekräftar såväl Prokopoios och Cassidorious uppgifter, som berättelserna från de iriska annalerna och de kinesiska krönikorna. Vad som också framgår av studierna, är att klimatet påverkats negativt, med kraftigt sjunkande medeltemperatur och som rent praktiskt lett till en slags mini-istid. Inte helt olikt en liknande utveckling, som i mitten av 1300-talet föregick utbrottet av Digerdöden, och som i mitten av 1600-talet tillät Karl X:s soldater att tåga över Lilla Bält.
Men om forskarna är förhållandevis eniga om att något inträffade under 530-talets början, som av allt att döma påverkade klimatet, så råder det delade meningar om precis vad som orsakade detta. Medan några pekar på resultaten från de grönländska isproven kan tyda på ett större meteoritnedslag, så verkar de flesta ändå luta åt att orsaken har en mer världslig orsak. Såväl Prokopoios beskrivning av solen, och resultaten från de grönländska isproven, pekar nämligen på att vad den östromerske historikern – och alla andra – fick bevittna och genomleva, var en så kallad ”vulkanisk vinter”, orsakad av ett massivt vulkanutbrott. Riktigt var det här vulkanutbrottet ska ha skett, råder det återigen, en hel del åsikter om. Medan några pekat på att det möjligtvis kan ha skett i Stilla Havet, så har andra forskare pekat på kraftiga vulkanutbrott kan ha inträffat i antingen Mesoamerika eller Nordamerika. Vi får nog än så länge, låta den frågan förbli obesvarad, om än jag finner meteoritnedslaget som något långsökt. Att vulkanutbrott kan få förödande konsekvenser för klimatet, pekade jag på i inlägget om Lakidimman.

Oavsett om det nu var ett – eller flera – kraftigt(a) vulkanutbrott, eller ett meteoritnedslag, som orsakade temperatursänkningen, så fick det som vi sett, förödande konsekvenser. För i en värld där stora delar av befolkningen även i goda tider, levde på marginalen, så inser man snabbt att ett kraftigt temperaturfall under sommaren och en efterföljande missväxt, får förödande konsekvenser. I dess spår följer inte bara svält, utan även kanske ökade flyktingströmmar undan svältdöden, och ett ökande tryck på städerna. Där man kan anta att bristen på maten, och det hastigt ökande antalet munnar som nu måste mättas, ledde till kraftigt ökande matvarupriser. Vilket onekligen kunde leda till ökade sociala spänningar, och regelrätta hungerkravaller, när priset på de råvaror som ändå nådde städerna. För kejsare Justinianus I, måste denna utveckling tett sig oroande, bara några år innan hade Konstantinopel skakats av våldsamma kravaller under det så kallade Nikaupproret (som jag kanske får möjlighet att återvända till), som så när slutat i en statskupp. Det var dock inte bara i Europa, Afrika och Asien som drabbades, även klimatet i Amerika verkar av allt att döma ha påverkats.
Teotihuacán kan vara ett av de främsta direkta offren.
Ett av offren för detta massiva vulkanutbrott, kan ha varit Teotihuacán i Mesoamerika. Denna förhistoriska stad i Mexiko, som vid sin storhetstid under 300-600-talet, kan ha haft mellan 150 000 och 200 000 invånare, och vilken täcker en yta på cirka 23 kvadratkilometer. Under början av 500-talet, ungefär samtidigt med Prokopoios och Cassidorious observationer, har man funnit spår av massiva bränder och förstörelse. Den tidigare förklaringen till detta, var att staden invaderats och plundrats toltekerna. Senare fynd verkar dock inte överensstämma med denna teori, då förstörelsen och bränderna i stora drag verkar begränsats till bostäder och byggnader knutna till stadens elit, vilket istället tyder på någon form av interna motsättningar. Vad som stärker denna teori, är att området verkar drabbats av en utdragen torka, möjligtvis orsakad av de klimatförändringar som följde vulkanutbrottet, och att man också ser en ökning av barnskelett, varav många bär spår av undernäring. Det är dock som alltid vanskligt att uttala sig tvärsäkert, baserat på enkom arkeologiska fynd, men det är förstås inte otänkbart att staden blev ett offer för de klimatförändringar som skedde i spåren av vulkanutbrottet.

Även om klimatförändringarna kanske inte fick lika långtgående effekter som i Mesoamerika, så verkar de också satt sina spår i det avlägsna och glest befolkade Skandinavien. Stora mängder guld och andra värdeföremål grävs ner, och på flera håll anläggs massiva gravhögar som de vid nuvarande Gamla Uppsala eller Anundshög utanför Västerås. Gravar där den döde placerats ombord på en båt, omgiven av gravgåvor, blir plötsligt vanligt förekommande. Även om det är svårt att riktigt härleda i bevis, finns det tecken som tyder på att gamla gudar byts av nyare i spåren av klimatförändringarna.
Teorin går i korthet ut på att klimatförändringarna, gjorde att man tappade tilliten till de äldre gudarna, som uppenbarligen inte hjälpte, och vände sig till nya.
 En annan teori som lanserats på senare år, och verkar fått en hel del förespråkare, är att minnet av klimatförändringarna, letade sig in i nordmännens mytologi och fungerade som bakgrund till berättelserna om ragnarök, jordens undergång.
Huruvida så är fallet, kan man förstås diskutera i all oändlighet, men visst är det en tilltalande teori. Precis som Prokopoios och Cassidorious fann det abnorma vädret som tecken på sämre tider, måste givetvis skandinaverna också gjort det. Speciellt om det efterföljdes av missväxt och svält, vilket kan ge tyngd åt de forskare som pekat på att Skandinavien under denna tid, drabbades av en kraftig befolkningsminskning. Något som varit en het potatis inom forskarvärlden, och delat upp forskarvärlden i olika läger. Där en sida ifrågasätter om det överhuvudtaget skett en befolkningsminskning, medan en andra sida påstår att denna – påstådda – befolkningsminskning orsakades av något vi vanligtvis förknippar med 1300-talet, nämligen pesten...vilket är ett ämne vi lär återvända till.



1 Prokopios, Vandalkrigen, s 131

Källor:
Maja Hagerman: Försvunnen värld – om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige; Nordstedts 2011
Prokopios: Vandalkrigen och Hemlig historia; Wahlström & Widstrand 2000

Teotihuacán (läst 20161127)



Sunday, November 13, 2016

Reflektioner rörande det amerikanska presidentvalet

Donald J Trump och Hillary Clinton
Så var det då äntligen över, presidentvalet i USA. En utdragen och smutsig kampanj, som inleddes redan förra året med de båda partiernas primärval, och vilken nu alltså fick sin upplösning på onsdagsmorgon svensk tid.Precis som jag skrev i tisdagens (20161107) blogginlägg, så hade jag Hillary som favorit, men att "the Donald" inte skulle räknas bort. Tyvärr måste jag säga att mitt tips inte infann sig, men att min brasklapp - som på något sätt säkerställde att jag ändå kunde säga att jag hade rätt - räddade mitt tips. Det var dock en brasklapp jag gärna önskat att jag kunde ha undvikt, men nu är det som det är. Den stora frågan, som alla ställer sig, är förstås hur detta som nu inte fick ske, kunde ske.

Givetvis kommer valet att analyseras, inte bara av journalister och analytiker, utan även av de båda partierna i allmänhet, och det demokratiska partiet i synnerhet. För mig som lekman, är dock svaret på frågan varför Trump kunde gå segrande ur såväl primärvalen som presidentvalet, tämligen enkel. Det här var en kampanj där det gamla ställdes mot det nya, och det nya vann. Men det handlade varken om åldern på väljarna, eller idéer och politik, utan snarare hur de båda kandidaterna bedrev sina kampanjer.
För medan Hillary Clinton, allt sedan det demokratiska partiets primärval, bedrivit en gammal hederlig kampanj, med stora och betydelsefulla gäster och bidrag från företag och andra organisationer. Så bedrev både Trump och Bernie Sanders en helt annat kampanj, båda förstod vikten av sociala medier, men också fördelarna med att förvandla sin valrörelse till en gräsrotskampanj. Genom att förlita sig på bidrag från enskilda uppbackare, eller i Trumps fall också hans förmögenhet, kunde både Sanders och Trump, skapa en samhörighet mellan dem och sina väljare, som Hillary - eller Trumps motståndare under primärvalen - inte hade något medel mot. Samtidigt kan man tycka att det är något ironiskt, hur Demokraterna kunde glömma bort framgångarna från 2008, när man just nyttjade sociala medier för att framhäva Barack Obama. Kanske ansåg man att Hillary saknade den utstrålningen som behövdes, eller var det helt enkelt en rejäl blunder från hennes kampanjorganisation. Någonstans infinner sig känslan att sanningen, som vanligt, finns någonstans mitt emellan.

En annan fördel både Sanders och Trump hade, var att de använde sig av ett enkelt och tilltalande budskap, som fick stort genomslag i såväl vanliga mediakanaler som på sociala medier. Något som Trump varit expert på, och gjort att han fått otroligt mycket mediatid än sina konkurrenter. Hillary å sin sida, hade stora problem att inte bara finna en fungerande kampanjslogan, utan även vinna väljarnas entusiasm. Det är tämligen talande, att det var Michelle Obama, som inte bara fick agera lok åt hennes kampanj, utan även sprida lite stjärnglans över tillställningen. Att Hillary är lika torr och intressant som en torkad kvist i skogen, är förstås inget hon kan rå för. Hon är en klassiskt skolad politiker, och verkar ha haft stora svårigheter att anpassa sig till ett nytt debattklimat. På gott och ont, så är tiden när en politiker kunde förlita sig på att deras valplattform skulle bygga på grundligt redovisade löften, försvunnen. Istället handlar det om enkla slogans, som kan sammanfattas i artikelns ingress och snabbt spridas genom sociala medier.
Detta är något Trump, men även Sanders, behärskade till fullo. Den nästan osannolika mängd av uttalanden, det andra ofta vedervärdigare än det andra, gjorde det också svårt för journalisterna att på allvar ställa Trump mot väggen. Man visste instinktivt att han snart skulle komma med något nytt, kanske mer kontroversiellt uttalande, och vilket gjorde att man inte klarade av att hålla fokus på ett givet uttalande. Istället sköljdes media över av diverse osmakligheter från Trumps sida, som gjorde det svårt för såväl journalister som omgivningen att hålla reda på vad han egentligen sagt och gjort.

Men det är förstås inte enbart sättet man bedrivit kampanjerna, som gett Trump (och även Sanders) framgångar i valen. Det handlar förstås också om att de båda red fram på en våg av folkligt missnöje, som Hillary (eller de övriga republikanska kandidaterna under primärvalen), kunde nå ut till. Både Sanders och Trump riktade in sig på en medel och arbetarklass, som i spåren av den djupa finanskrisen under 2000-talet, i stora drag slogs sönder och samman. Inte bara jobben försvann, utan det gjorde också deras hus, anseende och möjligheter att ge sina barn en bättre framtid. Trots att antalet jobb ökar rekordsnabbt i USA, så har lönerna stått stilla och många tvingas ha fler än ett jobb för att klara uppehället. Lägger man därtill hur Washington gjorde allt vad de kunde för att hålla både banker och företag flytande, bara för att se hur företagen flyttade jobben utomlands, så inser man snabbt att det finns en oändlig källa av uppgivenhet och upprördhet bland många.
Både Sanders och Trump, var snabba på att rikta in sig på en väljarkår som kände sig sviken, utanför och som ingen lyssnade på. Hillary å sin sida, hade nog svårt att riktigt tackla denna grupp. Främst därför att hon yrkespolitiker sedan 1990-talet, varit delaktig i många av dessa politiska beslut som många anser bidragit till denna utveckling. Både Bernie och Trump, hade inte dessa cementblock runt sina fötter, och kunde därför obehindrat kritisera Hillary för hennes agerande och kopplingar till finansvärlden. Det är också troligt att detta, också gjorde det möjligt för både Sanders och Trump, att nå ut till nya väljargrupper, som tidigare känt sig marginaliserade av politikerna.
Huruvida denna kritik är berättigad eller inte, låter jag vara osagt. Klart är dock att många väljare, kände så och därför inte litade på henne. Med detta i minne, så är det kanske lätt att förstå, varför hennes tal om att hon kämpat på den "lilla människans sida", ekade tämligen tomt för många. Det är också fullt möjligt att hon själv insåg, att just detta var något som inte var hennes starka sida, och att hon hade svårt själv att intala sig i rätt stämning.

Vilket leder oss in på den sista punkten, nämligen att det demokratiska partiet tappat kontakten med sina väljare. För hur man än vrider och vänder på det, så infinner sig känslan att det Demokratiska partiet tog sina väljare för givet. Man verkar ha förlitat sig på att stjärnglansen från Obama på något sätt skulle smitta av sig på Hillary, och att hon skulle kunna rida på den våg som den sittande presidenten skapade 2008. Problemet är bara att den våg som förde Obama rakt in i det ovala rummet, inte bara tappat fart, utan också i stora delar försvunnit. För tyvärr så var förväntningarna skyhöga, inte bara nationellt utan också internationellt, på Obama när han tillträdde på posten som president i januari 2009. Förväntningar som Obama, delvis på grund av en trilskande senat, inte kunnat uppfylla. Detta verkar helt gått Hillarys kampanjstab helt förbi, trots att detta var en av orsakerna till Bernies framgångar under primärvalen.
Ett rätt lysande exempel på hur hur Clintons kampanjstab tog sina väljare för givet, är att man struntade i att besöka stater som ansågs som säkra kort. Det gjorde inte The Donald, han besökte starka demokratiska fästen som Minnesota och Wisconsin, och lyckades plocka hem den sistnämnda. För vad jag tror Hillary och hennes kampanjstab aldrig riktigt verkat förstått, att det var just detta agerande, som urholkade Hillarys påstående om att hon "stod på den lille människans sida". Ett klassiskt misstag, som jag tror kostade Hillary många röster, speciellt i dessa stater.
Ett annat exempel på kampanjstabens totala brist på insikt, tycker jag valet av Tim Kaine är. Visst, det är en kapabel politiker, och var tänkt att attrahera en grupp väljare i det så kallade "rostbältet" som Hillary haft svårt att nå ut till. Problemet är bara att han är en kopia av Hillary, lika färglös och med liknande åsikter. Jämför detta med Mike Pence, som i sig är en vedervärdig människa, men som komplettera The Donald, på ett sätt som Tim aldrig gjorde. The Donald är burdus, saknar politisk erfarenhet, och levt ett liv som knappast kan påstås vara i linje med de värdekonservativa idéer som präglar det republikanska partiet. Men det gör Mike Pence, han är djupt kristen, har en lång politisk karriär och vars familjeliv är mer i linje med de värderingar som det republikanska partiet vill framhäva. Med andra ord, Mike Pence förkroppsligade på något sätt GOP, på ett sätt som The Donald aldrig kunde göra.
För egen del, så hade jag nog hellre sett att Hillary stuckit ut hakan och satsat på ett mindre "säkert kort" i form av till exempel Elizabeth Warren. Nu vet jag att det förmodligen blivit lite väl mycket för många med två kvinnor i valrörelsen, men när man ändå ska spräcka ett glastak, varför inte gå hela vägen. Med Elizabeth Warren vid sin sida, så hade Hillary fått en vicepresidentkandidat som inte bara kompletterat henne, utan också fungerat som en slags utsträckt han till de som röstat på Bernie Sanders under primärvalen. Samtidigt så kan man konstatera att hon förmodligen inte gått hem bland väljarna i "rostbältet", men det gjorde av allt att döma inte heller Tim Kaine.
När vi ändå är inne på att ta väljarna för givet, så ska vi kanske lyfta fram det faktum att demokraternas kampanjstab beslut att inte låta Hillary besöka flera stater i mellanvästern. Beslutet att till exempel inte besöka Minnesota, som republikanerna inte vunnit på år, gav bara Trumps kampanj vatten på kvarn, när det gällde att påstå att Hillary inte brydde sig om sina väljare.

Med allt detta sagt, så fanns det förstås också saker som Hillarys kampanjstab inte kunde rå över, och det var FBI:s utredning om hennes emailserver och Wikileaks konstanta avslöjanden. Även om jag utgår från att de sistnämnda hade en förhållandevis liten inverkan, och troligen mest upprörde de som stött Bernie Sanders under primärvalen, så fick James Comeys brev till USA:s kongress elva dagar före valet, större genomslagskraft. Det blev på något sätt spiken i kistan för en kampanj, som aldrig riktigt lyft, och haltat sig fram. Riktigt varför James Comey överhuvudtaget författade brevet till kongressen, är lite oklart. Tyvärr så lär det nog dröja innan vi får veta sanningen, och om det - som det antytts i amerikansk media - finns något belägg, för att FBI aktivt lade sig i presidentvalet, Oavsett vad, så går det inte att blunda för att James Comeys agerande fick ett förhållandevis stort medialt genomslag, och gav vatten på den kvarn som påstod att Hillary pysslat med oegentligheter.

Den sista punkten jag tänkte ta upp, handlar dock inte om kandidaterna och deras kampanj, utan snarare om farorna med den veritabla flodvåg av opinionsundersökningar, vi mötts av under kampanjen. Inte nog med att det nästan inte gått värjt sig mot dem, de har spreta åt alla möjliga, och omöjliga håll. Som om detta nu inte vore nog, visade det sig att de flesta av dessa undersökningar hade grovt missbedömt väljarkåren. Inte helt olikt Brexit, där de flesta undersökningarna pekade på en seger för de som vill bli kvar i EU, så misslyckades man fullständigt att förutse utgången av presidentvalet.
Det finns säkerligen mer insatta personer än mig i ämnet, men någonstans infinner sig känslan att alla dessa undersökningar har någon form av metodfel. För visst kan man anta att det fortfarande finns en ovilja, speciellt när du blir uppringd eller medverkar i en fysisk utfrågning, att berätta om vart dina politiska sympatier ligger. Speciellt om det handlar om ett kontroversiellt parti, eller fråga, där du har en starkt avvikande åsikt. En annan brist, som blivit tämligen uppenbar i frågan om Brexit och det amerikanska presidentvalet, är att man uppenbarligen missar stora väljargrupper. För tittar vi på Brexit, så utgjordes de som röstade för ett utträde, av personer på landsbygden som sällan, eller aldrig röstat i ett val. Jag skulle verkligen inte vara förvånad, om att det samma gäller för de som röstade på Trump i veckans presidentval.
Riktigt varför denna grupp, som uppenbarligen består av en tillräckligt stor minoritet för att det ska kunna påverka ett helt val, faller mellan stolarna är oklart för mig. Det måste dock vara ett problem, som måste rättas till, om inte hela idén med vikten av opinionsundersökningar, ska skrotas. Vilket i och för sig, inte vore något jag skulle sörja.

Med detta tänkte jag nu lämna presidentvalet i USA, och blicka vidare mot nya historiska händelser. På återseende och tack för att du tog dig tid.

Friday, November 11, 2016

In Flanders Field


In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

John McCrae






Tuesday, November 8, 2016

Det amerikanska presidentvalet

Cthulhu får nog ursäkta, men det finns ett större hot mot världen
Så har det då äntligen blivit dags för befolkningen i USA att gå till valurnorna, och bestämma vem som ska bli USA:s näste president. Som de flesta förmodligen känner till, så står valet mellan det demokratiska partiets kandidat Hillary Clinton, och det republikanska partiets kandidat Donald J Trump. Årets valkampanj har av många ansetts som det smutsigaste, och kanske också mest utdragna, presidentvalet i USA genom tiderna, och vi får nog gå tillbaka till 1970-talet för att hitta något som ens är i närheten. För det är inte bara själva presidentvalet som varit omgärdat av smutskampanjer och skandaler, utan även primärvalen, och då i synnerhet det som organiserades av det republikanska partiet.
Ursprungligen tänkt som ett val mellan de båda familjerna Bush och Clinton, vilka på ett eller annat sätt dominerat USA politiskt allt sedan 1990-talet, ställdes allt det på ända redan vid primärvalen. Såväl det republikanska partiet som familjen Bushs favoritkandidat, den före detta guvernören i Florida Jeb Bush, lyckades aldrig skaka liv i sin kampanj och försvann tämligen omgående. Istället blev det kamp mellan Marc Rubio, Ted Cruz och fastighetsmogulen Donald J. Trump. En kamp som öppnade upp en avgrundsdjup spricka inom GOP (Grand Old Party), där ingen av kandidaterna skydde några som helst medel i kampen mot varandra. Det slutade dock med att Trump, efter en bitter och stundtals bedrövlig primärvalskampanj, utsågs till det republikanska partiets kandidat.
Som motståndare, ställdes han mot det demokratiska partiets favoritkandidat, den före detta presidentfrun och USA:s tidigare utrikesminister, Hillary Clinton. Även här så spårade favoritkandidatens framgångståg ur, när den bland allmänheten, förhållandevis okände senatorn Bernie Sanders, tog upp kampen mot Hillary. Med hjälp av en massiv gräsrotsrörelse, tvingade Sanders sin motståndare till en kamp ända in i kaklet. Till slut kunde dock Hillary, som nog inte alls förväntat sig att möta sådant hårt motstånd, utropa sig till segrare och utses till demokraternas kandidat till det stundande presidentvalet.

Det var således två utmattade kandidater som efter en tids vila, tog upp kampen om vem som skulle få ta plats i det ovala rummet i det Vita Huset. En kamp som snabbt visade sig bli både smutsigare, och hårdare än vad många förväntat sig. För även om de flesta, med tanke på händelseutvecklingen under primärvalen, var medvetna om att årets presidentval skulle bli otroligt smutsigt och hårt, inte kunde tro skulle bli så här illa. Det har förstås inte heller blivit bättre av de ständiga kontroverser som gång efter annan poppat upp, och ställt till med stora problem för de båda kandidaterna. Spiken i kistan för allt detta, blev när FBI, helt oannonserat, delgav att man skulle återuppta arbetet med att granska Hillarys email, som hittats i samband med en annan utredning rörande Anthony Weiners dator. För Hillary som haft svårt att skaka av emailskandalen, vilken handlar om den privata emailserver hon satte upp, och från hon skickat och tagit emot säkerhetsklassificerade emails, kom uppgifterna onekligen mycket olägligt. Då spelade det förstås ingen roll, att FBI igår tillkännagav att man inte hittat något av värde, och att utredningen skulle varvas ner.
Samtidigt som Hillarys emailaffär, men också upprepade läckor från Wikileaks rörande hennes kampanj och Clinton Foundations förehavande, så har även Trump skakats av återkommande skandaler. Den kanske mest kännbara, var när en videofilm släpptes, i vilken Trump öppet skröt om hur han tafsade på kvinnor, och försökt inleda en affär med skådespelerska utan att lyckas. Även om Trump med viss möda lyckades räta upp skutan, så har den ändå visat på en enorm spricka inom GOP. Flera ledande republikaner, tog nu chansen, kanske i hopp om att videon skulle sätta större avtryck än den gjorde, att ta avstånd från Trump. Så blev nu inte fallet, och flera av hans kritiker, har nu officiellt tagit tillbaka sina avståndstagande och hoppat på tåget igen. Andra, som Paul Ryan, har dock fortsatt att hålla sig på ett respektfullt avstånd från Trump.

Så vem vinner då valet? Ja, för egen del så utgår jag från att USA:s näste president blir Hillary Clinton. Men, med detta sagt, så vill jag ändå kasta in en brasklapp och säga att jag inte skulle bli allt för förvånad om Donald J. Trump överraskar, och besegrar henne. Det är mycket jämt, vilket säger en hel del om hur illa ställt det är i USA, och som Brexit visade oss i somras, så ska man inte lita allt för mycket på vad alla dessa valundersökningar säger. Dock så är känslan att Trump inte riktigt är i kapp, och att han skulle behöva en eller två veckor till av kampanjande.
Men den stora frågan är förstås vad som händer sedan, och här måste man säga att mycket är osäkert. Vinner Hillary, vilket jag innerligen hoppas, så är dock risken att omvärldens glädje kommer bli kortvarig. Risken är överhängande att mycket av hennes förslag till senaten, som kontrolleras av det republikanska partiet, kommer röstas ned. Något man redan nu, sagt kommer ske. Man har även tillkännagett att man kommer göra allt man kan, för att fortsätta blockera Merrik Garland till USA:s Högsta Domstol (Supreme Court). Med tanke på att tre av domarna är i 80-års åldern, och således ligger i farozonen att avlida under den kommande mandatperioden, är detta givetvis oroväckande för Hillary. För just denna aspekt, nämligen kontrollen över Högsta Domstolen, kommer förmodligen bli det mest påtagliga långsiktiga effekten av hennes presidentskap. Genom att tillsätta rätt domare, så finns således möjligheten att hon kommer kunna påverka framtida beslut, och tolkningar av USA:s konstitution.
Men det är inte bara frågan om vilka domare som ska ersättas till Högsta Domstolen, som kommer plåga Hillary. Det samma gäller USA:s skenande budgetunderskott, vilket hänger som en våt filt över Washington. Utan en demokratisk majoritet i senaten, så kommer hon få svårt att få igen sina förslag. Risken är således uppenbar att vi kommer få återuppleva det kaos som följde budgetförhandlingarna under Obama, och som ledde till att den statliga administrationen fick stänga i brist på pengar. Riktigt hur Hillary ska tackla denna fråga, är förstås oklart.
Även utrikespolitiskt finns många frågar, som kommer gäcka Hillary. Precis som många andra aktörer, togs USA på sängen av den arabiska våren och vars effekter fortfarande ligger som en våt filt över mellersta östern. Även om man säkerligen kan räkna med att IS snart är militärt besegrad, så kommer hotet från radikala islamister bestå. Till detta ska också läggas framväxten av den inhemska terrorismen, vilken efter några år i träda under president George W. Bush, visade sitt fula ansikte under Barack Obama. Delvis påhejad av Trumps kampanj rörande frågan om huruvida Obama verkligen var född på Hawaii eller inte, så väcktes de avsomnade milisgrupperna till liv. Dessa högerextrema rörelser, som delvis kanaliserades av den idag avsomnade Tepartyrörelsen, har fått viss bekräftelse och uppmuntra från Trump. Nu är det inte bara högerextremister som verkar vädra morgonluft, utan det samma gäller även andra foliehattar, som Alex Jones och hans gelikar.

Mycket har skrivits om vad som skulle hända om Trump vann, och det ena skräckscenariot avlöser det andra. Problemet är förstås att Trump, till skillnad från Hillary, har varit otroligt vag med vad han syftar till att göra som president. Med undantag för att bygga en mur mot gränsen till Mexico, och kraftigt sänka de federala skatterna, är det faktiskt svårt att veta precis vad han tänker göra. Risken är trolig att han själv inte vet, och att han således kommer tvingas improvisera. Av det han faktiskt annonserat att han ska göra, så är det dock svårt att se hur han ska kunna få Mexico att finansiera muren. Något annat sätt än att chockhöja tullarna till Meixico, lär han troligtvis inte ha.
Men det är inte bara stora frågetecken runt hans finansiering av muren som väcker frågor, det samma gäller hans övriga löften. Med ett redan skyhögt budgetunderskott, och med Västeuropeiska mått mätt, låga skatter, som han alltså vill sänka kraftigt, finns det inte mycket manöverutrymme. Hans tal om att de sänkta skatterna ska få fart på USA:s ekonomi, ekar tyvärr ihåligt, då såväl Ronald Reagan och George W. Bushs försök, visade sig bara ge kortsiktiga positiva effekter, och i det sista fallet, långvariga negativa effekter.
För även om jag inte är något större fan av höga skatter, är det tveksamt om den så kallade "trickle down economics", vilka Trump verkar förespråka, verkligen har någon vetenskaplig positiv effekt. Snarare verkar omdömet röra sig från allt från lätt skeptiskt, till att det inte ger några positiva effekter alls. Rent praktiskt, så kan vi bara konstatera att idén, inte varit allt för framgångsrik i USA.
Men det är inte bara runt Trumps ekonomiska ställningstagande det råder frågetecken runt, det samma gäller hans utrikespolitik. För även om det inte är ovanligt med utrikespolitiskt okunniga presidentkandidater, så tar nog ändå Trump priset. Inte nog med att han öppet hyllat Vladimir Putin, hans uttalanden om att trappa ner USA:s deltagande i Nato och att man inte kommer uppfylla sina löften mot sina allierade, har skickat en chockvåg över världen. Även om man onekligen kan, och ska, kritisera USA:s involvering i allt som rör och inte rör dem, så går det inte att blunda för att världen behöver USA. Det var tack vare USA, om än Sovjetunionens bidrag inte ska underskattas det minsta, som Nazityskland hejdades. Det var tack vare USA som inbördeskriget i Bosnien tog slut, och de involverade sidorna, satte sig ned vid förhandlingsbordet. Samtidigt så var det USA:s illa genomförda invasion och ockupation av Irak, som destabliserade hela regionen, och som förvärrades av den efterföljande arabiska våren. USA:s selektiva val av vilka regimer man avsatte och störtade i efterdyningarna till den arabiska våren, och bristande förståelse för en utveckling som pågått sedan slutet av 1970-talet, banade vägen för ett islamistiskt övertagande av Egypten, och framväxten av en ny, radikal och mer våldsamma islamism.
Medan jag har stora frågetecken om huruvida Hillary, som ändå får sägas ha rätt god koll på omvärlden, verkligen förstår eller vet hur man ska bekämpa dessa, så finns det inga frågetecken alls när det gäller Trump. För han har gjort det tämligen klart att han inte har den blekaste, och att han lever i en parallell värld, bortom allt vad sanning och fakta heter. Hans bristande förståelse för IS framväxt, och hur de bäst ska bekämpas, blandas med ett totalt förakt för allt vad mänskliga rättigheter heter. Inte nog med att han på största allvar, anser att USA borde fortsatt sin ockupation av Irak, och dessutom tillförskansat sig landets oljereserver, han har aktivt propagerat för att låta amerikanska militärer begå krigsbrott, genom att använda sig av tortyr. Han har också, på fullaste allvar, sagt att fler länder skulle skaffa sig kärnvapen, och att det skulle vara bra för säkerheten i världen. Som om nu detta inte var nog, så förordar han en kraftig upprustning av den amerikanska armén, dock utan att precisera hur detta finansieras.
Men galenskaperna slutar inte här, hans plan att riva upp NAFTA, och i princip alla handelsavtal USA har med omvärlden. Kommer leda till förödande handelskrig, som givetvis kommer drabba amerikanska arbetare, när omvärlden svarar med att höja sina tullar för import av amerikanska varor. Något som förstås kommer sätta käppar i hjulet för hans ekonomiska planer, och troligtvis leda till ett skenande budgetunderskott. Som om detta nu inte var nog, så hotar han dessutom att riva upp alla de miljöavtal som USA har med omvärlden, och påskynda arbetet med att utvinna amerikansk gas, olja och kol. Med tanke på att Trump avfärdar klimathotet som nonsens, så inser man snabbt att världen inte bara står inför ett ekonomiskt, militärt och politiskt, utan även miljömässig kollaps om Trump kommer till makten.

Sunday, November 6, 2016

Färg på duk: Kungens död

Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen, den 6 november 1632.
Målning av Carl Wahlbom (1855)
Efter att morgondimman den 6 november 1632 lättat vid elvatiden, drabbade en kombinerad svensk-protestantisk armé under ledning av den svenske kungen Gustav II Adolf, med den kejserlig-katolska armén under ledning av fältmarskalken Albrecht von Wallenstein. Slaget böljade som vanligt vid denna tid, fram och tillbaka, och gjorde det svårt att överblicka för de båda befälhavarna. I ett försök att mota tillbaka ett kejserligt motangrepp, tog den svenske kungen Gustav II Adolf befälet över Smålands ryttare, vars befälhavare Fredrik Stenbock träffats av en muskötkula i foten. Under anfallet kom Gustav II Adolf, tillsammans med en grupp tyska officerare, bort från de svenska kavalleristerna, och stötte ihop med Götzens kyrassiärer. Kungen som på grund av en tidigare skada, endast bar en kryller (en rock av sämsat älgskinn eller annat skinn), träffades först av ett skott som gick genom lungan, och sedan ytterligare ett skott som krossade hans vänstra arm. Försöken av de tyska officerarna att undsätta kungen, försvårades ytterligare av att hans häst, Streif, träffades i halsen och försvann in i dimman och mörkret med den döende kungen. Innan den döende kungen föll av Streif, träffades han av ytterligare en kula, den här gången i ryggen, och ett stick i bröstet. Liggandes livlös på marken, fick han slutligen ett dödande skott i tinningen.
Trots att den svensk-protestantiske överbefälhavarens död, rasade slaget vidare. Oroade över förlusterna, och kanske också svårigheterna att överblicka slagfältet, på grund av den tilltagande dimman och mörkret, beslöt sig den befälhavaren för de kejserlig-katolska styrkorna, att dra sig tillbaka. När von Wallenstein insett att den svenska armén inte förföljde honom, och man sammanstrålat med Gottfried Heinrich zu Pappenheims styrkor, inrättades ett hastigt sammankallat krigsråd. Men på grund av förlusterna, och att Pappenheim var döende efter att ha träffats av en kanonkula, beslöt man sig att dra sig tillbaka. Några direkta försök att förfölja de retirerande kejserlig-katolska styrkorna, gjordes inte.

Kvar på slagfältet lämnade man runt 5000 döda och skadade, medan den svenska hären, vid sidan av förlusten av Gustav II Adolf, räknade med att ha förlorat runt 3400 man. För den svensk-protestantiska armén, blev slaget vid Lützen en pyrrhusseger såväl militärt som politiskt. För även om man kortsiktigt förhindrat den kejserliga framryckningen i Sachsen, så var det uppenbart att detta inte skulle bli ett kortvarigt krig, och att den svenska armén ensam kunde besegra de kejserliga styrkorna. Något som blev uppenbart efter slaget vid Nördlingen (1634).
För svensk del innebar förlusten av Gustav II Adolf, ett svårt slag Inte nog med att hans död innebar att Sverige försvagades politiskt, och att man tvingades inrätta en förmyndarregering under ledning av Axel Oxenstierna. Det innebar också att Frankrike fick en allt mer betydelsefull roll i konflikten.
Efter att Gustav II Adolfs kropp bärgats från slagfältet, han hittades övergiven och plundrad på alla sina ägodelar, påbörjades det mödosamma arbetet med att föra hans kvarlevor tillbaka till Sverige. Där nyheten om hans död, inte blev allmänt känd förrän en månad efter slaget. Ett år efter Gustav II Adolfs död, begravdes han i Stockholm.
Hästen Streif, som hittades vid liv efter slaget, deltog i processionen till Sverige, men avled eller dog när man nådde Wolgast. Huden från hästen togs om hand, och skickades till Sverige, där det monterades på en trästomme, och nu kan bevittnas på Livrustkammaren.



Saturday, November 5, 2016

Svart på Vitt: SMS Goeben

SMS Goeben
På denna dagen 1914 förklarar Frankrike och Storbritannien krig mot det osmanska riket. En av orsakerna till krigsförklaringen, var det allt mer spända läget i östra Medelhavet efter att det osmanska riket dels spärrat av Dardanellerna, men också ankomsten av de tyska krigsfartygen SMS Goeben och SMS Breslau. De båda tyska krigsfartygen, som utgjorde den tyska flottans Mittlemeerdivision under befäl av konteramiral Wilhelm Souchon, hade vid krigsutbrottet befunnit sig i Adriatiska havet. För att undvika att bli fångade, styrde Souchon ut de båda fartygen i Medelhavet. Här gick de båda fartygen till angrepp mot franska installationer längs Nordafrika, och begav sig mot tryggheten i Konstantinopel med delar av den brittiska och franska medelhavsflottan i släptåg. 
Efter en kortare sammandrabbning med den lätta brittiska kryssaren HMS Gloucester den 7 augusti, kunde de två tyska fartygen ankra vid Dardanellerna den 10 augusti. Trots brittiska, franska och ryska protester, så lotsades de båda fartygen genom den minspärr som spärrade av Dardenellerna. Nya diplomatiska förvecklingar fortsatte, och den 16 augusti överlämnades de båda fartygen, som nu låg i Konstantniopel, över till den osmanska flottan. SMS Goeben bytte namn till Yavuz Sultan Selim, medan SMS Breslau döptes om till Midilli. Det var dock inte enbart fartygen som gick i osmansk tjänst, det samma gällde konteramiral Souchon och de före detta tyska fartygens besättning, som bytte de tyska matrosmössorna mot fezer.
För ententen bekräftade nyheten om hur de båda fartygen överlämnats till den osmanska flottan, den växande oron över att Konstantinopel skulle ställa sig på Centralmaktens sida i kriget. Då vägde Konstantinopels bedyrande att inget ändrats, och att landet skulle fortsätta vara neutralt, väldigt lätt i sammanhanget. Istället menade Konstantinopel, att de båda fartygen var en ersättning för de två krigsfartyg som den osmanska flottan beställt, och betalt, av Storbritannien och vilka blivit konfiskerade vid krigsutbrottet.
Den 28 oktober tog sig Yavuz Sultan Selim ut i Svarta havet, och bombarderade Odessa och Sevastopol. Som ett svar på angreppet, så förklarade Ryssland krig mot det Osmanska Riket den 4 november, och den 5 november följde alltså Storbritannien och Frankrike efter.