Wednesday, April 25, 2018

En amerikan i Röda armén.

Joseph Robert Beyrle

Josef Beyrle (1923-2004) är troligen den ende amerikan, som tjänstgjort i både den amerikanska och sovjetiska armén under det andra världskriget. Beyrle som hade tyskt påbrå, växte upp i Michigan, och valde istället för med ett friidrottsstipendium studera på det prestigefyllda Notre Dame-universitetet, att ta värvning. Utbildad till radiooperatör och sprängämnesexpert i 101st Air Assault (Screaming Eagle), var han tillsammans med övriga manskapet i 506th Parachute Regiment, stationerad i Ramsbury, Storbritannien. Här slutförde han och resten av regementet sin träning, och i april och maj 1944, så medverkade han i förberedelserna inför Operation Overlord när han deltog i två leveranser av guld till den franska motståndsrörelsen.
Hans verkliga elddop, kom precis som för resten av manskapet i hans regemente, den 6 juni 1944 i samband med D-dagen. Det är också början på Beyrles smått osannolika historia, för att efter att det transportflygplan han färdades i utsatts för häftig luftvärnsbeskjutning, tvingades han och övriga soldater i flygplanet hoppa från 120 meters höjd. Beyrle landade utanför Saint-Côme-du-Mont, men i det allmänna kaos som följde luftlandsättningen, tappade han kontakten med resten av sina kamrater och togs tillfånga av tyskarna. Innan han greps, hade dock Beyrle lyckats spränga en kraftstation.

hade chansen att få ett friidrottsstipendium på det prestigefyllda Notre Dame-universitetet, men valde istället att ta värvning och antogs som fallskärmsjägare i 101st Screaming Eagle. Specialiserad som radiooperatör och sprängmedelsexpert, var han tillsammans med övriga manskapet i 506th Parachute Regiment, stationerad i Ramsbury, Storbritannien. Efter att ha slutfört sin träning, så medverkade Beyrle i förberedelserna inför Operation Overlord genom att i april och maj 1944, leverera guld till den franska motståndsrörelsen.
Beyrles verkliga elddop kom dock precis som för övriga medlemmar i hans regemente, i samband med D-dagen. Efter att ha tvingats hoppa från 120 meters höjd, när hans transportflygplan utsattes för hård beskjutning, landade han utanför I det allmänna kaos som följde luftlandsättningen, så tappade Beyrle kontakt med resten av sina kamrater och togs tillfånga av tyskarna. Innan han hade tagits tillfånga, hade Beyrle lyckats spränga en kraftstation i luften.
Den tyskättade Beyrle flyttades från krigsfångeläger till krigsfångeläger, och verkar varit långt ifrån någon direkt mönsterfånge. Snarare tvärt om gjorde han allt han kunde för fly, och efter att ha rymt för andra gången, greps han av Gestapo, vilka misstänkte att han var spion. Efter att ha utsatts för såväl tortyr som misshandel och hotats med avrättning, överlämnades han motvilligt till armén och återvände till ett Stalag III-C utanför Alt Drewitz. Härifrån lyckades han i januari 1945 fly för tredje, och som det skulle visa sig, sista gången. Beyrle lyckades till slut nå de sovjetiska linjerna, och fick kontakt med en sovjetisk stridsvangsbrigad. Här lyckades han övertala Aleksandra Samusenko, brigadens enda kvinnliga bataljonsbefälhavare, att låta honom strida tillsammans med Röda Armén. Efter en dryg månads tjänstgöring, under vilken hans kunskaper i sprängmedel kommit väl till pass, deltog han även i att befria sitt gamla fångläger Stalag III-C, blev han skadad i samband med en tysk flygräd i februari. Evakuerad till ett sovjetiskt fältsjukhus i Polen, tog han emot ett besök av ingen annan än den sovjetiske marskalken Georgy Zhukov, som såg till att han förflyttades till Moskva.
Väl i Moskva, så uppstod dock en hel del problem i samband med att han informerades av den amerikanska ambassaden att han rapporterats dödad under striderna i Normandie och att man hållit en begravningsmässa över honom i hans hemstad i Michigan. Först efter att hans identitet kunnat bekräftats med hjälp av fingeravtryck, kunde han återvända till Michigan i april 1945.

Efter kriget så gifte sig Beyrle i samma kyrka där man tidigare hållit begravningsmässan, och i samband med en ceremoni i Vita Huset, fick han 1994 (på femtioårsdagen av D-dagen) motta två medaljer från både president Clinton och president Yeltsin. Beyrle avled 2004.

Tuesday, April 10, 2018

Svart på Vitt: Bob Robert och jätten Jakob Nacken

Bob Roberts tillsammans med Jakob Nacker

Den tyske soldaten Jakob Nacken tas tillfånga av den kanadensiska korpralen Bob Roberts i Normandie, 1944. Nacken var med sina 2,23 m, den längsta soldaten i den tyska armén. Bilden på den gigantiska tyska soldaten och den den mindre Roberts, spreds snabbt och gjorde Nacken till något av en internationell småkändis. Efter kriget flyttade Nacken tillbaka till USA, där han före kriget jobbat på en freak show, och hamnade i rampljuset som världens längsta jultomte och medverkade i bland annat "Ripley's belive it or not".
Nacker återvände till Tyskland, där han avled 81 år gammal.

Monday, April 9, 2018

Krummlauf, idén som lät bättre i teorin än i praktiken


En amerikansk soldat inspekterar en Krummlauf (i).
Ibland finns det idéer som ser bra ut på pappret, men som i praktiken visade sig vara mindre lyckade. En sådan idé var Krummlauf (i) (ung. böjd pipa). Tanken med Krummlauf, som även var utrustad med ett periskop, var att ge soldaterna möjligheten att skjuta från hörn, utan att behöva exponera sig för fientlig beskjutning. 
Krummlauf kom i två varianter, en för infanterister, med suffixet "(i)", och en för att användas av besättningen på pansarfordon med suffixet "(p)". Böjningen på pipan var antingen 30°, 45°, 60° eller 90°, men det var endast varianten med 30° som tillverkades i några större antal.
På grund av böjningen, så hade denna specialpipa en tämligen kort livslängd, med runt 300 skott för 30°-varianten och 150 skott för 45°-varianten. I ett försök att förlänga pipans livslängd, så experimenterade man med att borra hål i pipan för att lätta på trycket som genererades när man avfyrade vapnet.
Krummlauf (p)


Tuesday, March 20, 2018

Missförstådda låttexter - Every breath you take


Idag tänkte jag glida ut ur min comfortzone, och skriva om musik, och då om missförstådda låttexter. Jag misstänker att vi alla har en låt som vi älskar, men där vi kanske blivit förblindad av låtens yttre attribut, och aldrig riktigt tagit oss tid till att reflektera vad sångtexten egentligen har för innebörd. Orsakerna till detta kan vara många, ibland handlar det om att kompositören valt att medvetet tona ner budskapet genom att använda sig av insinuationer i texten, men det kan också beror på att man valt att använda ett tonläge på musiken som fullständigt bryter med texten och ger oss helt andra associationer, men ibland kan det också vara det visuella i form av musikvideos eller hur låten framställs av artisten. Som vi kommer se i en serie inlägg, förmodligen rätt ryckigt publicerat, gott om missförstådda låttexter, vilka ofta ironiskt nog har precis motsatt betydelse än vad lyssnarna ibland tror. Givetvis innebär detta att jag kommer sparka in en hel del öppna dörrar, men låt så vara.

The Police
Först ut är en av 1980-talets kanske mest kända romantiska sånger, jag talar förstås om låten ”Every breath you take” av Police, vilken släpptes 1983 och fanns med på albumet Synchronicity. Denna romantiska sång blev genast en gigantisk hit, hamnade på topplaceringar både i USA och Storbritannien, och är utan tvekan The Police mest kända, och således också inkomstbringande låt. Kombinationen av Stings text, och finstämda röst och musikarrangemang, gör att lyssnaren kanske drar slutsatsen att låten handlar om de känslor som bubblar upp i kroppen när man precis träffat någon, och bara tänker på denna och vill spendera all sin tid med denna person. Ur denna synvinkel är det kanske inte helt obegripligt att detta är en låt som dyker upp när det är dags för tryckare, och ofta toppar listan på vilka låtar som ska spelas på bröllop.
Vilket i det sistnämnda kan te sig lite ironiskt, då låten skrevs i samband med att Sting skiljde sig från sin dåvarande hustru, och inlett ett förhållande med hennes väninnan. Men låt oss inte fastna i smådetaljer, utan istället koncentrera oss på själva texten. För när man bemödar sig att lyssna på Stings text, så är det tämligen uppenbart att den de känslor som protagonisten i ”Every breath you take” har, inte är besvarade. Vilket i sig kanske inte är ett ovanligt tema, obesvarad kärlek är ett återkommande tema i många böcker, filmer och sånger. Men till skillnad från andra låtar i genren, så lämnar protagonistens fixering över målet för sin besvarade kärlek, en lätt bitter bismak och rätt stark känsla av obehag. Även om Sting sätter tonen för ”Every breath you take” redan i den första versen, så är den tämligen subtil. Det är först i slutet av versen han antyder att protagonistens känslor inte bara är obesvarade, utan att denne kanske även blivit sviken och i slutändan dumpad. Någon som sedan utvecklas i vers två, och det är också nu som låttexten tar en mörkare, och således också obehagligare, vändning. Och där vi sedan i vers tre, får hela historien bekräftad, när Sting skriver ”Every move you make and every wov you brak. Every smile you fake, and every claim you stake […]” Det är snudd på mästerligt hur Sting förvandlar denna till det yttre ytliga sångtext om olycklig kärlek, till att handla om en person som helt klart är sjukligt fixerad vid sin före detta partner, eller, vilket gör texten än mer obehaglig, att det aldrig existerat något förhållande överhuvudtaget.
Oavsett relation, eller avsaknad av en sådan, så är det dock uppenbart att protagonisten inte bara begränsar sig till att beklaga sig över sin situation, utan faktiskt hänger sig åt att stalka sitt offer (eller hur man nu ska beteckna målet för protagonistens obesvarade känslor).  Så istället för att handla om saknad, och kanske även obesvarad kärlek, så är det här inte alls en kärlekssång, det är i stora drag precis tvärt om. I en intervju för New Musical Express, sa Sting "I think it's a nasty little song, really rather evil. It's about jealousy and surveillance and ownership." Han utvecklade sedan sina tankar, och förklarade att ” "I think the ambiguity is intrinsic in the song however you treat it because the words are so sadistic. On one level, it's a nice long song with the classic relative minor chords, and underneath there's this distasteful character talking about watching every move. I enjoy that ambiguity. I watched Andy Gibb singing it with some girl on TV a couple of weeks ago, very loving, and totally misinterpreting it. (Laughter) I could still hear the words, which aren't about love at all. I pissed myself laughing."

Omslag till singeln av "Every breath you take"

Så hur kunde då det bli så fel? Som jag tidigare skrev, så handlar det hela om slutpaketeringen. Kombinationen av Stings tvetydiga och subtila text, tillsammans med hans sångröst och den nedtonade musiken, gör att man helt enkelt får helt fel associationer. Något som onekligen förstärks av låtens video, en svartvit skapelse, där vi får se The Police spela olika instrument. Hade The Police nyttjat ett mörkare och råare sound, hade kanske omvärldens åsikt om ”Every breath you take”, varit helt annorlunda.
Men det hade å andra sidan förstört låtens storhet, för det är just hur The Police får oss i helt fel stämning, som är storheten i ”Every breath you take”. Det är väl rätt tveksamt om en låt där protagonisten förmodligen är en – lätt(?) – störd stalker, nått någon större framgång på listorna, och ansetts som en av 1980-talets kanske främsta kärlekssånger. Ska man kanske dra någon lärdom av detta, så är det kanske att man bör, om man nu bryr sig om sådant, vara lite mer uppmärksam på texten.    



Sunday, January 28, 2018

Recension – Muskotkriget: Striden om de ostindiska kryddöarna

Omslag till boken "Muskotkriget: Striden om de ostindiska kryddöarna"
Omslag till boken "Muskotkriget: Striden om de ostindiska kryddöarna"

När du idag tar en titt i kryddhyllan, så handlar det ofta om att förhöja smaken på din anrättning. Men på en tid när det varken fanns frys eller kyl, så var ofta det enda sättet att bevara maten en längre tid, att antingen lägga det i salt eller på något sätt torka maten. Detta gav dock inget skydd mot att maten förr eller senare, vanligtvis förr, börja ruttna eller mögla. Det är således troligt att maten förr i tiden ofta hade en pikant bismak av förruttnelse, och ofta var otroligt salt. För att dölja smaken av förruttnelse, så användes kryddor, av vilka de flesta inte återfanns i Europa, utan importerades långväga ifrån. Lägger man därtill det faktum att många ansåg att flera av de långväga kryddorna hade medicinska effekter, på allt från vanliga förkylningar till att bota patienter från pest och andra återkommande potentiellt dödliga sjukdomar, så inser man snabbt att handeln med kryddor var otroligt lukrativt. Handeln kontrollerades i stora drag av italienska köpmän, som köpte dem från sina gelikar i den arabiska världen. Mycket mer än att kryddorna härrörde från ett okänt land i öst, var allt man visste, och araberna höll hårt på sina kunskaper om kryddornas hemvist.
Men inget varar för evigt, och i takt med att europeiska upptäcktsresanden gav sig ut på land och till havs, så började kunskapen om vart kryddorna återfanns sakta sippra fram. De härrörde nämligen från ett par avlägsna öar i Stilla Havet, men även om kunskapen om vart (om än något diffust) öarna fanns, så återfanns det ändå ett stort problem. Nämligen hur man tog sig dit, och det dröjde fram till slutet av 1400-talet, innan de första europeiska sjöfararna kunde runda Godahoppsudden i södra Afrika och finna en sjöväg in till Stilla Havet och Indiska Oceanen. Med detta öppnades också möjligheterna för de europeiska handelsmännen att själva få kontroll över kryddhandeln, och först ut var kanske inte helt oväntat portugiserna. Men de skulle snart få sällskap, för när väl kunskapen om vart dessa ogästvänliga och avlägsna öarna en gång återfanns, så fanns det ingen möjlighet att hemlighålla denna kunskap. Snart började såväl nederländska som engelska fartyg att leta sig förbi Godahoppsudden och bege sig till Kryddöarna, och med detta så hade kampen om kryddorna inletts…

Det är denna, åtminstone för egen del, förhållandevis okända historia som nu Giles Milton ger sig i kast med att beskriva. Som väntat är detta en historia fylld av ödesdigra försök att nå de famösa Kryddöarna, äventyrslystna sjöfarare, inkompetenta expeditionsledare och hänsynslösa holländare. För medan de engelska handelshusen skickade expedition efter expedition i händerna på ett gäng glada och inkompetenta expeditionsledare, så valde holländarna att satsa på erfarenhet och hänsynslöshet. Något som snabbt visade sig vara en framgångsrik taktik, då holländarna snabbt och effektivt, fick kontroll över handeln med kryddorna. När så väl engelsmännen insett sina misstag var kapplöpningen för att försöka få kontroll över de små öarna, så var det försent. Engelsmännen fick slå sig till ro med att plocka upp resterna, och leva i skuggan av de allt mer väl förskansade holländska besittningarna.
Kampen om Kryddöarna blev också startskottet för en vidare expansion av Västeuropas intressen i regionen, och påskyndade även expansionen västerut. De misslyckade engelska försöken att finna en nordlig passage till Stilla Havet, hade inte på något sätt satt stopp för de europeiska försöken att finna en enklare – och snabbare – väg till Kryddöarna. Istället för att bege sig norrut och tampas med isflaken, gav man sig västerut i hopp om att de amerikanska floderna skulle mynna ut i Stilla Havet. Men precis som i fallet med försöken att finna en nordlig passage, så visade sig försöken att finna en farled i väst, vara fruktlösa. De renderade dock i att både engelsmännen och holländarna började anlägga kolonier på den amerikanska kontinenten.
Vi får också en inblick i framväxten av några dåtidens kanske viktigaste, och mest inflytelserika handelshus, nämligen det engelska östindiska kompaniet och deras holländska motpart. Handelshus som inte bara skulle dominera handeln med kryddor, utan också som i fallet med det engelska ostindiska kompaniet, skulle få en viktig del i framväxten av det framtida brittiska samväldet. Jakten på Kryddöarna och dess inkomstbringande växtlighet, blir således startskottet för den europeiska expansionen i Sydostasien, men påverkar även koloniala expansioner i såväl Afrika som Amerika.
Det är således en intressant bild som Milton målar upp, där dessa avlägsna, och idag bortglömda öar, på något sätt blir startskottet för en vidare expansion. Vi får följa de ofta ruttnande fartygen, där såväl matroser som medföljande handelsmän dör som flugor, eller de utsatta handelsmän som bemannade de isolerade faktorierna i väntan på nästa fartyg från Europa. Tyvärr så innebär också denna aspekt av Miltons bok att författaren emellanåt tappar den röda tråden, då han mer än gärna flyttar berättelsen till andra platser än Kryddöarna. Vi får följa de första trevande engelska försöken att etablera faktorier i Indien, men också de misslyckade försöken att finna en enkel västpassage och framväxten av de holländska kolonierna i Nya Världen. Det blir ibland således svårt att riktigt veta vart man befinner sig i historien, och sätta dessa händelser i sammanhang med händelseutvecklingen runt Kryddöarna. Det lite röriga upplägget symboliseras tämligen bra av hur huvudperson Nathaniel Courthope (åtminstone om man ska gå efter bokens originaltitel) avhandlas, han träder på allvar in i bokens handling efter mer än halva boken, och försvinner sedan ur handlingen för gott efter ett par sidor. Faktum är att flera andra personer, främst av holländsk bakgrund, har en långt mer framträdande roll i såväl historien som boken, och vilka de facto påverkar det direkta händelseförloppet. Vilket leder oss till ytterligare en av bokens stora problem, då det är rätt stor omsättning på personer i berättelsen och att de kliver in och ut ur berättelsen, utan att det riktigt klickar med tidsordningen.
Kanske inte helt oväntat så beskrivs konflikten från européernas, främst då engelsmän och holländares, synvinkel. Vilket gör att behandlingen av lokalbefolkningen ofta hamnar i skymundan, och omnämns endast i förbifarten i samband med uppror, som ofta slås ned med stor blodsspilla bland befolkningen. Några försök att besvara frågor som hur dessa kunde dra nytta, eller drabbas av engelsmännens och holländarnas försök att dominera kryddhandeln, besvaras inte. Vilket leder oss till min främsta kritik av Miltons bok, vilken i stora drag saknar några som helst försök att analysera händelseutvecklingen. Vitala frågeställning som varför engelsmännen återkommande valde att satsa på uppenbart inkompetenta ledare för expeditionerna österut, eller varför inte portugiserna kunde hålla holländarna stången, får aldrig något tillfredsställande svar. Istället dränks man som läsare av nya anekdoter, eller beskrivningar av de ruttnande segelfartygens öden och äventyr.
Men, med detta sagt, så är än boken ”Muskotkriget: Striden om de Ostindiska kryddöarna” en intressant, och stundtals roande bok, om än slutdelen är tämligen bloddrypande när holländarna bestämmer sig för att ta fullständig kontroll över öarna. Det finns gott om dråpliga anekdoter, som när engelsmännen försökte etablera sig i Indien och inte bara hamnar i luven på portugiserna, utan även med lokalbefolkningen och de styrande muslimerna. Dess främsta förtjänst är ändå att den, med sina fel och brister, ändå avhandlar ett ämne som – åtminstone jag – hade väldigt dålig koll på. Det är otvivelaktigt en intressant historia, som tyvärr spretar åt lite väl många håll, som tyvärr hamnat i skymundan och numera för en tämligen bortglömd tillvaro. Förhoppningsvis så kan boken Muskotkriget: Striden om de ostindiska kryddöarna av Giles Milton ändra på det.

Titel: Muskotkriget: Striden om de Ostindiska kryddöarna
Originaltitel: Nathaniel's Nutmeg: Or the True and Incredible Adventures of the Spice Trader Who Changed the Course of History
Författare: Giles Milton

Översättning: Annika Persson
Förlag: Historiska Media 2001

Sunday, June 18, 2017

Faktakollen: Nej, Vlora förde inte tusentals européer till Nordafrika.

Skärmdump från Facebook
Satt och slösurfade på Facebook, då den här bilden plötsligt dök upp i min feed. Inlägget som postades lite över två år sedan, och är en partsinlaga i den infekterade debatt som rasade i efterdyningarna till strömmen av migranter som sökte sig till Europa via Turkiet under sensommaren 2015. Via den så kallade "Balkanrutten", försökte hundratusentals flyktingar från inbördeskrigets Syrien, Afghanistan, Irak och andra delar Mellersta Östern, ta sig till Tyskland och Skandinavien - främst Sverige. Denna massiva ström av människor, skakade bokstavligen den Europeiska Unionen i sina grundvalar, och ledde till att fler och fler länder började stänga sina gränser i ett desperat försök att hejda flyktingströmmen. Först efter att den Europeiska Unionen lyckats övertala Turkiet att stoppa flyktingarna att ta sig över till Grekland, började strömmarna att mattas av.
Men när så skedde var redan skadan skedd, och stora sprickor hade uppdagats i den Europeiska Unionens fasad. Försöken att fördela flyktingarna mellan medlemsländerna strandade, och har i praktiken än i dag inte lösts. Men det var inte bara EU i sig som påverkades, det samma gällde även e enskilda medlemsländerna. I Storbritannien användes kaoset som följde flyktingströmmarna som bollträ i debatten runt "Brexit", och gav förmodligen de krafter som önskade ett brittisk utträde ur unionen, en rejäl knuff. I Tyskland möttes förbundskanslern Angela Merkel av en massiv kritikstorm för sitt beslut att öppna de tyska gränserna för flyktingarna, och vilka ledde till frågetecken om huruvida hon skulle kunna sitta kvar. Runt om i Europa vädrade diverse högerextremistiska partier och organisationer morgonluft, i synnerhet som allt fler och fler länder, som t.ex. Sverige, fick börja rucka på sina tidigare uttalanden om att inte stänga gränserna och införa hårdare kontroller av flyktingarna. Så detta är alltså bakgrunden, för er som nu glömt bort förloppet, så nu kan vi återgå till själva bilden.

Enligt texten så föreställer detta ett fartyg som, någon gång under det andra världskriget, för tusentals personer från Europa till Nordafrika. Eftersom jag hade ett vagt minne av att bilden inte riktigt stämde överens med texten, så gjorde jag en snabb sökning på Internet. Vilket tämligen snabbt gav svaret, att så också var fallet.
Fartyget "Vlora" sjösattes den 4 maj 1960 som Illice, och således 1961 till den det statskontrollerade albanska rederiet Joint Sino-Albanian Shipping Comany och bytte namn till Vlora. Riktigt hur ett fartyg som sjösattes femton år(!) efter det Andra Världskriget tog slut, kunde föra flyktingar från Europa till Nordafrika, är lite oklart för egen Ett kanske helt övertygande svar skulle vara att fartyget hamnat i en tidsloop, men det hör till fantastikböcker, primärt då Sci-Fi. Det är kanske också värt att notera att Nordafrika på intet sätt var någon egentlig tillflykt undan kriget, eller de framryckande tyska trupperna. För med undantag för Egypten, så kontrollerades Nordafrika fram till hösten 1942 av Axelmakterna eller Vichyfrankrike, den tyska marionettregimen som kontrollerade södra Frankrike.
Först i efterdyningarna till Operation Torch och det andra slaget om El Alamein, så vreds Nordafrika successivt från Axelmakternas kontroll.

Men vilka är då personerna på bilden, om de nu inte är franska(?) flyktingar, som försöker undkomma de framryckande tyska trupperna? Svaret på den frågan är att det rör sig om albaner, som flytt undan det kaos som rådde i Albanien i början av 1990-talet. För i efterdyningarna till murens fall och Sovjetunionens successiva sönderfall, så förvandlades land efter land bakom den så kallade Järnridån, från enpartistater till demokratier. En förvandling som inte alltid var okomplicerad, eller för den delen smärtfri, speciellt på Balkan. I Rumänien störtades ledningen i vad som kan betecknas som en militärkupp, och i Jugoslavien ledde sönderfallet till ett blodigt och utdraget inbördeskrig. Men medan det kommunistiska styret i dessa länder varit totalt, så var det inget mot styret av Albanien. Ansedd som det kanske mest totalitära av alla länder, hade Albanien dessutom försökt sig på att isolera sig från omvärlden.
När svallvågorna från händelserna i Östtyskland och Sovjetunionen till slut nådde det lilla landet vid det Adriatiska havet, så kunde inte ens den hårdföra ledningen hejda utvecklingen. Albanien tvingades öppna sig för omvärlden, men glädjen bland albanerna blev milt sagt kortvariga. Utan subsidier från Sovjetunionen, och möjligheter att konkurrera med omvärlden, tvingades tusentals fabriker slå igen. Hundratusentals albaner blev utan arbete och inkomster, samtidigt som ledande personer i det albanska kommunistpartiet, anklagades för att ha skott sig på sammanbrottet.
Den albanska ekonomin kraschade, och landet kastades in i en allt snabbare spinnande spiral av politiskt och ekonomiskt kaos. Tusentals albaner, som nu stod utan jobb eller möjlighet att få ett jobb, försökte nu desperat ta sig ut ur det sönderfallande landet. I huvudstaden Tirana florerade rykten om att flera europeiska länder delade ut visum, och vilket ledde till att flera ambassader stormades av förhoppningsfulla albaner. Längs den albanska kusten, så lämnade hundratals överfulla fartyg hamnarna och satte kurs mot grannlandet Italien.
Ett av de överfulla fartyg som lämnade Albanien, var ingen annan än den nyligen nämnda Vlora. Den 8 augusti 1991, anlöpte Vlora hamnen i Bari. De italienska myndigheterna, som visserligen var medvetna om situationen i Albanien, stod handfallna inför flyktingströmmen, och tvingades internera passagerarna i en närbelägen fotbollsarena i väntan på vad man skulle göra med dem rent praktiskt. Förhållandena i arenan, som snabbt blev överfull, var kaotiska. När det dessutom stod klart att de italienska myndigheterna tänkte repatriera albanerna, så ledde detta till upplopp och flyktförsök. Så oroade över situationen var de italienska myndigheterna, att man använde helikoptrar för att förse albanerna med förnödenheter. Den 9 augusti påbörjades repatrieringen, och den 16 augusti hade de sista passagerarna på Vlora, återvänt lämnat Bari och återvänt till Albanien.
Kvar i Baris hamn fanns dock Vlora, som först efter över en månads reparationer, kunde återvända till Albanien. Hon togs slutligen ur drift i mitten av 1990-talet, och skrotades slutligen den 17 augusti 1997.


Slutomdöme för memen:

Källor:


Sunday, November 27, 2016

Det extrema vädret 535-536

Kan ett massivt vulkanutbrott förklara det underliga vädret 535-536

Det året skedde ett ytterst märkligt under. Hela det året lyste nämligen solen som månen: utan strålglans, liksom nästan i ständig eklips, med matt sken och inte som den brukade. Från den stund detta fenomen visade sig utsattes människorna alltid för krig, svält eller andra dödliga gissel. Justinus härskade då på tionde året.”
Prokopios - Vandalkrigen1

Året är 536 efter vår tideräknings början, och den östromerske historikern Prokopoios befinner sig i Nordafrika tillsammans med Belisarius armé för att bekämpa vandalerna, när han blir vittne till detta märkliga fenomen. Prokopios är inte ensam om att bevittna fenomenet, Cassidorious, rådgivare åt kung Theoderik vid hovet i Ravenna, skriver om en solförmörkelse som pågått i arton månader och att det rådde vinterväder under sommarhalvåret. I de iriska annalerna för åren, berättas det om missväxt, och i Kina beskriver krönikorna om snöfall under sommaren och skördar som slår fel. I mellersta östern berättas det om ”om en tjock, och torr dimma” som svepte in, och i nuvarande Peru drabbas Mochefolket av missväxt. Trots dessa samstämmiga uppgifter, så har intresset för händelse varit förhållandevis svalt, och det är först på senare år som intresset för det extrema vädret i mitten av 530-talet vaknat till liv.
Delar av det nyväckta intresset för det extrema vädret, beror på resultat från flera samstämmiga studier av årsringarna på träd från Irland, Sverige, Finland, USA och Chile. De visar att trädens tillväxt, varit onormalt små för åren runt mitten av 530-talet och början av 540-talet. Studier av iskärnor från Grönland, visar på höga halter av sulfat och tecken på att ett giftigt dammlager från de nämnda åren. Resultaten från dessa studier, verkar således bekräftar såväl Prokopoios och Cassidorious uppgifter, som berättelserna från de iriska annalerna och de kinesiska krönikorna. Vad som också framgår av studierna, är att klimatet påverkats negativt, med kraftigt sjunkande medeltemperatur och som rent praktiskt lett till en slags mini-istid. Inte helt olikt en liknande utveckling, som i mitten av 1300-talet föregick utbrottet av Digerdöden, och som i mitten av 1600-talet tillät Karl X:s soldater att tåga över Lilla Bält.
Men om forskarna är förhållandevis eniga om att något inträffade under 530-talets början, som av allt att döma påverkade klimatet, så råder det delade meningar om precis vad som orsakade detta. Medan några pekar på resultaten från de grönländska isproven kan tyda på ett större meteoritnedslag, så verkar de flesta ändå luta åt att orsaken har en mer världslig orsak. Såväl Prokopoios beskrivning av solen, och resultaten från de grönländska isproven, pekar nämligen på att vad den östromerske historikern – och alla andra – fick bevittna och genomleva, var en så kallad ”vulkanisk vinter”, orsakad av ett massivt vulkanutbrott. Riktigt var det här vulkanutbrottet ska ha skett, råder det återigen, en hel del åsikter om. Medan några pekat på att det möjligtvis kan ha skett i Stilla Havet, så har andra forskare pekat på kraftiga vulkanutbrott kan ha inträffat i antingen Mesoamerika eller Nordamerika. Vi får nog än så länge, låta den frågan förbli obesvarad, om än jag finner meteoritnedslaget som något långsökt. Att vulkanutbrott kan få förödande konsekvenser för klimatet, pekade jag på i inlägget om Lakidimman.

Oavsett om det nu var ett – eller flera – kraftigt(a) vulkanutbrott, eller ett meteoritnedslag, som orsakade temperatursänkningen, så fick det som vi sett, förödande konsekvenser. För i en värld där stora delar av befolkningen även i goda tider, levde på marginalen, så inser man snabbt att ett kraftigt temperaturfall under sommaren och en efterföljande missväxt, får förödande konsekvenser. I dess spår följer inte bara svält, utan även kanske ökade flyktingströmmar undan svältdöden, och ett ökande tryck på städerna. Där man kan anta att bristen på maten, och det hastigt ökande antalet munnar som nu måste mättas, ledde till kraftigt ökande matvarupriser. Vilket onekligen kunde leda till ökade sociala spänningar, och regelrätta hungerkravaller, när priset på de råvaror som ändå nådde städerna. För kejsare Justinianus I, måste denna utveckling tett sig oroande, bara några år innan hade Konstantinopel skakats av våldsamma kravaller under det så kallade Nikaupproret (som jag kanske får möjlighet att återvända till), som så när slutat i en statskupp. Det var dock inte bara i Europa, Afrika och Asien som drabbades, även klimatet i Amerika verkar av allt att döma ha påverkats.
Teotihuacán kan vara ett av de främsta direkta offren.
Ett av offren för detta massiva vulkanutbrott, kan ha varit Teotihuacán i Mesoamerika. Denna förhistoriska stad i Mexiko, som vid sin storhetstid under 300-600-talet, kan ha haft mellan 150 000 och 200 000 invånare, och vilken täcker en yta på cirka 23 kvadratkilometer. Under början av 500-talet, ungefär samtidigt med Prokopoios och Cassidorious observationer, har man funnit spår av massiva bränder och förstörelse. Den tidigare förklaringen till detta, var att staden invaderats och plundrats toltekerna. Senare fynd verkar dock inte överensstämma med denna teori, då förstörelsen och bränderna i stora drag verkar begränsats till bostäder och byggnader knutna till stadens elit, vilket istället tyder på någon form av interna motsättningar. Vad som stärker denna teori, är att området verkar drabbats av en utdragen torka, möjligtvis orsakad av de klimatförändringar som följde vulkanutbrottet, och att man också ser en ökning av barnskelett, varav många bär spår av undernäring. Det är dock som alltid vanskligt att uttala sig tvärsäkert, baserat på enkom arkeologiska fynd, men det är förstås inte otänkbart att staden blev ett offer för de klimatförändringar som skedde i spåren av vulkanutbrottet.

Även om klimatförändringarna kanske inte fick lika långtgående effekter som i Mesoamerika, så verkar de också satt sina spår i det avlägsna och glest befolkade Skandinavien. Stora mängder guld och andra värdeföremål grävs ner, och på flera håll anläggs massiva gravhögar som de vid nuvarande Gamla Uppsala eller Anundshög utanför Västerås. Gravar där den döde placerats ombord på en båt, omgiven av gravgåvor, blir plötsligt vanligt förekommande. Även om det är svårt att riktigt härleda i bevis, finns det tecken som tyder på att gamla gudar byts av nyare i spåren av klimatförändringarna.
Teorin går i korthet ut på att klimatförändringarna, gjorde att man tappade tilliten till de äldre gudarna, som uppenbarligen inte hjälpte, och vände sig till nya.
 En annan teori som lanserats på senare år, och verkar fått en hel del förespråkare, är att minnet av klimatförändringarna, letade sig in i nordmännens mytologi och fungerade som bakgrund till berättelserna om ragnarök, jordens undergång.
Huruvida så är fallet, kan man förstås diskutera i all oändlighet, men visst är det en tilltalande teori. Precis som Prokopoios och Cassidorious fann det abnorma vädret som tecken på sämre tider, måste givetvis skandinaverna också gjort det. Speciellt om det efterföljdes av missväxt och svält, vilket kan ge tyngd åt de forskare som pekat på att Skandinavien under denna tid, drabbades av en kraftig befolkningsminskning. Något som varit en het potatis inom forskarvärlden, och delat upp forskarvärlden i olika läger. Där en sida ifrågasätter om det överhuvudtaget skett en befolkningsminskning, medan en andra sida påstår att denna – påstådda – befolkningsminskning orsakades av något vi vanligtvis förknippar med 1300-talet, nämligen pesten...vilket är ett ämne vi lär återvända till.



1 Prokopios, Vandalkrigen, s 131

Källor:
Maja Hagerman: Försvunnen värld – om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige; Nordstedts 2011
Prokopios: Vandalkrigen och Hemlig historia; Wahlström & Widstrand 2000

Teotihuacán (läst 20161127)